MARTIN SCHIBBYE: Jag får bemöta påhittade fakta om Bildt

Verkligheten dög inte när vår fångenskap blev film

Den kritikerhyllade filmen ”438 dagar” om Martin Schibbye och Johan Persson tar sig stora friheter i skildringen av verkliga händelser.

Martin Schibbye berättar om en höst då gränsen mellan fakta och fiktion suddades ut.

Publicerad 9 sep 2019 kl 15.09

ESSÄ. Det är inte varje dag man har en chans att se sig själv på bio. Men någon gång ska vara den första, även för detta. 

Att sätta på sig en annan människas skor och sedan gå flera mil i dem i en fiktiv gestaltning av mina erfarenheter, över den varma ökensanden, fängelsegårdens kalla stenplattor till landningsbanan på Arlanda är något av det mest speciella man kan göra för någon annan. 

Jag är full av beundran för arbetsinsatsen hos de män och kvinnor, som framför och bakom kameran, lagt ner sin själ i biofilmen ”438 dagar”. 

Med stor nyfikenhet för hur berättelsen skulle gestaltas i film såldes rättigheterna till vår bok 2013. Förhoppningen var att uppmärksamheten skulle leda till ett större fokus på en region som än i dag befinner sig i medieskugga och för vars söner och döttrar livet fortsatt är en kamp. 

Samt att en diskussion kring vikten av fri journalistik från områden där det råder en jaktsäsong på kolleger skulle blossa upp.

Problemet är bara att för att det ska bli obekvämt för Bildt måste man lägga fram bevis. Nya fakta. Journalistikens kontanter.

Men dit är det ännu långt. Även om filmen landar som en film för yttrandefriheten har frågorna efter att filmen haft premiär som vanligt mest kommit att handla om den före detta utrikesministern Carl Bildt

”Boxhandskarna av när det gäller Bildts inblandning” skriver en recensent och fortsätter med att fråga sig hur ”någon med så nära band till ett bolag misstänkt för medhjälp till grovt folkrättsbrott har kommit undan så lätt i ett land där det blir ramaskri över småkvitton.” 

undefined

Carl Bildt och Adolf H. Lundin på bolagsstämma våren 2001.

Foto: Sven-Erik Sjöberg / DN

En annan journalist frågar mig ”hur filmen kan komma att påverka Carl Bildt” och i en intervju med GP säger manusförfattaren att han ”hoppas att Bildt ska tycka det är lite obekvämt”

Och det kan man tycka. 

Problemet är bara att för att det ska bli obekvämt för Bildt måste man lägga fram bevis. Nya fakta. Journalistikens kontanter.

I verkligheten nådde vi, som alla vet, aldrig fram till de svenska oljefälten. 

Vi vet inte vad vi hade funnit där. Vi hann konstatera att konfliktnivån i området var hög och vi mötte flyktingar på väg till tryggheten i grannländerna.

undefined

Martin Schibbye spelas av Gustaf Skarsgård och Johan Persson av Matias Varela.

Foto: SF Studios

Men i filmens universum finner vi de brinnande byarna i släpande kvällsljus – bevisen som ska få Bildt att ta plats på de anklagades bänk bredvid ledningen för Lundin Oil. 

Med samma argument om att det tjänade högre syften gjorde också den etiopiska åklagaren sina filmer. 

De adderade skottljud på våra egna filmer för att frammana en bild av vapenträning som skulle hålla i en rättegång och döma oss för terrorism. 

Något som fördömdes av en hel värld. 

Men att som i filmens version addera en bränd by, passerar obemärkt förbi, trots att det för mig blir en likartad manipulation som jag nu i medierna får bemöta som vore det verklighet. 

Man kan ställa sig frågan varför, av alla världens bolag, Bildt satte sig i styrelsen för Lundin. Men att med fiktionens hjälp göra Bildt och övriga utrikesdepartementet till clowner bidrar inte till att den får ett svar. 

Det känns som om journalistiken denna höst är ansatt från två håll. Dels från de som vill oss illa och dels från de som vill oss väl.

Effekterna blir detsamma, trots att den ena utövar sin despotiska makt och den andra förvränger efter kommersiella och egna politiska agendor. När jag ifrågasätter den brända byn och andra tillägg får jag det förklarat för mig det unika i att ”man vågat göra en politisk film”. 

Skildringen av arbetet i fält drar mer åt resebloggare än utrikesjournalistik.

Jag förstår att film är en förenkling, men får så många frågor om den att det blir nödvändigt att på det här sättet förklara att det inte är min film. 

I sak finns det tusen och en detaljer som irriterar, som gerillans moderna vapen och uniformer, och visst hade jag med en go-pro för att göra en videodagbok och anteckna, men det är pennan som är mitt arbetsverktyg. 

Skildringen av arbetet i fält drar mer åt resebloggare än utrikesjournalistik. Vi tog heller inga glada selfies 2011, ett begrepp som väl dessutom exploderade först två år senare?

Många scener är tagna ur fantasin och har ingen förlaga vare sig i verkligheten eller i boken och det är helt okej. Fiktion är fiktion. 

Men det som är mest ledsamt är ändå hur produktionen valt att gestalta fängelset. Filmskaparna verkar ha tänkt sig ett fängelse i Afrika i stället för att utgå från boken och vår verklighet. 

I filmens fantasi möter vi det svarta hotfulla Afrika där djungelns lag råder och där inkräktare hatas. 

undefined

Ur den bioaktuella filmen ”438 dagar”.

Foto: SF Studios.

Ja, fängelset var tufft. Människor dog av enkla botbara sjukdomar. Det fanns gott om galningar – men det var också en plats där ett av de första orden jag lärde mig på amarinja var ”välkommen och ät”. 

Vi bjöds in i en fånggemenskap där det inte spelade någon roll vem som var mördare, oskyldig, journalist, terrorist eller småtjuv. Nu var vi här tillsammans och fick lösa saker. Det fanns en värdighet som försvunnit i filmen, en sammanhållning och en upplevelse av att människor på en liten yta utan mat inte blir några djur – utan tvärtom: att det är samarbete i små familjer som är vägen till överlevnad. 

Människorna var inte skitiga, utan rena för att inte bli sjuka, men också för att behålla något av sin mänsklighet. Fängelset var ett fungerade samhälle som var mer demokratiskt än omgivningen. 

Om det är något som läsare av boken ”438 dagar” återkommit till som dess styrka så är det berättelsen om detta. Om överlevnad.

Min stora oro inför filmatiseringen var också att filmen skulle ignorera de lokala journalisterna.

När jag efter en första visning protesterade mot filmens version av fängelset var beskedet att en ”testpublik” krävt mer våld.  

Här någonstans tornar problemets kärna upp sig för mig, eller så är det bara här det blir tydligt: Att film är till för att ge publiken det den vill ha och då dög inte verkligheten beskriven i ”438 dagar”.

Den verklighet som gjorde det möjligt att lämna fängelset, inte som traumatiserad, utan fast besluten om att påbörja en fortsatt kamp för pressfrihet och för kollegerna som satt kvar.

Min stora oro inför filmatiseringen var också att filmen skulle ignorera de lokala journalisterna. De vars enda brott var ett verkligt mod. De som satt kvar när vi blev fria. Det var deras situation som fick mig att vilja sätta ett filmens strålkastarljus på Kalityfängelset.

undefined

”438 dagar” har fått fina recensioner.

Foto: SF Studios

Men när filmen slutar efter över två timmar har ingen nämnt någon av dem vid namn, eller ens lyft det faktum att vi var bland likar. 

Istället har man fyllt fängelset med namnlösa småtjuvar och knarkare, för även det passar det valda narrativet bättre. 

Med de lokala journalisterna försvinner också en del av pressfrihetsdimensionen och förklaringen till att vi överhuvudtaget åtalades. 

När man klippte bort den hemliga brevväxlingen med till exempel den kvinnliga journalisten Reeyot Alemu tog man också bort solidariteten och nyckeln som tog mig igenom fängelsetiden. 

Känslan att de kan ta ifrån en allt, förnedra en, boja en – men inte rätten att bestämma vem vad ens uppgift är. Att ens jobb är att rapportera. Bära vittnesmålen. Gå upp på morgonen och ta en tesked med cement och sedan börja minnas. Stjäla en penna och en bit papper och skriva ner vad jag såg. Inställningen att varje dag i fängelset var ännu en dag på jobbet. 

Utan den gestaltningen och utan de lokala journalisterna blir det en actionfylld berättelse om två journalister som gick över en gräns. 

I verkligheten var det som hände så mycket större – en crackdown mot det fria ordet. 

I filmen framstår det närmast som om det var ”vapenbilderna” som fällde oss och man berättar inte om hur terroristlagar användes mot journalister, oppositionella och oss. Hur tiotusentals personer fängslades och torterades under dessa år. 

undefined

Verklighetens Martin Schibbye och Johan Persson i filmen som i bearbetad version var avgörande bevis i rättegången i Etiopien. SVT fick tag i råmaterialet som avslöjade att filmen var manipulerad.

Foto: SVT

Många recensenter beskriver filmen som ”en bra skildring av verkligheten”. Andra tar fasta på vänskapen och ja, det är fint skådespeleri, men jag saknar dialogen, diskussionerna och alla våra projekt för att inte bli grönsaker. I filmen säger vi knappt något till varandra. I bokens Martin- och Johanstycken försökte jag genom två röster visa på det växeldragande som fanns.

Hur två helt olika personer under ett extremt yttre tryck samarbetade. 

Men jag får tugga i mig detta. Jag är fri och kan alltid hänvisa till boken '438 dagar' och skriva texter som denna.

Och det är väl här det blir uppenbart att jag är fel person att egentligen kommentera filmen, eftersom det handlar om mig. Men jag kunde inte låta bli att fråga regissören, varför han valt denne gestaltning och hans svar var att han instruerat skådespelaren att utstråla ”hopplöshet” i fängelset. 

Jag förstår att fiktionen kräver genvägar och respekterar de beslut som tagits även om jag inte delar dem. Om journalistik handlar om att välja bort så känns film som att koka bort.  

I filmens slut finns ett kort klipp från den verkliga presskonferensen, vilket gläder mig, men det blir då också obegripligt hur filmens Martin kan gå ut och hålla det talet. 

undefined

Martin Schibbye och Johan Persson stöttar varandra under den första presskonferensen efter frigivandet 2012.

Foto: Jens L'Estrade

Men jag får tugga i mig detta. Jag är fri och kan alltid hänvisa till boken ”438 dagar” och skriva texter som denna.

Men jag vet fortfarande inte vad jag ska säga till de etiopiska journalistkollegorna som förväntansfullt väntar på att få vara med i en film ”byggd på en sann historia” i vilken regissören lyfter fram yttrandefrihet som det viktigaste av teman. 

Att tyvärr, ni och er kamp för er yttrandefrihet finns inte med i denna version av verkligheten. 

Ni var aldrig där. 

 

Martin Schibbye är chefredaktör på Blankspot och författare till den nyutkomna boken ”Jakten på Dawit” och ”438 dagar”.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, med America Vera-Zavala och Elsa Westerstad i debatt om uteslutningen av Kakabaveh.