Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Radikal dansk poesi gör upp med rasismen

Danska poeten Yahya Hassan. Foto: Morten Holtum
Danska poeten Asta Olivia Nordenhof. Foto: Albert Madsen
Svenska poeten Athena Farrokhzad. Foto: Izabelle Nordfjell

En generation unga, danska poeter har blåst nytt liv i den politiska dikten.

Hanna Nordenhök läser rasande poetiska motskrifter mot växande klassklyftor och rasism i Europa.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LYRIK

NERVSYSTEM

Ung dansk poesi

Förord och urval: Jonas Rasmussen

Översättning: Clemens Altgård, Johanne Lykke Holm, Jonas Rasmussen, Tom W-O Silkeberg, Jan Henrik Swahn.

Det finns något samtidigt så vackert och våldsamt över poesiantologier. Våldsamt på grund av den reducerande och tämjande verkan de med nödvändighet utövar på poesin, som ju alltid är vildare och mer oöverskådlig än vad ett beskärande urval kan göra rättvisa. Vackert därför att den antologiska praxisen nästan alltid bär på en längtan att påstå något om poesins betydelse, om dess omistliga plats i världen och samtiden. Det är en problematisk men också oundviklig dubbelhet och som varje antologiredaktör måste vara smärtsamt medveten om, vilket Jonas Rasmussen visar prov på i beskrivningen av sitt redaktionella arbete i förordet till antologin "Nervsystem. Ung dansk poesi", som nu utkommer på Ellerströms förlag.

Urvalet tar på många sätt avstamp i den nyare danska poesi som i en upprörd poesidebatt i tidningen Information i fjol fick epitetet “Generation etik", en klassificering som logiskt nog fick mothugg inte minst från poeterna själva (man kan komma att tänka på parallellen till den tröttsamma benämningen “språkmaterialism", som länge hängde sig kvar i svensk litteraturdebatt trots sin uppenbart inprecisa kategorisering av vitt skilda skrivpraktiker hos en viss generation svenska poeter).

 

Vad poeterna i denna “Generation etik" sägs ha gemensamt är att ha återvitaliserat den politiska eller socialt engagerade dikten. Något som ger sig till känna i åtminstone en handfull av dikterna i Rasmussens antologi, som symptomatiskt nog avslutas med tre dikter av den omdebatterade Yahya Hassan. Hassan och Asta Olivia Nordenhof står också, tillsammans med Olga Ravns fullkomligt självlysande dikter, för den mest brännande poesin i urvalet - alla tre har också följdriktigt utkommit med hela egna verk översatta till vackert porlande svenska av Johanne Lykke Holm, Jan Henrik Swahn och Tom W-O Silkeberg. Men också andra poeter står ut i antologin, som Julie Sten-Knudsen och hennes sörjande, taktila dikter, liksom den mer konceptuella Amalie Smith, där ett visst släktskap med en svensk poet som Ida Börjel delvis kan utläsas.

 

Det påstått politiska moduset är kanske mest uppenbart hos Yahya Hassan och Asta Olivia Nordenhof, liksom också hos Maja Lee Langvald, som gör konceptuell dikt av adoptionsdiskursen, åtminstone på ett motiviskt igenkännbart vis. De två förstnämndas skoningslöst nakna och rasande poetiker innehåller en ibland helt vibrerande radikalitet, en blick på världen enbart och storslaget trogen sig själv, och just därför så fruktansvärt oavvislig; sätt att se som får världar att framträda över sidorna ibland så avgrundslika att man måste lägga boken ifrån sig. Projekten liknar varandra genom sin på en gång sjungande, skrikande och dokumentärt vittnesartade stil - därigenom skiljer de sig från Ravns “pigesinde"-dikt som på flera sätt arbetar sig djupare in i själva syntaxen, och på så vis skriver fram ett säreget, samtidigt emancipatoriskt och melankoliskt, språk för flickans och flickkroppslighetens våldsamma vara och historia.

 

I dylika poesiers sällskap är det kanske inte så konstigt att svenska poeter som Athena Farrokhzad, Jenny Tunedal och Khashayar Naderehvandi utkommit med diktböcker i dansk översättning, som alla tre, på visserligen sinsemellan mycket olikartade sätt, kan sägas skriva en dikt där det politiska vävs tätt intill det poetiska. Och även om översättningarna är relativt få mellan de skandinaviska språken, sker nog fler underjordiska överföringar än man kan tro, åt flera håll.

Vad "Nervsystem" i varje fall sätter fingret på är ett estetiskt behov i den samtida poesin - danskt lika gärna som svenskt - av vägran, motstånd, av en poesi såsom gestaltad kritik av, men också rasande vittnesbörd om, en europeisk verklighet präglad av framryckande fascism, djupnande klassklyftor och rasism, populism och anti-feminism. Jag läser många av antologins dikter som sådana motskrifter, politiska på det komplext visionära sättet.

Det vill säga precis så rikt, så motstridigt och existentiellt akut, som bara poesin kan beskriva och förhålla sig till det verkliga.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!