Ränderna går aldrig ur tiden

Tvärrandiga djur.
Foto: Darko Vojinovic

Björn af Kleen ser igenom randighetens fängelsegaller.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Fördelen med arkitektoniska ränder, inser man på Nordiska museets sevärda utställning "Ränder, rytm, riktning", är att man kan hägna in folk utan för den skull förlora kontrollen över den frihetsberövade. Fängelsegaller ser man igenom, liksom höskrindorna med stupfulla studenter.

Klädedräktens rand har samma tydliga kvalitet. Från 1800-talets uppsvenska allmoge över militärens gyllene gradbeteckningar till de uppåtsträvande bankirernas skenbart subtila kritstreck. En rand är en identitetsbricka, klassöverskridande och statusframhävande på samma gång.

I Berlin blev jag härom helgen pålurad underdelen av en svensk mentalsjukhuskostym av 1930-talssnitt: tyskarna hade låtit importera ett lager och handfärgat det kraftiga rålinnet med blåsvarta och grå ränder.

Med det som en gång var ofrihetens uniform kan man nu, för endast 2 500 kronor delen, betona sin djupa originalitet. Tills någon synar bluffen och ser igenom fåfängan, vill säga.