Betlehem Isaak skriver om hur hennes pappa Dawit fängslades

”Varför har de bundit fast hans händer?”

Den 23 september 2001 greps Dawit Isaak av eritreansk polis. Sedan dess sitter han fängslad. I dag publicerar Expressen ett utdrag ur dottern Betlehem Isaaks kommande bok ”Mitt liv utan dig” om en ung familj som splittras. 

Text: Kulturen
Publicerad 1 mar 2020 kl 06.03

När planet tar mark i Eritrea blir många alldeles till sig. De knuffar undan dem med fönsterplats för att titta ut. De längtar ut.

”Äntligen hemma!” ropar en man. Kvinnan bredvid honom gråter tyst, medan en annan gråter högljutt. Många passagerare klappar och hurrar, och när vi kliver av kysser några marken.

Inne på flygplatsen vill många prata med mamma.

”Vem är du? Vilka fina kläder du har! Har du varit i Italien?”

Jag ler för jag vet att vi inte kommer från samma ställe som kläderna, men jag säger ingenting. 

På andra sidan säkerhetsdörrarna står pappa och väntar. Det vet jag. Men det finns så mycket annat som jag inte vet. Ska vi bo här nu? Eller är vi bara på besök? Kan man bo på två ställen? Kommer allt bli som förut?

Under månaderna som vi varit ifrån pappa har han börjat bygga om vårt hus. Tidigare hade vardagsrummet ett fönster ut mot gården, nu är fönstret borta och väggen är hel.

'Vem söker ni?' frågar hon.

Nästa dag blir jag jättesjuk. En hel vecka ligger jag nedbäddad i det halvfärdiga rummet. En morgon när febern börjat gå ner vaknar jag tidigt. Pappa och Danait sover fortfarande. Men mamma och vårt nya hembiträde, Senait, är uppe. De har redan druckit sitt morgonte och förbereder frukosten ute på gården. Vi äter alltid en speciell italienskinspirerad frukost på söndagarna med ricotta och andra ostar, skinka, nybakat bröd, juice, te och självklart klassiskt eritreanskt kaffe. Mamma ställer också fram blommor på frukostbordet, nyplockade från vår innergård.

När mamma får syn på mig ställer hon fram pappas pall, den han alltid sitter på när han röker sina Marlboro. ”Sätt dig ner och tänk på något fint”, säger hon och går in i köket. Jag tänker att jag verkligen tycker om min krämfärgade klänning, det är en sådan klänning som bara prinsessor har, fluffig och lätt. Jag vet inte hur länge jag har haft den, eller vem som har köpt den, men jag bestämmer att den är min nya favoritklänning.

Plötsligt hör jag en lätt knackning på ytterdörren och går och öppnar. Mamma ser från köket att det inte är mormor eller någon granne som kommit, utan två män. Hon kommer ut, torkar av händerna och ställer sig framför mig i dörröppningen.

”Vem söker ni?” frågar hon.

”Finns det en Isaak här?”

”Nej, ingen Isaak, däremot heter min make Dawit Isaak”, svarar hon.

”Det är honom vi söker.”

Mamma och pappa är lugnare än vanligt, men inte lika pratglada.

Mamma drar mig intill sig och jag ser hur hon anstränger sig för att inte slå igen dörren framför dem. Sedan kliver hon åt sidan och ber männen stiga på. Mamma visar in dem i vardagsrummet och fortsätter in till sovrummet för att väcka pappa. Jag går tillbaka till pappas pall och sitter och tittar på de fina blommorna som jag antar att hembiträdet har planterat. Mamma skulle aldrig frivilligt påta i jorden. ”Sånt gör bara folk om de får betalt”, säger hon. 

När pappa kommer ut från sovrummet studerar jag hans ansikte för att få någon ledtråd.

Hans ögon skvallrar inte. Han ser inte orolig ut.

Inte ledsen som när han sa hej då i det fula vita köket på Hisingen. Han har inte ens den där allvarliga minen som han har när han lyssnar på radionyheterna.

På honom ser det ut som de här männen brukar komma hit varje dag och småprata lite. Men jag vet att det inte är så, för jag har aldrig sett dem här innan. Men jag känner igen dem. De har något viktigt över sig och sådana män kommer man ihåg.

Mamma och pappa är lugnare än vanligt, men inte lika pratglada. Männen bjuds att äta frukost. De ser sig omkring på pappas böcker och papper, tittar på mig, på mamma, och på varandra.

”Ja, detta är en frukost jag sent ska glömma”, säger den ene.

Jag ser att mamma håller om pappa. Männen står som om de vaktar honom.

Mamma säger inget, hon bara ler ansträngt. Vilka är de här männen? Pappa verkar veta, mamma också. Men jag förstår inte.

Männen ser likadana ut. Beige byxor, svart T-shirt och solglasögon, fast vi är inomhus. Vid matbordet ska man ju ta av sig solglasögon och keps, man ska sitta upprätt och se den man pratar med i ögonen. Pappa säger alltid ifrån om man inte visar respekt vid matbordet och mamma håller oftast med honom, men jag tror egentligen inte att hon bryr sig.

En stund senare är frukosten avslutad, liksom det trevliga småpratet. Pappa har på sig en blå Adidas-overall som ser ut att ha hängt med minst lika länge som han själv.

Jag går ut i köket för att hämta min frukostmacka med ricotta och skinka. Lilla Danait sitter på golvet med ost över hela ansiktet. Jag skjuter igen dörren, men lämnar en liten glipa så att jag fortfarande kan se och höra vad de säger därute.

Jag ser att mamma håller om pappa. Männen står som om de vaktar honom. Jag hör hur pappa med sin lugna röst försöker lugna mamma.

”Det är bara ett förhör”, säger han om och om igen, ”bara ett förhör.”

Då springer jag ut för att fråga vad ett förhör är, men männen kan inte vänta längre, pappa måste följa med dem.

De går långsamt ut genom dörren, pappa vänder sig om och ler mot mig och mamma. Jag går fram till dörren och försöker se ut genom nyckelhålet, vart ska pappa? Och varför har de bundit fast hans händer?

”Vad betyder förhör?” undrar jag igen.

Mamma sätter sig på pallen, tittar på blommorna och gråter tyst. På något sätt har Danait lyckats ta sig upp i mammas knä och försöker få hennes tårar att sluta rinna. Mammas ansikte är helt rött och hon ber Senait att gå ut och se om hon kan få tag på en taxi.

”Jag måste lämna barnen till min mamma”, säger hon.

Snart står en taxi utanför och vi åker till mormor. Mammas tysta panik är det högsta skrik jag hört. Taxichauffören mumlar något om hur han också skulle vilja bo i ett likadant hus, han pratar om hur hans familj måste dela på ett litet rum i området dit pappa en gång tog mig och Yoran för att visa hur bra vi har det. Han ville att vi skulle vara tacksamma och visa att Asmara är en stad där vissa har lite och andra mer.

Mamma svarar inte. Hennes tårar är ohejdbara och obegripliga för taxichauffören.

Innan vi stiger av väljer hon ändå att vara uppmuntrande på det sätt som mamma bara kan vara, hon ler och önskar honom lycka till, ger honom tips på fastighetsägare som kanske skulle kunna hyra ut till en småbarnsfamilj för ett bra pris. Hon betalar och lyfter upp Danait ur mitt knä.

undefined

Dawit Isaak.

Foto: KALLE AHLSéN / AHLSENS FOTO AB

”De tog honom. De tog honom. Jag sa det till honom, jag sa att vi inte skulle komma tillbaka, att det är för farligt, jag sa det till honom.”

Mormors envisa försök att lugna mamma är förgäves.

”Vart tar de honom?” frågar mamma.

”Jag vet inte. Du får gå till myndigheterna och fråga, det är det enda rätta.”

”Han sa att det bara var ett enkelt förhör.”

”Okej, så gå då och fråga myndigheterna var detta förhör äger rum.”

”Vad betyder förhör?” undrar jag igen.

”Gumman, ett förhör är när någon ställer frågor.”

”De där männen följde efter oss igår”, säger jag tyst.

Mamma rycker till.

”Va!? Vad sa du?”

”De följde efter oss i går, när vi åkte hem från mormor.”

”Vem, vilka förföljde er?” frågar hon igen.

”De där två männen som var hemma hos oss, jag känner igen bilen, och en av dem.

”Men hur kan du komma ihåg dem, gumman?

”För pappa bad mig att hålla koll på den bilen, han undrade om jag också kände att vi blev förföljda, och det blev vi, tror jag.”

”Varifrån följde de er, från mormors hus, eller sa pappa något om att de hade förföljt honom när han var ensam också?”

”Nej, jag minns inte, jag vet bara att de förföljde oss från stan och hem till oss.”

”Gumman”, mamma suckar. ”Varför sa du inte det direkt?”

”För jag visste inte hur jag skulle säga det. Jag tänkte det, men jag kunde inte säga det.”

”Ibland, älskling, måste du försöka lite bättre. Även om jag är din mamma och kan mycket, så kan jag inte läsa dina tankar.”

 

Av Betlehem Isaak

Betlehem Isaak är författare och Dawit Isaaks dotter. Utdraget ovan kommer från hennes nya bok ”Mitt liv utan dig” som den 3 mars ges ut på Brombergs bokförlag.