Något av det mest roande och rörande i konsthistorien är alla avbildningar av djur som är gjorda av konstnärer som uppenbarligen aldrig har sett ett levande exemplar av djuret i fråga. Vid ett besök på Louvren nyligen skrattade jag (på ett snällt sätt!) åt en lång rad renässans- och barocklejon: vindögda, oproportionerliga, godmodiga, omöjliga att inte tycka om. Precis som man måste älska det gladlynta uppstoppade lejonet på Gripsholms slott, resultatet av att någon vid hovet någon gång på 1700-talet kommit över en lejonhud och sedan gissat sig till hur levande lejon ser ut.
På Biologiska museet på Djurgården i Stockholm excellerar däremot forna tiders konservatorer – men så innehåller samlingen också nordiska djur, som det varit möjligt att studera i verkligheten.
Uppstoppade djur och konstnärer
Det lilla museet grundades 1893, i samma anda av pedagogisk nationalromantik som det intilliggande Skansen, och med en huskropp inspirerad av norska stavkyrkor. På insidan finns ett antal dioramor – montrar där man med hjälp av uppstoppade djur och föremål från naturen återskapat olika naturtyper. Bakgrunderna är målade av Bruno Liljefors och Gustaf Fjaestad, två av de största svenska konstnärerna vid förra sekelskiftet.
Det är en epok som producerade mycket av den bästa som åstadkommits av svensk kultur, samtidigt som en stor del av idéinnehållet som var i svang vid tiden känns främmande i dag. I det sista avsnittet av SVT:s ”Idévärlden” anförde Sven-Eric Liedman för några veckor sedan till exempel Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” som ett exempel på epokens nationalistiska strömningar. Men just Biologiska museets uppsåt – att lära ut hur Skandinaviens natur ser ut – är ju egentligen fullständigt okontroversiellt.
Biologiska museet måste renoveras
Det nationalistiska idéarvet har nämnts i samband med att Biologiska museet nu ska stänga på obestämd tid, men i första hand beror stängningen på att museibyggnaden är omodern och sliten, underhållet eftersatt och taket läcker. Samtidigt har museet fått ny relevans genom att hysa utställningar med samtidskonst, där den suggestiva miljön fungerar både som fond och samtalspartner för dagens konstnärer.
För även om de urbana delarna av vår samtid befinner sig så långt från skog och mark att några kvistar blåbärsris att fylla ut tulpanbuketten med kostar 60 kronor i Stockholms innerstad, märks också en tydlig vurm för naturen. På TV4 har ”Mandelmanns gård” blivit en hit, och nyligen startade andra säsongen av BBC:s ”Planet Earth” på SVT.
Det är en påkostad serie naturfilm med musik värdig en Hollywoodproduktion, och framför allt med krispiga, knivskarpt högupplösta bilder som får den gulliga bergsviscachan (släkt med chinchillan) som snusar i solen att se extra fluffig ut. För att inte tala om det hisnande drama serien presenterar:
Den teaser som släpptes inför premiären, där en nykläckt havsleguan blir jagad av en flock blodtörstiga ormar och undkommer med blotta förskräckelsen, blev viral, och det med rätta: det är en fantastisk actionfilm.
LÄS MER: Therese Bohman tipsar om brittisk konst-tv som vågar lita på lusten att lära
Ett museum över ett museum
Varför ska man då bevara ett så gammaldags och dammigt sätt att presentera naturen som på Biologiska museet?
Dels för att excentriska små museer oftast är betydligt roligare än de museikolosser som ingår i ett slags global och storskalig upplevelseindustri (det tidigare nämna besöket på Louvren var en kluven upplevelse, de roliga lejonen till trots: alla grupper med amerikanska turister som trängde sig genom salarna mot Mona Lisa gjorde att det var betydligt mysigare att titta på en konstig liten etruskisk flaska i ett hörn som ingen brydde sig om).
Men framför allt för att Biologiska museet är ett museum över ett museum: ett monument över sin tillkomsttid, dess tankar och framstående konstnärer.
Korrektiv till samtiden
I går kväll öppnade utställningen ”Biotop 2017”, där unga, samtida konstnärer visas tillsammans med äldre och tyngre namn från Auktionsverket i Biologiska museets lokaler. Och gott så! Växelspelet mellan då och nu håller museet levande. Men i stället för att se samtidskonsten som ett korrektiv till museet, fungerar Biologiska museet i minst lika hög grad som ett korrektiv till samtiden. Det är långsamt, pedagogiskt och vackert, en plats vigd åt att stå i halvmörker och titta på uppstoppade djur.
Det är definitivt en omodern sysselsättning, värd att bevara just för att det är så radikalt annorlunda mot nästan allt annat i världens modernaste land.
Therese Bohman är författare och medarbetare på Expressens kultursida.