Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Rannsakning

I lågor. För tio år sedan i dag föll USA:s bomber över Bagdad. Foto: Jerome Delay

I dag är det tio år sedan USA gick till väpnat angrepp mot Saddam Husseins Irak.

Fyra av Kulturens medarbetare prövar sina ställningstaganden till kriget då och nu.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"Satans Saddam. Satans USA. Antingen är ni med oss, eller så är ni emot oss"

Lund 20 mars 2003. Jag och Rakel Chukri, nu kulturchef på Sydsvenskan, i Lundagårds runda redaktionsrum med utsikt över Lunds universitet. Snart skulle vi väljas till redaktörer för studenttidningen, och leda vårt lilla medieimperium mot spexsexism, stiftelsenepotism och maktgalna professorer. Kriget i det lilla.

Samtidigt, kriget i det stora.

Om jag inte minns fel torkade Rakel några tårar ur ögonvrån över kaffebryggaren den dagen.

Vi gick snart i en av de stora demonstrationerna. Paralleller till Vietnamkrigets antikrigsmobilisering i tv-rapporteringen.

När så bilderna kom på de nedvräkta maktmonumenten i Bagdad blev vår unga redaktion polariserad, liksom debatten i hela västvärlden. Satans Saddam. Satans USA. Antingen är ni med oss, eller så ni emot oss. Minns Per Ahlmarks rasande angrepp på Hans Blix i Washington Times året innan som blev startskottet i Sverige för striden om vilken sida man skulle stå på.

Tio år senare är världen radikalt förändrad. Men somligt förblir sig likt. Inför årsdagen av invasionen har uppemot 60 personer dödats i bilbomber och 200 skadats. I Irak.

 

Karin Olsson

karin.olsson@expressen.se

"Rapporterna om slaktade civila har förvandlats till ett nyhetsbrus"

Natten mot den 12 september 2001 satt jag skräckslagen och lite berusad på ett golv i Gårdsten och lyssnade på radio. In i mitt vardagsrum på sjunde våningen strömmade förvirrad rapportering om explosioner över Kabul, detonationerna liksom knäppte på den raspiga korrespondentlinan. Den gången var det inte på riktigt, de amerikanska vedergällningarna dröjde ännu lite.

Skräcken levde däremot kvar i flera år, känslan av att världen stod inför ett ultimatum: antingen oåterkalleliga krig mot alla som råkade befinna sig längs ondskans axelmakter eller något annat, en politik där grovt våld inte nödvändigtvis var alltings svar.

I dag, när rapporterna om slaktade civila i Irak, Afghanistan och Pakistan förvandlats till ett dagligt nyhetsbrus och sanningen om Saddam Husseins massförstörelsevapen och amerikansk oljelängtan erkänts också av krigsivrarna, är det svårt att minnas det hopp som faktiskt fanns.

Globaliseringsrörelsen hade väckt tron på en annan och mer jämlik värld: en bred våg från vänster rullade från Syd till Nord.

När bombplanen dök över Bagdad var framtiden över.

 

Anna Hellgren

kulturen@expressen.se

"Sedan dess tecknas USA återigen med förakt"

Massakern på marknadsplatsen i centrala Sarajevo 1994 ändrade Sveriges inställning till våldsanvändning. Från och med nu kunde politiska problem också få militära lösningar. Sarajevolistan! Det var rätt att bomba bort serbernas artilleriställningar, även om ryssarna var emot. Det var rätt att bomba Belgrad för att hindra en ny etnisk rensning i Kosovo. Det var till och med rätt att bomba ut talibanerna från Kabul efter 11/9.
Under denna period la Sverige resolut om sitt försvar och gav sig ut i världen för att hjälpa till. Anna Lindh, Joschka Fischer och Javier Solana tog täten. Transatlantismen var stark. USA höll på att få en riktig partner.
Denna unikt internationalistiska och interventionistiska period tog slut i Irak 2003. Sedan dess tecknas USA återigen med förakt och Sverige kröp tillbaka i sitt skal. Fönstret mot anglosaxerna stängdes, bilbombsvänstern firade triumfer, avvikande åsikter stämplades. Vägen till Damaskus är därför tryggt blockerad av dödliga klyschor om att revolutionen måste komma inifrån.
Svinaktigt.

 

PM Nilsson

kulturen@expressen.se

"Med facit i hand var det rätt att störta Saddam Hussein"

Var det rätt eller fel av USA att invadera?

Frågan saknar relevans för människorna i Irak. De hade mött vilken armé som helst med öppna armar som kunde störta Saddam Hussein. Precis som bosnierna gjorde några år tidigare.

Äntligen hade en främmande makt tagit sig in i Bagdad och öppnat portarna till tyranniets fängelse. Ingen tvekade ett ögonblick att lämna fängelset, även om alla visste att främlingarna hade andra ärenden. Det hade ingen betydelse, i alla fall inte till en början.

Jag måste erkänna att jag kände samma sak den där söndagsmorgonen för tio år sedan när resten av familjen skulle ut och demonstrera på Stockholms gator mot USA:s invasion.

Jag hade inte kunnat följa med även om jag hade velat. Minnena av de giftskadade barnen gick inte att förtränga.

Med facit i hand var det rätt att störta Saddam Hussein.

Allt annat amerikanerna gjorde i Irak var fel.

 

Esref Okumus

kulturen@expressen.se