ALEKSA LUNDBERG: Bit för bit bryts hbtq-föraktet ner

Vi ska fortsätta göra upp med skammen

Könsöverskridande uttryck sågs länge som något sjukligt. 

Aleksa Lundberg utforskar ”damkomikerna” i Polismuseets arkiv för Expressen Kulturs Pride-serie.

Text: Kulturen
Publicerad 31 jul 2020 kl 07.07

PRIDE. I Polismuseets arkiv finns ett antal förbrytarfoton på så kallade ”damkomiker” bevarade, under rubriken ”Manliga transvestiter 1895-1943”. Vi vet inte mycket om personerna på bilderna, annat än att de greps för ”bedrägeri” eller ”otukt som mot naturen är”. 

Redogörelserna i arkivet för brotten som ”damkomikerna” begick vittnar om förstatligad homofobi och en syn på könsrollsöverskridande uttryck som något ”amoraliskt” eller ”sjukligt”. De påminner också om hur dåtidens hbtq-fobi färgat av sig på vår egen tidsålder.

undefined

Okänd man i damkläder.

Foto: Polismuseet

Byrne Fone skriver i boken ”Homophobia” att västsamhällens homofobi blev till hysteri omkring åren 1750-1830. Så kallade ”sodomiter” blev då allt oftare arresterade och bestraffades hårdare än någonsin. Repressalierna fick dock, paradoxalt nog, konsekvensen att främst bögar formade en egen identitet utefter synen på dem som ”utstötta” och ”feminina”. Man antog en slags kvinnlig persona och vissa klädde sig i ”kvinnokläder”.

De feminina männen ifrågasatte sociala mansroller på ett sätt som aldrig tidigare gjorts och kritiserade statens moralreglering av mänsklig njutning. 

Att ha förbindelser med någon som liknade en själv var otänkbart, feminina attraherade maskulina och tvärtom.

Den feminina identiteten hos vissa homosexuella män utvecklades och dryga hundra år efter hysterin som skapat denna självbild inom homovärlden, dominerade den i flera europeiska länder och även i USA.

Historikern Arne Nilsson skriver i boken ”Såna och riktiga karlar” att man trodde på en så kallad ”könsinversion”, alltså en föreställning om att feminina bögar var kvinnor i manskroppar och omvänt var butchflator män i kvinnokroppar. 

Att ha förbindelser med någon som liknade en själv var otänkbart, feminina attraherade maskulina och tvärtom. 

undefined

Okänd man i damkläder.

Foto: Polismuseet

Ernst Algot Frank var bara 17 år när han för första gången arresterades av Malmö-polisen för ”otukt som mot naturen är”, efter att ha blivit utpekad som sexuell partner till en 41-årig konduktör vid Statens Järnvägar. 

Året var 1911 och fallet var del av den största ”homosexuella skandalen” någonsin i en svensk domstol. Utöver Ernst Frank hade konduktören tvingats uppge ytterligare åtta manliga älskare.

I polisrapporten, som finns återgiven i Jens Rydströms bok ”Sinners and citizens”, står att rollerna under akten mellan Ernst Frank och konduktören varit ombytta. Den 17-åriga ynglingen ska ”ha varit för trång” och blev därför den aktiva parten i stället, vilket troligen förbryllade polismännen. Homosexuella förbindelser sågs som möten mellan motpoler, antingen i relation till social status, ålder eller mellan feminina och maskulina män. Att den som bar smink och ”kvinnokläder” kunde agera ”likt en man” gick emot tidens förståelse av kön, sexualitet och uttryck.

Männens sociala status satte fart på en moralpanik, homosexualitet hade ju visat sig vara ett utspritt fenomen och ett faktum i flera samhällsklasser.

Bara några år tidigare, 1906-1907, hade två mycket respekterade danska medborgare, kriminalinspektör Carl Hansen och tandläkaren Emil Aae, dömts till fängelse respektive hårt straffarbete för ”otukt som mot naturen är”. 

Männens sociala status satte fart på en moralpanik, homosexualitet hade ju visat sig vara ett utspritt fenomen och ett faktum i flera samhällsklasser. 

Vare sig Hansen eller Aae förnekade sin homosexualitet, men försvarade sig –intressant nog – genom att ta avstånd från de feminina homosexuella. 

För att inte mista sin rösträtt och ställning behövde de bevisa att deras läggning inte förändrade statusen av att vara män av heder – vilket innebar respektabel ålder, mognad, utbildning och kulturell bildning. 

undefined

Porträtt av man i damkläder.

Foto: Polismuseet

Att vara man av heder krävde dock även att man axlade rollen som familjeförsörjare, vilket underförstått innebar heterosexualitet. Därför räckte det inte med att endast ta avstånd från sina feminina likar, vilka av allmänheten sågs som ”slödder”, homosexualiteten som sådan var tecken nog på amoral. 

Det är spännande att gräva i hur homosexuella själva försökte höja sig till ”hedervärd” status genom att betona andra homosexuellas ”feminina natur”, vilket automatiskt innebar lägre rang, utefter samhällets heteronormativa föreställningsvärld. 

På ett sätt kan man säga att ett sådant ”krig” nog fortfarande pågår. Ibland poppar det upp kritiska samtal om ”obscena personer” i Pridetåget och vissa homosexuella (oftast män) vill då gärna framhålla att de ”i övrigt är vanliga killar”. 

Synen på homosexualitet som en sjuklig avart hängde med ända till 1979, då Socialstyrelsen förpassade sjukdomsstämpeln till historiens soptipp.

Samtidigt tar allt fler hbtq-personer tillbaka feminina och fjolliga uttryck som del av en större gruppidentitet.

Homosexualitet avkriminaliserades 1944, vilket så klart var en stor framgång, men knappast slutet på det sociala stigmat eller omgivningens förakt. 

I boken ”Polisen lägger pussel” från 1951 avhandlas till exempel fallet ”Fröken Svensson”, även känd som Gustaf Alrik Karlsson. Han ska ha stulit en pälskappa men det verkligt anmärkningsvärda brottet, enligt bokens författare, tycks vara att Fröken Svensson förargade män genom att gå klädd i ”kvinnokläder” ute på stan:

”Den anhållne hade gått på gatan med trippande gång och vaggande höfter och antastat olika män. Av läkare betecknades han som en djupt abnorm, amoralisk, homosexuell person.”

undefined

Gustaf Alrik Karlsson.

Foto: Polismuseet

Synen på homosexualitet som en sjuklig avart hängde med ända till 1979, då Socialstyrelsen förpassade sjukdomsstämpeln till historiens soptipp. 

Det har varit en lång väg att vandra från 1750-talets eskalerande homofobi till avkriminalisering och därefter successiv social acceptans. 

Bit för bit bryts hbtq-föraktet ned, i takt med yngre generationers uppgörelser med de föregående.

Det blir tydligt varför vi ska fortsätta göra upp med skammen och jobba vidare på en kollektiv självkänsla, för att tillsammans kunna känna stolthet.

 

Av Aleksa Lundberg

 

Aleksa Lundberg är skådespelare och journalist. 2018 släppte hon den självbiografiska boken ”Bögtjejen”

Foto: Polismuseet