Politiska underground-operagruppen Operarepubliken, har ni hört talas om dem? Inte? Men det kommer ni göra framöver, för deras Tosca i R1: an, den fantastiska gamla reaktorhallen under KTH i Stockholm, är vinterns operauppstickare.
Bland annat befäster den en välkommen men lite oväntad trend på svenska operascener, som den tredje uppsättningen på ett halvår (efter Göteborgsoperans Salome och Kungliga operans Riddar Blåskäggs borg) som inte låter sin kvinnliga huvudperson dö den nesliga operadöden.
Nej, det här är en upphuggen och dekonstruerad Tosca med undertiteln "Fascisst Javisst", där Tosca är en stum figur med förinspelad sopranröst i en radio på bröstet, gestaltad av clownen och skådespelerskan Malin Öhrn. Peter Grönings Cavaradossi är terrorist - en tråd regissör Håkan Starkenberg tyvärr släpper för tidigt.
Istället för orkester har ensemblen David Wahlén på accordeon och det är ett lyckokast. Han frilägger allt det knäppa hos Puccini: den udda harmoniken, parallellföringarna, och de undersköna melodierna. Jag tycker mig höra operan på nytt.
Kanske har teamet lagt sig till med något gospelhymnnummer för mycket i tvärkulturens namn - sådant blir det nämligen också - även om ungdomarna från Tensta gospel choir sjunger skönt och har stor scenisk närvaro. Men annars tycker jag mycket om hur man gång på gång sticker hål på operakonventionerna. Den om den onde basen, till exempel.
För det här är Scarpias föreställning mer än Toscas eller Cavaradossis, med barytonen Peter Kajlinger som självklart subjekt och mittpunkt. När hans Mussolini-gester flyter ihop med dirigering är det både genialt och obehagligt som fan. När han spelar talkshowvärd går det med sådan lätthet att jag glömmer att han är operasångare, han agerar så bra.
Det är hos Operarepubliken det händer i vinter.