Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Radikalfeminismen flyttar in i Akademien

Sara Stridsberg väljs in i Akademien.
Foto: Caroline Andersson / PRESSBILD
Jens Liljestrand, litteraturredaktör i Expressen.
Foto: Ylwa Yngvesson
Tomas Riad, tillförordnad ständig sekreterare i Svenska Akademien.
Foto: Cornelia Nordström

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Ända sedan Anders Österlings legendariska epok tid som ständig sekreterare (1941-1964) har Svenska Akademien förvaltat och stärkt sin position som ledande kulturinstitution genom att omfamna nya uttryck och åtminstone någotsånär gå i takt med tiden. Invalet av modernisterna Harry Martinson 1949 och Eyvind Johnson 1957 kan ses ur detta perspektiv, liksom invalet av 1980-talets senmodernistiska våg på senare år – Katarina Frostenson 1992, Horace Engdahl 1997, Anders Olsson 2008.

Med Sara Stridsberg som ny ledamot på stol nummer 13 efter Gunnel Vallquist fullföljs på ett elegant och självklart sätt denna tradition, in i 2010-talets betonande av identitet, normkritik och representation i den finlitterära diskursen. Därför har jag alltid varit övertygad om att Stridsberg, född 1972, skulle bli den första 70-talisten i Akademien, snarare än (i övrigt väl kvalificerade) namn som Malte Persson eller Jonas Hassen Khemiri.

Parallellt med sitt genomgående hyllade författarskap sedan kanondebuten med romanen "Happy Sally" (2004) har hon befäst sin position som radikalfeminismens stora namn i modern svensk litteratur. Som medarbetare i tidskriften Bang, översättare av Valerie Solanas "SCUM-manifestet" och dramatiker i Sarah Kanes och Elfriede Jelineks tradition är Stridsberg inte bara en av landets mest prisade författare (hon har varit nominerad till Augustpriset inte mindre än fyra gånger) utan också något av en ikon för feminismen och hbtq-rörelsen. Det finns ingen nu levande svensk mainstreamförfattare vars namn man genomgående hör omtalas med en sådan till dyrkan angränsande respekt i den identitetspolitiska diskursen som just Sara Stridsbergs.

Valet av Stridsberg är därmed också en markering mot de röster som anser att Svenska Akademien har blivit för "gubbig" eller för "patriarkal". Med Stridsberg tar Akademien ett språng ner i årskullarna; hon är flera år yngre än både Lotta Lotass och Sara Danius, de enda två 60-talisterna bland De Aderton.

Nu får radikaliteten i Medeas revanschlystnad, Valerie Solanas bisarra våldsfantasier och kanalsimmerskan Sally Bauers hämningslösa frihetslängtan en plats i Gustav III:s Akademi. Det kommer prägla den i generationer framåt.

Och de som envist fortsätter hävda att nästa ledamot "måste" bli en historiker? Keep dreaming.