Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ragnar Kjartanssons långsamma vemod

Tio trubadurer framför "Take me here by the dishwasher" i utställningens källare.
"Scandinavian pain".

Kjartansson läser om Munch.

Foto: NIELSEN OMVIK

Sara Berg älskar den sävliga upprepningen i isländska konstnären Ragnar Kjartanssons videoverk på Barbican i London.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

RAGNAR KJARTANSSON

Scandinavian pain

Barbican, London

Till 4/9 201

På väg till kulturcentret Barbican i London och isländske multikonstnären Ragnar Kjartanssons första soloutställning i Storbritannien, hör jag en man spela "My heart will go on" på saxofon. Jag tänker: det är alltid den.

När Kjartansson var i Australien drabbades han av västerländsk kulturklaustrofobi. Han upplevde att allting var likadant överallt - samma franska bistro, samma låtar på radion. Han tänkte: det är alltid "Careless whisper".

I "Scenes from Western culture" tolkar han nio sådana västerländska kulturfenomen i lika många videoverk. Ett par har sex, en hund sover under en moraklocka, barn har sommarlov. Filmerna är långa och statiska, inte mycket händer.

 

Läs mer: Ragnar Kjartansson i Malmö 2013

Kjartansson blir aldrig långtråkig

De bygger på tålamod, som den mesta av Kjartanssons konst. Han arbetar med upprepning, långsamhet och vemod. Musiken är ofta central. Ett av mina favoritverk är "A lot of sorrow", där det amerikanska bandet The National spelar sin låt "Sorrow" under sex timmar inför publik på Museum of Modern Art i New York.

Men det blir aldrig långtråkigt. Jag misstänker att mekanismen är densamma som hos någon som köper lotter och hoppas på vinst. Man vet att ingenting nytt kommer att hända, men tänk om det kanske gör det ändå?

 

Läs mer: Conny C-A Malmqvist om Kjartanssons suveränt väl avvägda installation

Älskar det repetitiva

En trappa ned pågår liveversionen av samma grundidé. Tio trubadurer i hemmamyskläder sitter i soffor eller fåtöljer, omgivna av tomma ölflaskor, och framför en del av en filmdialog översatt till musik. "Take me here by the dishwasher", sjunger de i stämmor och ackompanjerar sig själva på gitarr.

I bakgrunden visas en filmscen från 1970-talet där detta sker. Skådespelarna är Kjartanssons egna föräldrar, familjelegenden säger att det var där han blev till.

Jag älskar det repetitiva och sävliga i konsten, där processen bestämmer takten, men också den luddiga gränsen mellan fakta och fiktion. "Scandinavian pain" lyser i neonbokstäver utanför ingången.

Svårmod må vara vår arvelott, men även smärta kan vara vacker.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!