Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Queer frigörelse

En upprättelse för transpersoner i klass med tv-serien "Orange is the new black". Foto: Tiina Tahvanainen

Hanna Höglund ser Suzanne Ostens Prideopera

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA

Magnus-Maria

Hangaren, Subtopia 30/7 Musik: Karóía Eirísdótir Libretto: Katarina Gäddnäs Regi: Suzanne Osten Speltid: 1,5 t.

Åländska queeroperan "Magnus-Maria" i regi av Suzanne Osten fick akutflytta sin Pride-föreställning i Stockholm från vattenskadade Folkoperan till Subtopia-hangaren i Alby.

De flesta skulle nog knäckas av en sådan sista-minuten-kris. Men inte Osten som twittrade om Gaza i stället - att bygga ny scen var knappast ett verkligt problem - och besökte alternativ-Pridet Anarchopride i Rågsved (för dem som tycker att vanliga Pride är för fegt) där hon lär ha bjudit in alla deltagarna till operan.

Samma Ostenska punkanda genomsyrar faktiskt hela verket, som handlar om ett riktigt rättsfall från tidigt 1700-tal där åländska musikern Maria vill bli man, lindar sina bröst, byter namn till Magnus och gör succé såväl i kärlek som professionellt. Tills hen blir påkommen och döms till två veckor på vatten och bröd och sedan försvinner ut ur historieskrivningen.

Framför allt är Magnus-Maria en riktigt rolig föreställning, där könsklyschorna yr från en repressiv kör av getter och librettisten Katarina Gäddnäs kryddat 1700-talet med ord som "gubbslem".

Isländska komponisten Karóía Eirísdótir leker i kammarformat med operahistoriens konservativa drag och förkärlek för divor. I det sexigt atonala grundtonspråket - jag har sällan hört ett erotiskt klimax gestaltas mer effektivt - har hon lagt in åländska polskor, och när de kvinnliga sångarna på scen brister ut i ett ironiskt "Kvinnor är från Ve-e-e-e-nus" har hon placerat Mozarts Nattens drottning-koloraturer på e: na.

Det är som att hela föreställningen har frigjort sig själv. Vad som från början skulle blivit en traditionell treaktare är nu istället sju scener efter varandra med konsertanta inslag. Alla sångerskorna och talskådespelaren Andrea Björkholm turas om att vara Magnus-Maria som kurvig, pinnsmal, kvinnlig, manlig eller androgyn gestalt och med olika röster. Slagverkaren Kim Jansson brister ut i lössläppta solon när Maria blir Magnus. Operarösterna vågar släppa på det skolade, tappa sina röster, låta dem bli lite, lite ful-diviga, och dirigenten Anna-Maria Helsing lämnar plötsligt pulten och spelar fiol mitt på scen. Och det säger något om konstmusikens dogmer att det är det sista som chockar mig mest under hela showen.

Det är i grunden en kollektiv insats men det är också en extra glädje att få se alten Maria Johansson Josephsson spela ut hela sitt sång- och skådespelarregister och Andrea Björkholm som gänglig, köttslig Puckfigur.

Och även om man historiskt inte vet vad som hände med den verkliga Magnus-Maria efter domen är operan optimistisk.

Som upprättelse för transpersoner är den helt i klass med Netflix-serien "Orange is the new black".

Magnus-Maria är operaversionen av deras transstjärna Laverne Cox. Alla vill ha Magnus-Maria, hen är en stjärna, inget freak.

Tills samhället känner sig hotat av gränslösheten och kräver ordning och grundlig könsundersökning.

Kvinnor är ju trots allt från Venus och män från Mars, nåde den som vågar sig på något annat.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!