Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ramberg påminner om kvinnohatet runt Assange

Julian Assange.
Foto: FACUNDO ARRIZABALAGA / EPA TT NYHETSBYRÅN
Isobel Hadley-Kamptz.
Foto: OLLE SPORRONG
Anne Ramberg, advokat och tidigare generalsekreterare för Advokatsamfundet.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Anna Ardins bok ”I skuggan av Assange” har väckt en tio år gammal historia till liv.

Isobel Hadley-Kamptz minns hur affären splittrade den vitala rörelsen för ett fritt internet. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Att ”göra karriär på vad som beskrivs som övergrepp”. Så beskrev alltså Anne Ramberg, tidigare generalsekreterare för Advokatsamfundet, på Twitter det faktum att Anna Ardin skrivit en bok om det hon gått igenom sedan hon för tio år sedan anklagade Julian Assange för sexuella övergrepp. 

Det kan ses som en uppföljning av ett blogginlägg från förra året där Ramberg upprepade de påståenden om att Assange själv kontaktade åklagaren om sitt behov att lämna Sverige som Assanges advokat Björn Hurtig hävdat i domstol. Den uppgiften fördes vidare också av FN:s särskilde rapportör för tortyr Nils Melzer, som internationellt har drivit frågan att Assange var oskyldig och utsatts för en svensk ”samordnad kampanj för att isolera, demonisera, trakassera och till slut tysta” honom.

Själva påståendet har dock utretts och funnits felaktigt. Advokatsamfundet, som Ramberg då var generalsekreterare för, gav därför Hurtig en varning för att ha ljugit i rätten. Att Ramberg står fast vid det är rätt anmärkningsvärt.

Men man borde vara van. Fallet Assange har i tio år nu fått människor att släppa all rimlighet. Att det är så länge sedan gör dock att människor inte alltid minns hur det har varit.

https://twitter.com/anneramberg/status/1352722795264946176?s=20

För tio år sedan var jag själv djupt inne i det vi kan kalla internetfrihetsrörelsen. Det var en brokig skara av alltifrån gamers som var upprörda över allt hårdare polisiära insatser mot fildelning via nätanarkister och Anonymous till intellektuella och debattörer som jag själv som bekymrade oss över övervakning, säkerhetifiering och politiska hot mot internets grundstrukturer. Vi försökte påverka EU-förslag, driva opinion och bedriva grundläggande folkbildning om hur internet faktiskt fungerar. Och vi älskade Wikileaks. 

Wikileaks avslöjade på den tiden precis sådant som vi var oroliga för - hur också våra västländer kringgick demokratiska regler, hur politiker dolde saker för medborgarna och hur enskilda människor kränktes. Jag beundrade själv både det sajten gjorde och grundaren Julian Assange enormt. Just därför minns jag också hur otroligt besviken jag blev när jag hörde om anklagelserna mot honom. Emellertid blev jag inte särskilt förvånad. 

Den här misogynin visade sig också plågsamt tydligt efter att anklagelserna mot Assange hade kommit ut.

Det berodde delvis på min cyniska insikt om hur män med mycket makt emellanåt beter sig. Assange var en superstjärna, och det är tyvärr inte ovanligt att sådana män tycker sig ha rätt att göra vad de vill med andra människor. Men det berodde också på att jag redan hade sett hur misogyn delar av internetfrihetsrörelsen var. 

Såhär i efterhand fanns många tecken som borde ha lyst som klarröda varningslampor och som gör utvecklingen senare till sådant som incels och gamergate tragiskt begriplig. Vi talar om alltifrån uttalat misogyn jargong till ett ständigt förminskande av de kvinnor som ändå fanns inom den uttalat mansdominerade sfären. I mina innersta kretsar, med bland annat Juliagruppen, var både könsfördelningen jämnare och tonen inkluderande, men utanför dessa trygga rum var det lätt att bli mörkrädd. 

Den här misogynin visade sig också plågsamt tydligt efter att anklagelserna mot Assange hade kommit ut. Att bara inta den självklara positionen att alltihop förstås borde utredas ledde till anklagelser om förräderi. Om man dessutom själv var kvinna ackompanjerades det av ett sexualiserat och misogynt hat av en omfattning som jag dittills aldrig hade stött på. 

I dag är vi ledsamt vana vid att nära nog alla kvinnor i offentligheten lever med sådant som digitala våldtäktshot och extremt misogyna tillmälen, men då var det mer ovanligt. Efter anklagelserna mot Assange var det dock som om slussarna öppnats och kvinnohatet bara vällde fram. Givet omfattningen av det som drabbade mig, en kvinna vars enda brott var att jag tyckte att anklagelserna självklart måste utredas och att jag inte omedelbart misstrodde kvinnorna, går det att föreställa sig vad som riktades mot dem. Det måste ha varit ofattbart. 

Den berömda dokumentärfilmaren Michael Moore.
Foto: ANDY KROPA / AP TT NYHETSBYRÅN

Vissa saker syntes öppet. Den antifeministiske debattören Pär Ström lade exempelvis genast ut Anna Ardins namn på sin blogg, innan det blivit offentligt. Det var bara början på en global uthängning av all information som går att tänka sig, adresser, släktingar, gamla pojkvänner, hela liv. Internationella superkändisar som John Pilger och Michael Moore förklarade att alltihop bara var lögner. Feministikonen och författaren Naomi Wolf sade att kvinnorna bara var svartsjuka och ville hämnas, och sade senare att det som hänt inte kunde vara våldtäkt. Bianca Jagger hävdade att kvinnorna hade kopplingar till CIA. 

Den påstådda CIA-kopplingen och teorin att alltihop var en honungsfälla där kvinnorna skulle sätta dit honom var dock populär bland många. Det säger en hel del att människor var beredda att hellre tro på en avancerad konspirationsteori än att vara öppna för att en man de beundrade kunde ha betett sig illa. 

Nu har Anna Ardin försökt ge sin bild av att utsättas för allt detta.

Samtidigt som komiker i hela världen drog skämt om ”sex-by-surprise” och trasiga kondomer bedömde svensk polis att hoten mot Ardin var så allvarliga att hon inte kunde bo kvar hemma. Assanges advokater läckte väl valda delar ur förundersökningen som spreds under intrycket att det var alltihop, och utifrån den hävdar människor fortfarande att de vet vad som är sant. 

Jag vet inte vad som hände mellan Assange och de två kvinnorna, men jag vet en del om vad kvinnorna har utsatts för sedan dess. Många av de övergreppen har begåtts i det öppna, i varierande styrka under ett helt decennium. De övergreppen splittrade den rörelse för ett fritt internet som en gång var min. Vissa av förövarna fick snabbt blodad tand att skapa en internetmiljö så fientlig mot både kvinnor och andra grupper att jag har behövt revidera en hel del av det jag då trodde på. 

Nu har Anna Ardin försökt ge sin bild av att utsättas för allt detta. Förlåt om jag blir en liten aning irriterad när det beskrivs som att hon försöker ”göra karriär” på ett övergrepp. 



Isobel Hadley-Kamptz är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Texten har uppdaterats. I en tidigare version av texten stod det att Anne Ramberg är före detta ordförande för Advokatsamfundet. Ramberg är före detta generalsekreterare för Advokatsamfundet.