MALTE PERSSON: Även tron på förnuft kan bli en förblindande myt

Upplysningens vänner är anfrätta av självgodhet

Även tron på förnuft och framsteg kan bli en förblindande myt.

Malte Persson skärskådar den intellektuella samtidens syn på upplysningen.

Publicerad 22 apr 2019 kl 05.04

Upplysningen – vad är eller var den? Den var för det första en historisk process, som tog fart under 1700-talet och inspirerade till sådant som: deklarationen om mänskliga rättigheter, den amerikanska konstitutionen, ”Farliga förbindelser”, giljotinen, jordbruksreformer, reformjudendom, slavupproret på Haiti, ”Trollflöjten”, Katarina den storas invasionspolitik, den franska revolutionens påbjudna ”kult av förnuftet”.

Till dess förutsättningar hörde den naturvetenskapliga revolutionen och ett Europa där religionskrigen försvagat kyrkans auktoritet. En statisk samhällsordning, där något bättre först utlovades i eftervärlden, ersattes av tro på förändring: från tekniska framsteg och ekonomisk liberalisering till radikala visioner om idealstater och en bättre människa. 

Man var inte överens om vad som var sant, men man var överens om att det fanns en sanning att nå genom förnuftet.

Upplysningen rymde deister, ateister och progressiva präster. Den rymde svala resonörer som Montesquieu och vilt fäktande aktivister som Voltaire. Den rymde radikala demokrater och opportunistiska monarker. Den rymde förromantikern Rousseau. Man var inte överens om vad som var sant, men man var överens om att det fanns en sanning att nå genom förnuftet.

undefined

Porträtt av Voltaire (1724-1725).

Illustration: Nicolas de Largillière

Själva ordet ”upplysning” är en metafor med en yttre och en inre sida. Den inre är något som, med en bild lånad från religionen, sker med människan: ”man ser ljuset”. Den yttre är det något som sker med världen: den blir belyst, genomskådad, avförtrollad. Tillgänglig för var och en att själv se när mörkermän och svartrockar inte längre kan beslöja den med myter. 

Frihet och kunskap hänger samman, och leder till mer frihet och kunskap. Och eftersom denna färd från mörker till ljus tedde sig som både positiv och svår att hejda är utvecklingsoptimism typisk för upplysningen.   

Beror kaoset i dagens värld på att vi övergivit upplysningen?

Så är upplysningen, för det andra, ett ideal som inte är bundet till en historisk epok. För något decennium sedan var detta inget som engagerade. Upplysningen sågs i bästa fall som tråkig med sitt nyttotänkande; i sämsta fall som potentiellt farlig. Men det var inget som tycktes hota dess arv i form av vetenskap och liberal demokrati. Först nu när detta arv angrips i en tid av motupplysning har även upplysningens vänner vaknat för att ta striden.

undefined

Malte Persson.

Foto: Sofia Runarsdotter/Albert Bonniers

Beror kaoset i dagens värld på att vi övergivit upplysningen? Eller är det tvärtom ett resultat av upplysningstänkandets blinda fläckar? Bör vi gå all in för fri debatt och marknadsdriven teknikutveckling för att till slut komma ut helskinnade på andra sidan både populismen och klimathotet? Eller måste vi tvärtom ifrågasätta de värden som lett oss hit?

Precis som det bland upplysningens kritiker för 200 år sedan fanns både reaktionärer och radikaler – från den gamla regimens maktspelare till nya romantiska idealister – är också dagens kritiker ett blandat sällskap. Där finns postkolonial vänster, pessimistiska miljöfilosofer, kristna konservativa, förtjusta nyfascister, för att bara nämna några.

Upplysningens vänner är mindre spretiga, men har olika prioriteringar. Här i Sverige flammade debatten upp med Johan Lundbergs ”Ljusets fiender” (2013), där upplysningsarvet åberopades främst i kampen mot en postkolonial vänster. I efterordet till en nu aktuell nyutgåva medger han dock att denna synvinkel är begränsad, och att även somligt av det han kritiserar har rötter i upplysningen. 

undefined

Lena Andersson.

Foto: Henric Lindsten/ Polaris

Med delvis andra fiendebilder har kampen för upplysningen också tagits upp av till exempel Christer Sturmark (religionskritiker) och Lena Andersson (liberal rationalist). Större bredd och ambition har dock Steven Pinkers internationella bestseller ”Upplysning nu!” från förra året, som fick stort genomslag även i Sverige. 

Pinker vill på främst naturvetenskaplig grund försvara upplysningens ideal mot alla sorters fiender, och hos honom smälter upplysningsoptimismen samman med den diagram- och datadrivna optimism som Hans Rosling populariserat. Frågan är dock om det inte vore bättre att hålla isär de båda. 

Ett annat problem är hur positionerna tas i anspråk av politiska ideologier.

Ett problem i ”nyupplysningen” är nämligen att den sällan ordentligt skiljer på upplysningen som historia och som ideal. Försöken att i dagens strider hämta stöd och glans från 1700-talets upplysning leder till idéhistorisk förenkling, och i synnerhet tenderar man att reducera upplysningens kritiker till karikatyrer.

undefined

Steven Pinker.

Foto: Rebecca Goldstein

Ett annat problem är hur positionerna tas i anspråk av politiska ideologier. Om vissa vänsterskribenter alltför reflexmässigt avfärdar en utvecklingsoptimism à la Pinker som ”nyliberal”, så tenderar en nykonservativ höger att reducera begreppet upplysning till ett retoriskt slagträ i kampen mot ”postmodernism” och ”identitetspolitik. De konservativa kan samtidigt själva glida över i en paradoxal identitetsretorik, där upplysningen blir nästan utbytbar mot sin gamla antagonist kristendomen, eftersom båda begreppen reduceras till kodord för ”europeisk kultur” och ”inte islam”.

undefined

Jordan B Peterson.

Foto: Wikimedia commons

Den av många närmast religiöst dyrkade självhjälpsgurun Jordan B Peterson använder ogärna ordet ”upplysning”, men är samma förvirrade tidsandas barn. I ena stunden – som när han samtalar med Pinker – är han en utvecklingsoptimistisk vän av naturvetenskap, rationalitet och framsteg. I andra stunden är han en reaktionär och auktoritär pessimist som hävdar att myter är sannare än sanning, med ett mischmasch av Nietzsche, Jung och existensfilosofi i bagaget. Allt sådant som Pinker utan tvekan skulle avfärda som antivetenskaplig motupplysning. 

Ett upplyst förnuft får aldrig förhålla sig passivt till fördomar eller auktoriteter.

Ett sätt att bringa ordning i debatten vore att enas om en filosofisk definition av begreppet ”upplysning”. Ett känt försök görs i Kants uppsats ”Vad är upplysning?” från 1784. Den viktigaste punkten där, som Kant också senare kallar ”upplysningens maxim”, är det självständiga tänkandet: ett upplyst förnuft får aldrig förhålla sig passivt till fördomar eller auktoriteter. 

 

Lätt att säga, svårt att göra. Men hur djupt detta upplysningens ifrågasättandeideal genomsyrar dagens kultur märks av att det är underförstått både i förespråkandet av ”normkritik” och klagomål på ”åsiktskorridoren”. Lika högt värderar man tyvärr inte de två andra maximer som Kant satte på samma nivå: dels ”det vidsynta tänkesättets maxim”, som innefattar att betrakta frågan även ur motståndarens synvinkel, och dels ”det konsekventa tänkesättets maxim”.

Men vid sidan av begreppsliga definitioner bör man även reda ut vilka idéhistoriska kontinuiteter och brott som faktiskt finns. Konservatism som politisk rörelse uppstod i protest mot hela eller delar av upplysningen, men har i sin intellektuella form tvingats verka på dess arena. Marxism och det tänkande somliga kallar ”postmodernism” är i mycket högre grad utväxter på upplysningens träd – om än man ibland sågat av grenen man suttit på. Även en så radikal upplysningskritiker som Foucault såg sig själv, med hänvisning till Kant, som en del av upplysningens kritiska tradition.

undefined

Michel Foucault.

Foto: Pressens bild / Scanpix

Den interna debatten om upplysningen går dock tillbaka ända till Rousseau, som radikalt ifrågasatte aspekter av upplysningsprojektet. Och för Kants filosofi är den stora utmaningen att hantera upplysningens redan då tydliga inre konflikter. Inte minst är upplysningens naturvetenskapliga världsbild svår att förena med dess betoning av individen och friheten, då den (från dåtidens newtonska mekanik till dagens neuropsykologi) tycks lämna föga utrymme för fri vilja. 

 

Empirism eller rationalism? Om upplysningen för en Pinker är närmast synonym med naturvetenskap, så vill upplysningsvännen Lena Andersson i sin nya bok ”Om falsk och äkta liberalism” försvara individen och friheten med det rena förnuftet, varvid hon angriper empirister lika hårt som postmodernister. Hennes försök att metafysiskt förankra en liberal naturrätt är dock oundvikligen lika logiskt ohållbart som de klassiska Gudsbevis som Kant vederlade.

Han förstår att det upplysningen har att ge inte är någon helt gratis lunch.

Med andra ord är vi kvar i samma sund som Kant försökte navigera igenom. Går det att finna en mellanväg mellan en kall empiri som inte tillfredsställer människans själsliga behov och metafysiska fantasier som inte tillfredsställer förnuftet? Enligt de flesta moderna filosofer håller inte Kants invecklade försök att äta kakan och ha åtminstone en liten bit av den kvar. Men det viktiga är att han förstår problemet. Han förstår att det upplysningen har att ge inte är någon helt gratis lunch.

undefined

Porträtt av Immanuel Kant.

Ett besläktat problem hos upplysningen är konflikten mellan att ”tänka fritt” och att ”tänka rätt”, eller mellan det självständiga tänkandet som grundprincip och tron på en objektiv sanning som debatten ska leda fram till. Vad händer om självständigt tänkande människor inte låter sig övertygas om sanningen? Eller ens om att det finns en sanning? 

Postmodernismen har förstört längdskidåkningen, råbiffen och de naturliga frisyrerna.

Pinker och andra är påtagligt förbannade över att intelligenta människor efter ett par hundra år av tankefrihet ändå envisas med att tro på Gud. Eller, lika illa, läsa Nietzsche. Och hos Lena Andersson anas ständigt övertygelsen att alla skulle tycka exakt som hon om de bara förmådde tänka rationellt, och att det alltså enbart är deras fel om de inte övertygas om att postmodernismen förstört längdskidåkningen, råbiffen och de naturliga frisyrerna.

 

Att på sådant sätt identifiera sig med rationalitet uppmuntrar snarare till högmod än självkritik. Åtskillig trovärdighet vore att vinna om upplysningens vänner åtminstone förmådde överväga möjligheten av något sådant som en ”upplysningens dialektik” – alltså att även tron på förnuft och framsteg kan bli en förblindande myt.

Just det är dock en blind fläck för denna typ av förnuftstro. Särskilt tydligt hos den annars både intelligente och nyanserade Pinker, som vägrar tänka att en process som ger upphov till något bra samtidigt kan ge upphov till något dåligt. Exempelvis: ett arv från upplysningen (vetenskapen) gav oss antibiotika, ett annat (individens och marknadens frihet) ger oss antibiotikaresistensen. Pinker tar bara upp det första. Och på liknande sätt är det med klimathotet och åtskilligt annat.

Kanske har han rätt i att även de flesta kineser i dag åtnjuter friheter de inte hade för 50 år sen.

Enligt Pinker ökar både friheten och säkerheten i världen, men motsättningen mellan dem förtiger han. Han har inget att säga om elektronisk massövervakning, eller för den delen om barns minskade rörelsefrihet utanför vuxnas uppsikt. Kanske har han rätt i att även de flesta kineser i dag åtnjuter friheter de inte hade för 50 år sen. Men det är i så fall inte frihet av det slag som enligt Kant utmärker upplysningen.

 

Att upplysningens materiella och intellektuella frigörelse har ett pris är inte bara en teoretisk och filosofisk fråga. Även när alla i genomsnitt får det bättre, så är varje punkt i statistiken en människa, och inte alla av dem är på rätt sida av kurvan. 

Inte alla tycker heller att kylskåp, pressfrihet och Ikea helt kompenserar förlusten av mening och sammanhang i en hastigt förändrad värld.

undefined

Pankaj Mishra.

Det sistnämnda temat har skildrats minnesvärt i Pankaj Mishras uppmärksammade bok ”Age of anger” (2017). Mishra är inte för eller mot upplysningen, men vill korrigera dess självbild och historieskrivning. Att vi (likt Pinker) förvränger den västerländska modernitetens kaotiska historia till en entydig hjälteberättelse är, enligt Mishra, exakt vad som gjort oss oförberedda för dagens bakslag.

Dagens nationalistiska väckelse bottnar i romantikens dito. Och dagens bombsprängande islamister liknar 1800-talets bombsprängande anarkister. 

De representerar inte en efterbliven kultur som aldrig fått prova den upplysta moderniteten. De representerar dem som har provat, men inte är nöjda med vare sig varan eller priset.

Kant beskrev upplysningen som ett myndigblivande.

Och då som nu bemöttes terrorismen med en panik och en repression som skadade upplysningsprincipernas trovärdighet långt mer än den skadade fanatikerna. Vilket återigen demonstrerar faran i att identifiera sig så mycket med förnuftet att man inte märker när man slutar följa det, och i stället omtolkar upplysningen som ett identitetspolitiskt vi-mot-dem. 

Upplysningen har som sagt en yttre och en inre sida. Ska den vara trovärdig kan den inte reduceras till en självgod kamp mot fördomar hos andra. Den måste också vara det inre arbetet med att undanröja egna fördomar. Och det är svårare.

Kant beskrev upplysningen som ett myndigblivande: en fråga om mod och moral lika mycket som om kunskap. Men att bli myndig är ofta inte bara en fråga om vunnen frihet, utan också om förlorad trygghet. 

Det är ett problem om dagens upplysningsvänner, till skillnad från Kant, inte förstår det.

 

Malte Persson är författare, litteraturkritiker och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Till dikten".

Illustration högst upp: ”Sokrates död” av Jacques-Louis David (1787).