"När jag skriver den här texten är jag arg"

Valerie Kyeyune Backström.
Skärmdumpar från Instagramkontot "Svart kvinna".
Skärmdumpar från Instagramkontot "Svart kvinna".
Skärmdumpar från Instagramkontot "Svart kvinna".
Skärmdumpar från Instagramkontot "Svart kvinna".
Skärmdumpar från Instagramkontot "Svart kvinna".
Skärmdumpar från Instagramkontot "Svart kvinna".
1 / 7

På Instagramkontot "Svart kvinna" berättar mörkhyade tjejer om den rasism de möter i sin vardag.

Valerie Kyeyune Backström skriver om motelden: att känna stark och orubblig ömhet för sin egen kropp.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag skriver denna text i vredesmod: jag är alltid arg, även när jag skrattar. Eller så är jag inte det, men det spelar mindre roll, vad jag än skriver kommer det ses som vrede för en svart kvinna som skriver, som uttrycker sig, som tar plats är alltid arg så fuck it, då kan jag lika gärna vara det, så: jag skriver denna text och jag är arg, jag brinner.

Om det är två saker man missunnas så är det: utrymme för vrede, utrymme för ömhet.

Kanske är det därför som jag ibland blir så sur på diskussionerna detta konto genererar, samma reaktioner som uppstod när "Raskortet" sändes på SVT. Så många icke-svarta som sa att de grät, att de gråtit hela natten, att de fortfarande gråter. Jag blev inte ens fuktig i ögonen, inte för att det som sägs inte bor i mig, men just därför. Man kan inte gå och gråta över ens situation för jämnan, då skulle man aldrig få något gjort, därför undrar jag:

Vem har råd att gråta? Vem har råd att förvånas?

Inte vi, absolut inte vi. Kanske någon som läser denna text, men inte vi: vi lär oss ducka, slingra, beräkna, kalibrera, trixa, försöka slinka igenom, försöka hålla masken om vi fastnar. De flesta av oss fastnar, antingen övergående eller för alltid.

"Fastnar i underbetalda jobb"

Fastnar inte bara med ett skratt, en kommentar, en korkad flört, fastnar med hela kroppen. Fastnar i underbetalda jobb, inga jobb alls, i slängda ansökningar, ömmande leder, trasiga muskler, sönderslitna ryggar. Fastnar med den kroppen i mögelfläckiga lägenheter, inga lägenheter alls, i gathörn, i väntrum, i bårhusen flera år för tidigt, fastnar längst ut och längst bort och längst ner.

Men det är lättare att prata om skratten, kommentarerna, enskilda händelser – inte ett system som är gjort för att förgöra oss, ett helt samhälle som bygger på vår underordning.

Man ska vara tacksam och ta emot och varje gång man gör det tydligt att denna svarta kropp inte föddes till denna jord för att smeka andra, för att vara någon annans dörrmatta eller handduk eller sjal. Att denna kropp föddes för sig själv och solen och orden och kanske något annat, att få bre ut sig under dagar och år som är ens egna och ingen annans, varje gång man gör det tydligt riskerar man något.

Det finns en ilska som bara kan väckas av att vara svart och obrydd, den ilskan saknar gränser, får en att beräkna steg och kalkylera blickar, sammanhang, ord. Även om man pratar avläsandets språk flytande kan man aldrig vara säker.

Vi är stenar som vattnet ska rinna av, vi är varma stenar som det hela tiden regnar på. Det är därför inget växer, allt bara rinner av. Det är det som är poängen.

Men vad skulle hända om man lät det stanna kvar?

Vrede är energi – använd den

Om man låter sig bli arg över rasismen och om det i detta samhälle då gör oss arga för jämnan – vad säger det om vårt samhälle? Om vi lät vreden fylla kroppen tills den blev outhärdlig, skulle vi till slut vara tvungna att göra oss av med den, göra något med den, något åt den. Om de människor som tjänar på vår passivitet blir oroliga när vi uttrycker ilska – kanske det säger något om vredens potential: som drivmedel, som ledsagare. Ta din vrede och bär på den, låt den växa och släpp sedan den fri. Omvandla den till handling. Vrede är energi – använd den.

Men du får grina också.

Det är där ömheten kommer in. Du måste lära dig att vara ömsint mot andra men allra mest mot dig själv. Om det finns något farligare än vrede så är det ömhet, så är det kärlek. Jag menar inte den romantiska, om än även den, jag menar kärleken mellan svarta i en värld som lär oss att avsky oss själva och därigenom varandra, att inte sitta bredvid varandra, inte hälsa, inte erkänna att vi finns. Den ömheten som låter en vara sårbar och mjuk i en värld som tvingar oss att bli hårda, att vara på vår vakt. Den ömheten som låter oss se varandra.

Det är att låta oss samtala som att vi finns och förtjänar att finnas: att göra oss till utgångspunkten i stället för metaforer, i stället för projektionsytor. Det är att erkänna att vi bär på en sanning och att det är just därför de vill att vi ska vara tysta: att vi liksom dem kan se, döma, att vi också äger ett skratt bakom deras rygg.

Varje gång svarta samlas i större grupper som just svarta är det alltid som vissna blommor som vattnas: stjälkar som sträcker på sig, ibland för första gången. Det är också sorgligt för innan dess kanske man inte känt hur nedåtböjt ens huvud annars är, hur man hela tiden trycker mot marken.

Om man vill kan man lura sig att det är vattnet som är problemet, för det finns ett motstånd mot att sträcka på sig, det finns en smärta i uträtandet. Det måste man också komma ihåg.

För som allting annat i kroppen är kanske motstridigheten störst. Blommor måste sträcka sig mot himlen men de måste också få slå rot. Ibland glömmer jag det. Att det är neråt och inåt man också måste se och det hänger ihop med så mycket annat mer komplicerat än självkärlek och sheasmör och D’Angelo.

"Unna dig"

Men jag vet inte. För samhällskroppen och den egna kroppen är så sammanbundna och vi kommer aldrig ges ett värde: vi måste ta det. Lära oss älska näsan som omfamnar ansiktet, älska munnen därunder och dess helt naturliga överflöd, älska håret och hur det trotsar tyngdlagen och alla andra som ser ut så, som ser ut som oss men också annorlunda och däri ligger fulländningen.

Att du aldrig missunnats något, att inget dig saknas, att det är så självklart men kanske att du måste älska någon annan svart och fulländad för att se det. Att sättet ditt ansikte strukturerats eller huden fyllts eller svanken placerats inte är en förbannelse, inte något du behöver rätta till. Utan tvärtom, verkligen helt jävla tvärtom.

Och det är där, i det tillståndet, som du måste placera dig själv, din kamp, ditt liv. Det är utifrån en kärlek till den svarta kroppen och således dess värde som kropp på jorden politiken måste göras och formuleras, inte utifrån tolererande, inte utifrån överseende, inte avund. Utan i en ömhet, i en stark och orubblig kärlek som inte iggar dina sms eller har bättre saker för sig.

Den behöver inte vara romantisk, men den måste finnas, och fortsätta växa, slå rot i dig, bli en del av dig. Det i sig är romantik, men lika mycket självbevarelsedrift. Unna dig.


FOTNOT. Texten är ett utdrag från antologin "Svart kvinna", som i dagarna utkommer på Natur & Kultur.


Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.