KULTURDEBATT. I sydvästra USA föll fåglar döda ner från himlen i tiotusentals, slocknande mitt i flykten av svält, utmärglade av klimatförändringen.
Över Afrikas horn svärmade 200 miljarder gräshoppor, 25 för varje person på jorden, de förmörkade skyarna i moln stora som hela städer, attackerade odlingsmarker och tuggade i sig lika mycket mat som tiotals miljoner människor äter på en dag, innan de så småningom dog i ett sådant gytter att de blockerade järnvägsspåren.
Och så bränderna, som ni vet. Eller vet ni? I Kalifornien brann en landyta dubbelt så stor som något annat år i delstatens moderna historia – fem av de sex största bränderna som någonsin registrerats. I Sibirien pyrde ”zombiebränder” genom den arktiska vintern; i Brasilien förbrändes en fjärdedel av Pantanal, världens största våtmark; i Australien dödade flammorna tre miljarder djur.
När man försöker sprida goda nyheter om klimatet lönar det sig att vara försiktig, eftersom så många redan har gjort bort sig med glädjekalkyler.
Under hela året sände en planet, transformerad av kolförbränning, ut vad vi förr i tiden hade sett som järtecken om en stundande apokalyps. Människorna på denna planet, som kollektiv, brydde sig inte så värst – distraherade som de var av pandemin och vana, båda på grund av den växande samlingen katastrofer i närtid och de ständigt starkare klimatlarmen, vid att se det som en gång hade betraktats som brutala sprickor i verkligheten som en logisk följd av ett välkänt mönster.
Vår tid är så till brädden full av katastrofer att det var svårt att se den kanske mest osannolika profetian av dem alla: att pestens år också kan ha varit, för klimatförändringarna, en vändpunkt till det bättre.
När man försöker sprida goda nyheter om klimatet lönar det sig att vara försiktig, eftersom så många redan har gjort bort sig med glädjekalkyler. En vändpunkt är inte ett slutspel, eller en seger, eller ett upphörande av den nödvändiga kampen för snabbare koldioxidutfasning, för en robustare framtid, för klimaträttvisa.
En värld utan ett enormt klimatrelaterat lidande är med all sannolikhet förlorad tack vare årtionden av passivitet, vilket innebär att bördan av att rättvist hantera dessa effekter kommer att skickas vidare från generation till generation, utan slutdatum, in i en osäker framtid.
Men om Joe Bidens intåg i Vita huset känns som något av en nystart så, tja, är den faktiskt det. Världens mest flagranta klimatbrottsling har blivit avsatt och även om Biden knappast var miljörörelsens förstahandsval så signalerar hans seger det definitiva slutet på förnekelsens tidevarv och sannolikt en början på en ny era av klimatrealism.
1. Ett slags märkliga dubbelglasögon
Förändringen är mycket större än ett skifte i det amerikanska ledarskapet. När Biden-administrationen väl har blivit varm i kläderna i en vaccinerad värld, har gränsen för vad som är klimatpolitiskt möjligt redan förändrats. För bara ett halvt decennium sedan var det allmänt vedertaget att utsläppen, om inget hände, skulle värma upp planeten med fyra eller fem grader – tillräckligt för att göra stora delar av världen i praktiken obeboeliga.
Nu, tack vare kolkraftens snabba död, prisrevolutionen i förnybar energi, och en uppväckt global klimatpolitik, är omkring tre grader det förväntade. De senaste målen skulle ta oss närmare två.
Alla dessa projektioner pekar mot en riskabel och orättvis framtid, och alla är suddiga av ovisshet – om klimatsystemen, om teknologi, om den mänskliga responsens skicklighet och intensitet, om hur orättfärdigt de mest brutala effekterna kommer att fördelas. Men givet att varje halvgrad innebär vitt skilda nivåer av lidande, tycks det som att vi har lyckats hyvla bort ett par stycken och därmed på knappt någon tid alls förbättrat förutsättningen för vårt sannolika slutstadium.
De kommande halvgraderna kommer bli svårare att trimma bort, och den mest kritiska insatsen – att gå från två grader till 1,5 – är en kanske omöjlig rusning mot drömmen om att undvika det som länge har betraktats som en ”katastrofal” förändring. Men en klimatalarmist som jag behöver numera använda ett slags märkliga dubbelglasögon för att klarsynt överblicka planetens framtid, där försiktig optimism framstår som kanske lika rimligt som panik.
Med tanke på hur länge vi har väntat på att handla är vårt mest optimistiska scenario fortfarande dystert. Men det verkar också, mirakulöst nog, ligga inom räckhåll.
I december, en månad efter att Biden hade valts med ett löfte om att ta tillbaka USA till Parisavtalet, firade FN att fem år hade gått sedan undertecknandet av detta avtal. De var fem av de sex varmaste åren som någonsin uppmätts. (Det sjätte var 2015, året då avtalet skrevs under.) De var också åren med de största nivåerna av koldioxidutsläpp i mänsklighetens historia – utsläpp motsvarande allt som producerats av mänsklig eller industriell aktivitet från homo sapiens uppkomst fram till början av andra världskriget.
Det är också de fem år då världens nationer – och städer, regioner, individer, institutioner, företag och centralbanker – har satt de mest ambitiösa målen för framtida klimatåtgärder. De flesta sattes under de senaste 12 månaderna, mot bakgrund av pandemin. Eller, kanske, i viss mån, på grund av den – eftersom pandemin innebar en total chock mot den globala politiska ekonomin, frammanande långt mer aggressiva offentliga satsningar, en långt mer förlåtande syn på skuldsättning, och en långt större öppenhet för storskaliga åtgärder och investeringar på en nivå som faktiskt skulle kunna omforma världen.
Och eftersom avfossilisering har kommit att framstå, även för de ekonomer och policyskapare som i decennier har varit blinda för de moraliska och humanitära argumenten, som en rationell investering.
”När jag tänker på klimatförändringar”, säger Biden ofta, ”tänker jag på ordet jobb.”
2. Klimatförändringen är inte längre en fråga bara för de inbitna
Det finns två sätt att se på dessa i förstone motsägelsefulla förlopp. Det ena är att klyftan mellan vad som görs och vad som behöver göras bara växer. Det är synsättet hos bland andra FN:s sammanfattande ”Emissions gap report” från december, som kom fram till att det krävs en tredubbling av de uttalade ambitionerna för att komma under 2 graders uppvärmning. Att få planeten i närheten av 1,5 graders-målet – vilket aktivister, de flesta forskare och egentligen alla som läser deras studier med öppna ögon anser att vi måste – skulle kräva en femdubbling.
Det är också perspektivet hos Greta Thunberg, som har ägnat pandemiåret åt att läxa upp globala ledare för att deras tal om långsiktiga utsläppsmål bara är en läpparnas bekännelse och som kallade EU:s nya klimatlag, med ett mål på noll utsläpp till 2050, för en ”kapitulation”.
Det andra synsättet är att alla de relevanta kurvorna håller på att böja sig – för långsamt men ändå åt rätt håll. Internationella energirådet, som är notoriskt försiktigt i sina prognoser, kallade nyligen solkraft för ”den billigaste elektriciteten i historien” och kom med prognosen att Indien kommer att bygga 86 procent mindre ny kolkraft än vad man trodde för bara ett år sedan. I dag är business as usual inte längre en femdubbling av kolanvändningen under detta sekel, som tidigare förväntat. I stället ser vi en ganska snabb utfasning av kol, åtminstone jämfört med tidigare i historien, då det knappt har skett alls.
Båda dessa perspektiv är sanna. Klyftan är på riktigt och världen riskerar att falla ner i den och på vägen ner utsätta större delen av södra halvklotet för fruktansvärda lidanden. Men under månaderna som gått sedan pandemin svepte bort klimatstrejkarna från gatorna har deras oro sipprat in, inte bara i opinionsundersökningar utan i parlament, regeringar, handelsavtal, reklam-, finans- och försäkringsbranschen – kort sagt i alla de befästningar som har skyddat det fossila kapitalets gamla regim.
Det här är inte direkt en klimatrevolution: de strejkande och deras allierade har inte vunnit så som de önskade sig, åtminstone inte än. Men de vann en del. Miljöångesten har inte kullkastat nyliberalismen. I stället har den, på ett sätt som saknar motstycke, infiltrerat den. (Eller kanske approprierats av den. Frågan är öppen.) Klimatförändringen är inte längre en fråga bara för de inbitna – utan också för de slentriantänkande, för medlöparna, för alla med ett finger i luften.
Det kommer ta tid, förstås, innan väljarna genomskådar den tomma retoriken och innan konsumenterna har lärt sig att sovra bland, säg, alla löften om skamlösa flygbiljetter eller den fossilfria maten i snabbköpshyllorna.
Ännu svårare blir det att lära sig se skillnaderna mellan verkligt företagsengagemang, som hos Microsoft, och det mer undflyende slaget, som hos BP. Det finns redan en stor oro hos klimataktivisterna att allmänheten inte förstår den knepiga matematiken bakom detta ”netto noll” som så många av löftena är baserade på – det är inte ett löfte om att utsläppen ska upphöra, utan om att en del av dem i framtiden ska kunna balanseras genom ”negativa utsläpp”, ibland kallat ”koldioxidavlägsning” trots att ingen sådan metod är redo att användas på en nivå som är ens i närheten av den nödvändiga.
På den politiska arenan kommer den osäkra alliansen mellan aktivisterna och makthavarna att prövas, utmynnande i nya konflikter eller nya jämviktslägen, eller både och. Betänk dock att Varshini Prakash, som med sin Sunriserörelse gav Bidens kandidatur betyget F, senare bidrog till att skriva hans klimatplan tillsammans med Alexandria Ocasio-Cortez. Klimatexperter finns med i alla delar av den tillträdande administrationen, precis som utlovat i en presidentkampanj som avslutades, förbluffande nog, med en klimatfokuserad reklamdrive. Under övergångsperioden kritiserades Bidens kandidat till chef för National economic council, Brian Deese, av miljövänstern för sin tidigare anställning hos investmentbolaget Blackrock, men även denna förmenta kapitalets marionett har försvarats av Bill McKibben, en av den moderna klimataktivismens gudfäder.
På andra håll i världen, där 85 procent av de globala utsläppen produceras, har klimatengagemanget infiltrerat samhället på ett sätt som den brittiska miljöskribenten James Murray har kallat ”en alternativ historieskrivning över 2020” och som den tidigare vetenskapsmannen, numera journalisten, Akshat Rathi beskriver som ”ett starkt tecken på att klimathandling har börjat bli ’institutionaliserat’ – det vill säga, djupt inbäddat i hur värden fungerar”.
Det här handlar inte om att coronavirusets lockdowns har orsakat minskningar i utsläppen eller att ”naturen läker”. Det är en fråga om en långsiktig förändring av såväl kolanvändning som politisk förståelse som till slut har passerat sina ”tipping points”; löften och ställningstaganden av mäktiga om än vacklande institutioner; policy som nästan har smugglats in, över hela jorden, i skydd av det pandemiska mörkret.
I USA, i det andra stimulanspaketet för Covid-19, röstades 35 miljarder dollar i satsningar på förnybar energi igenom i senaten med siffrorna 92-6 – en rejäl avbetalning, beräknar energiexperten Varun Sivaram, på de satsningar i innovation som krävs för att elektrifiera hela landet.
Märkte du ens det?
3. Fyra år utan USA:s ledarskap – och häpnadsväckande framsteg
Nu möter Bidens klimatplan hotet om en filibuster, en skeptisk Högsta Domstol och lynnet hos den demokratiske West Virginia-senatorn Joe Manchin, vilket innebär att amerikanska klimatinitiativ under de kommande fyra åren troligen kommer att serveras i småportioner – genom anslag och stimulanser, dekret och regleringar – snarare än genom en epokgörande lagstiftning i stil med Green new deal. Det begränsar förvisso vad som kan åstadkommas, men innebär samtidigt att man undviker en utdragen kamp om klimatet som ett ödesval om nationens identitet. Och tack vare pressen från aktivister har Biden åtminstone lovat att spendera 2 biljoner dollar på klimatet – 60 gånger mer än anslaget i stimulanspaketet.
Det är bedövande siffror som påminner om att reglerna för offentliga utgifter dramatiskt har förändrats, kanske rentav åsidosatts, i de virvlande svallvågorna från pandemin. Är denna globala utgiftsfest början på en ny epok eller bara en krisens interregnum, att följas av ännu mer återhållsamhet?
”Vi vet inte hur återhämtningspaketen efter Covid-19 kommer se ut”, sa Christiana Figueres, en av Parisavtalets centrala arkitekter, till mig i somras. ”Och ärligt talat kommer dessa paket att mer än något annat avgöra hur djupt utfasningen av kol kan gå, på grund av deras storlek. Vi ligger redan på 12 biljoner dollar, vi kan vara uppe i 20 biljoner om 18 månader. Vi har aldrig skådat – världen har aldrig skådat – 20 biljoner dollar hällas in i ekonomin på så kort tid. Det kommer att styra logiken, strukturerna och självklart den fossila intensiteten i den globala ekonomin för ett decennium, om inte längre.”
Vindkraften är 40 procent billigare än den var för ett decennium sedan, prisminskningen för havsbaserad vindkraft ännu lägre.
För dem som drömmer om att rädda klimatet var de första paketen inte så uppmuntrande. EU låg i täten med ett löfte om att 30 procent av stimulansen skulle vara öronmärkt för klimatet. USA och Kina lovade bara en bråkdel av det (och hade dessutom med stimulanser för fossilindustrin).
Men i oktober beräknade ett team av researchers, inklusive Joeri Rogelj vid Imperial college of London, att enbart en tiondel av de Covid-19-stimulanser som redan hade beslutats runtom i världen, om de årligen under de kommande fem åren satsades på koldioxidutfasning, skulle räcka för att uppnå Parisavtalets mål och med marginal hålla den globala uppvärmningen under två grader. Den analysen kan vara en smula optimistisk, men nivån på utgifterna framstår nu som överkomlig.
När Donald Trump valdes 2016 och slängde Paris på sophögen vågade klimatkämparna bara hoppas att världen skulle hanka sig fram tills hans administration var över – övertygade som de var om att krisen långsiktigt bara kunde lösas med USA vid rodret.
Men dessa fyra år utan ledarskap har inneburit häpnadsväckande framsteg.
Priset på solenergi har fallit med närmare 90 procent under det gångna decenniet, liksom priset på litiumbatterier, som är nödvändiga för tillväxten på elbilar. Kostnaden för laddningsbara batterier som kan lagra förnybar energi och ge kraft åt hela städer, har fallit med 70 procent sedan 2015. Vindkraften är 40 procent billigare än den var för ett decennium sedan, prisminskningen för havsbaserad vindkraft ännu lägre.
Genomgående är förnybar energi billigare än smutsig energi nästan överallt på planeten, och på många platser är det helt enkelt billigare att bygga förnybart än att fortsätta använda den gamla fossildrivna infrastrukturen. Efterfrågan på olja och koldioxidutsläpp har möjligen passerat sin kulmen. 80 procent av de planerade kolkraftverken i Asiens utvecklingsländer har lagts på hyllan.
4. En stadig, aggressiv nedräkning mot noll
I somras hörde jag den australiska forskaren och entreprenören Saul Griffith tala om vad som skulle krävas för att ta USA inom räckhåll för en 1,5 gradersvärld. Han sa att det skulle innebära att varje person 2021, i år, som köpte en ny bil måste köpa en elbil. Det låter orealistiskt, tänkte jag och antecknade det som en användbar måttstock för att illustrera hur långt vi hade att gå.
Sedan, på hösten, förband sig Storbritannien att förbjuda försäljning av nya fossildrivna bilar till 2030 – en förr i tiden otänkbar lag som kommer för sent men ändå mycket snabbare än vad som för inte länge sedan verkade möjligt. Liknande planer finns nu i 16 andra länder, samt delstaterna Massachusetts och Kalifornien. Kanada sexdubblade nyligen sin skatt på koldioxid. Italien minskade utsläppen för sina kraftnät med 65 procent mellan 2012 och 2019, och Danmark siktar nu på att minska sina totala utsläpp med 70 procent till 2030.
”Vi gav oss själva utmaningar som på papperet såg nästan omöjliga ut”, sa landets miljöminister Dan Jørgensen nyligen till mig. ”Och jag tror experter i många länder tittade på Danmark och sa ’Det här blir för dyrt, det här kommer sänka deras levnadsstandard, det här kommer göra dem mindre konkurrenskraftiga.’ Men jag kan faktiskt stolt meddela att det blev tvärtom. Nu har vi förstås satt ännu högre mål.”
Mitt under pandemin sattes nya netto noll-mål, långt mer ambitiösa än de som fastställdes i Paris, oberoende av varandra i Japan, Sydkorea, EU och viktigast av allt Kina, världens största utsläppare, som lovade att nå toppen av utsläppskurvan 2030 för att sedan nå noll 2060. Kinas löfte är så ambitiöst att det har satt i gång en debatt bland experter om det ens är genomförbart, med tanke på att det till exempel skulle kräva att runt dubbelt så mycket förnybar kraft installeras årligen under kommande årtionden som vad hela Tyskland har i bruk i dag.
En annan debatt pågår om huruvida detta kan ha återupplivat möjligheten att nå det där 1,5 graders-målet, där ekonomihistorikern Adam Tooze skrev, efter Xi Jingpings överraskande besked i september, att detta på egen hand ”omdefinierade mänsklighetens framtidsutsikter”. Dessa nya netto noll-löften kan sammantaget ha minskat den slutliga uppvärmningen med en halv grad.
Det här är förstås bara papperslöften och historien om klimatåtgärder är nedskräpad med sådana meningslösa lappar.
Lägg därtill Bidenkampanjens löfte om netto noll vid 2050, så har ni en värld där två tredjedelar av utsläppen åtminstone nominellt ligger på en stadig, aggressiv nedräkning mot noll.
Det här är förstås bara papperslöften och historien om klimatåtgärder är nedskräpad med sådana meningslösa lappar. Gör en karta där ackumuleringen av koldioxid i atmosfären jämförs med frekvensen av klimatkonferenser och ett nedslående mönster blir tydligt: Den världsmeteorologiska konferensen 1979, klimatkonventionen från FN-mötet i Rio 1992, Kyotoavtalet 1997, Köpenhamnsmötet 2009 och Parisavtalet 2015 följer koldioxidens obrutna kurva från den ”säkra” nivån på under 350 partiklar per miljon (ppm), förbi 400 till 414 i dag och uppåt härifrån. Innan den industriella revolutionen hade världen aldrig upplevt en atmosfär med ens 300 ppm.
Obönhörligt kommer koncentrationen inom några få år ha nått nivåer som senast fanns för 3,3 miljoner år sedan, då havsnivåerna var 18 meter högre. Och trots alla framsteg är det förnybara fortfarande bara 10 procent av den globala produktionen av elektricitet.
Men alarmister måste ta in de goda nyheterna när de väl går att hitta. Och även om det är riskabelt att försöka förstå världen genom att välja sin sanning, fanns det för mig tre skäl att känna hopp under 2020.
5. Det första är att klimatförnekandets era är över
Det första är att klimatförnekandets era är över, tack vare det extrema vädret och vetenskapens frammarsch och det historiska arbete som utförts av aktivister – klimatstrejkare, Sunrise, Extinction rebellion – som slog larm med sådan plötslig framgång att det fick tyst på domedagsprofeterna av bara kuppen. Deras röster ekar nu på de mest osannolika platser. Exxon sparkades ut från Dow Jones-index bara några månader innan Teslas skapare Elon Musk blev världens rikaste man. Oljebolagen kommer snart bära samma stigma som tobaksbolagen.
Bortsett från Brasiliens Jair Bolsonaro har snart varje ledare i varje land och varje företags- och industrisektor blivit tvungen – av protest, sociala påtryckningar, ekonomiska realiteter och kulturella förväntningar – att åtminstone uttrycka ett stöd för klimatåtgärder.
Det hade varit trevligt att kunna slippa räkna detta som en framgång, men det är det likafullt. Frågan är: Hur stor roll spelar det? Och vad blir effekten? Desinformation och mänsklig nonchalans är inte de enda fördröjande faktorerna, och klimatförnekandets epok kommer inte att ersättas av en epok av rakryggade klimatåtgärder utan snarare av en epok karakteriserad av klimathycklande, ”greenwashing” och manipulation
Men allt detta, hur fult och irriterande och rentav kriminellt det än må vara, har vi alltid burit med oss. Det är det andra som är det nya.
6. Den andra goda nyheten är att klimategoismen har gjort entré
Den andra goda nyheten är att klimategoismen har gjort entré på den globala scenen. Med detta menar jag inte den profithungriga logiken hos investmentbolag som Black rock, som opportunistiskt tillkännagav några halvhjärtade klimatåtaganden i fjol, utan snarare den växande konsensusen – i nästan varje hörn av världen och nästan varje nivå av våra samhällen och deras ledarskap – om att världen blir bättre av koldioxidminskning.
För ett årtionde sedan gjorde många av de mer hänsynslösa kapitalisterna analysen att det var alldeles för dyrt att genomdriva. Nu framstår det plötsligt som alldeles för dyrt att låta bli. (”Nett noll-utsläpp till netto noll-kostnad” som det heter i en av konsultfirman McKinseys senaste rapporter.)
Denna logik framstår kanske som tydligast när man betänker effekten av luftföroreningar, som dödar uppskattningsvis runt 9 miljoner människor årligen. I Indien, där mer än 8 procent av bnp äts upp av luftföroreningar, är dålig luftkvalitet även orsaken bakom 350 000 missfall och dödfödslar årligen. Globalt dödar kolet en person för varje tusen personer som det genererar elkraft till och även i USA skulle en total utfasning av koldioxid kunna bekostas, vittnade fysikern Drew Shindell nyligen inför den amerikanska kongressen, enbart genom folkhälsovinsterna av att få bort de fossila bränslena.
Man behöver inte ens räkna på de andra fördelarna – fler jobb, billigare energi, ny infrastruktur. Givetvis budgeterar länder jorden runt även med dessa faktorer och vänder blad, bort från den gamla ekonomiska analys som föreskrev att avfossiliseringen var för dyr och dess vinster för små för att sälja in till allmänheten.
Det kanske mest slående med alla dessa nya klimatmål är att de inte bara gjordes i avsaknad av amerikanskt ledarskap utan att de gjordes utanför Parisavtalets ramverk. Det är inte resultatet av någon geopolitisk påtryckning eller ”Kumbaya”-aktig konsensus. Det är tvärtom planer som smitts internt, ibland i hemlighet. Detta är en ögonöppnare för många av de skeptiker som i decennier har oroat sig för klimatet utifrån det kollektiva handlandets problem. Eftersom vinsterna av koldioxidminskning skulle distribueras globalt medan kostnaderna skulle koncentreras lokalt, skulle nationer bara våga agera om alla andra gjorde det samtidigt, löd varningen.
Men en ny artikel av Matto Mildenberger och Michaël Alkin pekar på att detta inte borde komma som en överraskning. Deras retrospektiva analys visar att det i princip saknas bevis för att något land någonsin har avstått från egna åtgärder för att åka snålskjuts på andras välvilliga ansträngningar, trots allt bekymmer med att designa klimatpolicy för att förhindra att länder ”fuskar”. Det fanns med andra ord inget problem med klimat och kollektivt handlande, trots allt.
I en generation har klimatåtgärder argumenterats utifrån moral. Det skälet har bara vuxit sig starkare. Och nu finns det kraftfullare, mer giriga argument att ta till.
7. Den tredje anledningen till optimism
Den tredje anledningen till optimism är att även om tidsplanen för en tolerabel om än svårbemästrad upphettning är förlorad, är tidsplanen för de kommande trösklarna långt mer förlåtande. Det är anledningen till att Glen Peters vid Cicero center på International climate research ofta skojar om att det är svårt, kanske omöjligt att hålla uppvärmningen under två grader, men däremot känns lekande lätt att hålla den under två och en halv.
Det innebär inte att vi kan surfa på en räkmacka till säkerhet. På nuvarande utsläppsnivåer har planeten förbrukat sin koldioxidbudget för 1,5 grader på bara sju år – ligg kvar på samma nivå, med andra ord, så har vi bränt oss bort från chansen till ett relativt bekvämt slutläge inom det här årtiondet. Vi skulle kunna köpa lite tid genom att snabbt skrida till handling, men inte mycket.
Den goda nyheten är att vi ändå åtminstone har börjat försöka.
Att koldioxidminska tillräckligt snabbt för att ge planeten en vettig chans att nå det där en och en halv graders-målet utan negativa utsläpp skulle kräva att vi når hela vägen ner till netto noll utsläpp runt 2035. Bara att använda våra redan existerande bilar och värmepannor och fossildrivna infrastrukturer genom deras förväntade livslängd skulle knuffa världen bortom en och en halv grader – utan att en enda nya bensindriven SUV rullar ut på gatan eller ett enda nytt oljeuppvärmt hus byggs, eller ett enda nytt kolkraftverk öppnas.
Men ett tvågraders-mål, som kontrast, öppnar en mycket vidare tidsram, som innebär att världen når netto noll runt 2070 eller 2080 – även utan bidrag från negativa utsläpp. Vi skulle behöva halvera koldioxidutsläppen på tre decennier, snarare än ett. Den vägen kommer nästan säkert vara svårare än den ser ut. Men den goda nyheten är att vi ändå åtminstone har börjat försöka.
Det kommer inte att räcka. Det får inte räcka, för det har gått för långt. Det finns ingen lösning på global uppvärmning, ingen återvändo. Att uppnå ett 2 graders-mål, genom avfossilisering av en kaliber som man för något decennium sedan bara kunde drömma om, skulle ge oss en värld som då framstod som oförlåtligt brutal – och borde göra även i dag.
8. Det är som om vi hade landat på en främmande planet
Nu, vid 1,2 grader, är jorden redan varmare än den någonsin har varit under den tid som den mänskliga civilisationen sträcker sig, vilket innebär att allt vi känner till som art – vår historia, vår agrikultur, vår kultur, vår politik, vår geopolitik – var resultatet av klimatförhållanden som vi redan har lämnat bakom oss.
Det är som om vi hade landat på en främmande planet, med ett främmande klimat, och nu försöker avgöra vilka aspekter av de civilisationer vi bär med oss som kan överleva under dessa förhållanden, vad som måste anpassas, och vad som måste skrotas. Frågorna sträcker sig bortom statskunskap och in mot den politiska filosofin. För vissa till vänster, som Jason Hickel och Julia Steinberger, är tillväxten i sig ett problem; de har föreslagit en modell för ”degrowth”, ett slags reträtt från konsumtion för världens rikaste tio procent, de som står för hälften av utsläppen.
Ekonomer som Gene Sperling och Joseph Stiglitz vill omdefiniera bnp, eller åtminstone göra det mindre synonymt med rikedom, och i Nya Zeeland försöker premiärministern Jacinda Ardern ställa upp ett alternativt mått. I Trumps och brexits och Bolsonaros tidsålder har det slagits larm om en spirande ”ekofascism”, det Nils Gilman har beskrivit som ”avokadopolitik” – grön på utsidan, men med en brun kärna. Bruno Latour har förutspått en ny era av världskrig, där striden star om överlevnad. Andreas Malm uppmanar till en ”krigskommunism för det tjugoförsta århundradet”. Polly Higgins kampanjade för en rättsordning byggd kring begreppet ”ecocide” och Olufemi Taiwo menar att det enda sättet att undvika en epok av klimatkoloniasm är genom klimatskadestånd.
Medan Parisavtalet har bleknat har fantasin om en global klimatregering lämnat plats för en rad alternativa förslag: en ”klimatklubb” à la Världshandelsorganisationen som lockar deltagare med handelsförmåner och straffar sengångare med sanktioner, eller ett ”G40” för att hjälpa till med att koordinera och hantera avfossiliseringen i utvecklingsländerna.
Två grader är inte något glädjescenario – eller borde åtminstone inte vara det. Afrikanska diplomater har gråtit på klimatkonferenser över de ödesdigra effekterna det skulle få för deras kontinent, och talat om ”en säker död”; önationer har kallat det ”folkmord”.
Vid två grader kan man räkna med att ytterligare 150 miljoner dör av luftföroreningar, att de stormar och översvämningar som förr drabbade oss en gång per sekel drabbar oss varje år, och att städer i södra Asien och Mellanöstern som i dag bebos av många miljoner människor blir så varma under sommaren att det ofta blir omöjligt att röra sig utomhus utan att dö av värmeslag.
”Det är en helt annan värld”, sa Christiana Figueres till mig. ”Det är två helt olika världar betraktade utifrån mänskligt lidande. Det är verkligen två fullständigt olika världar om man ser till ekosystemen resiliens. Det är två helt olika världar vad gäller ekonomisk lönsamhet och stabilitet. Och det kommer bli omöjligt för något socialt system i något land att hantera den ökade fattigdom och det ökade migrationstryck som en 2 graders-värld skulle medföra.”
När jag talar om vår bästa tänkbara framtid, är det det här jag menar.
9. ”Vi är vana vid Hollywoodslutet”
Så vad kan vi göra för att ta oss igenom denna mycket, mycket svåra tid för planeten jorden?
Det är i början på januari och jag talar med Elizabeth Kolbert, som är i sitt hem i Massachusetts, om hennes senaste trollbindande miljöreportage. Som så ofta i den här sortens dialoger utgår vår konversation från en grundförutsättning om att klimatet är förstört. Men vi pratar inte om hur dåligt det kommer bli vid 2 grader eller bortom det. Vi pratar om vad som ska göras, i den nya världen, för att försöka trygga något som liknar normalitet – åtminstone för vissa. Uppvärmningen på södra halvklotet, säger Kolbert, blir ”en räddningslös katastrof”.
Hennes ”Under a white sky” är en av flera betydande böcker om uppvärmningen som publiceras denna vinter, förmodligen kopplat till installationen av en ny, klimatmedveten president. Men till skillnad från Michael Manns ”The new climate war” eller Bill Gates ”How to avoid a climate disaster”, markerar den ett avsevärt perspektivskifte hos författaren. Kolbert är till både sitt temperament och sin intellektuella dragning en person som vill vårda och bevara naturen. Hennes två första klimatböcker, ”The sixth extinction” (på svenska utgiven som ”Det sjätte utdöendet”) och ”Field notes from a catastrophe” är böcker som sörjer och vädjar.
Den nya boken utgår i stället från premissen att världen redan är bortom räddning: ”Människan skapar klimat utan motsvarighet, ekosystem utan motsvarighet, en hel framtid utan motsvarighet”, skriver hon. Bokens nyckelfråga är: Vilka snabblösningar kommer vi tvingas spika ihop, vilka riskfyllda påhitt kommer vi behöva överväga, medan vi halkar ner i avgrunden? Hennes ambivalenta svar är: ”Det enda svaret på kontrollförlusten är mer kontroll.”
Ordet för detta på klimatspråk är adaptation, anpassning, och det har i flera årtionden varit ett fult ord. Anpassning har av tradition förespråkats av skeptiker, agnostiker och de tillväxtfokuserade debattörer som ibland kallas för ”ljummisar”. Det har gett upphov till en hel idérörelse, ”ekomodernism”, som försöker konfrontera och planera för ett framtida liv på en Frankensteins planet, men som av aktivister har betraktats som en farlig illusion som främjar likgiltighet och apati.
”I USA och andra rika länder har försöken att anpassa oss till global uppvärmning alltid spelat andrafiolen till försöken att minska koldioxidutsläppen”, skrev klimatforskaren Michael Oppenheimer nyligen. ”Betoningen på det senare är förståelig eftersom en framgångsrik anpassning till klimatförändring ändå kommer att vara omöjlig för större delen av mänskligheten så länge växthusgaserna inte tyglas.”
Men valet har, som Oppenheimer säger, alltid varit falskt, åtminstone sedan världen drev bort från de trygga klimatförhållanden som varit de rådande under människans historia. När naturkatastrofer, till synes utan dess like, regelbundet började drabba norra halvklotet, blev den logiken tydligare för de som redan hade tagit för givet att deras välstånd skulle skydda dem – och att tillväxt därmed skulle kunna skydda andra. Och medan de senaste klimatåtgärderna tycks ha sänkt taket för den möjliga upphettningen under detta sekel, har den långa fördröjningen samtidigt höjt golvet.
”Beslutsfattare har inte längre lyxen att prioritera bort anpassning”, fortsatte Oppenheimer, ”för klimatförändringarnas förfärande effekter är inte längre i framtiden, de är nu.”
Och de blir värre. Om bränderna i västra USA kommer att i bästa fall sexdubblas, kan amerikaner som bor där inte längre räkna med att koldioxidminskning ska skydda dem. Om Calcutta får, vid två grader, hundra dagar av dödlig hetta varje år, är stabiliseringen av värmen på den nivån knappast en lösning.
”Vi är vana vid Hollywoodslutet”, säger Kolbert till mig. ”Du vet, i sista minuten, när någonting kommer och räddar oss. Men det händer inte.” För henne är vägen framåt skrattretande enkel. ”Anpassning, tja, det måste vi ju göra. Det är det vi gör.”
10. Vi kommer inte tillbaka till ett förindustriellt klimat
I sin bok skissar Kolbert på ett spektrum av metoder, från att elektrifiera floder till att använda gensax-teknik (CRISPR) för att rädda utrotningshotade djurarter till geo-engineering av solen där aerosolpartiklar släpps ut i stratosfären för att reflektera bort solljus och på konstgjord väg kyla ner planeten.
”Det är ett sluttande plan”, säger hon, ”och var tar det slut? Det finns inga bra alternativ. Vi kommer inte tillbaka till ett förindustriellt klimat – inte under min livstid, inte under din.”
Kanske, medger hon, skulle ett relativt snabbt slut på koldioxidutsläppen följt av en storskalig satsning på negativa utsläpp, över lång tid kunna återställa det klimat som har varit det rådande under mänsklighetens historia. Men tidsperspektivet är så långt att generationer skulle stå med strömvirvlarna upp till hakan och många drunkna längs vägen. ”Vi är halvvägs över floden och det finns inget sätt att ta sig ur den”, säger hon. ”Varför utgå från att vi kommer lösa det? Jag menar, jag tror vi måste vara radikalt agnostiska om allting. Man kan inte säga ’Jomen vi har löst det förr, vi kommer lösa det igen’, jag har svårt att föreställa mig varför det skulle vara så. Känslomässigt, åtminstone, ger jag oss inga jättebra odds.”
Det är inte att bevara världen. Det är att förändra världen. Det är inte den värld vi hade.”
Inte heller de ”naturliga lösningar” som miljövänner vill ha lever upp till sitt namn eller erbjuder något verklig avfart bort från motorvägen till antropocen, säger Kolbert. Hon nämner utbyggandet av sumpmarker för att bättre hantera översvämmande floder och att genmodifiera kastanjeträd för att driva bort en skadlig svamp.
”Ett omfattande förslag för bevarande är biologen E. O. Wilsons ’halva jorden’ – idén om att vi ska ställa undan halva planeten som ett reservat för andra arter. Men även det – som jag gärna skulle ställa mig bakom – är ju inte att bevara världen. Det är att förändra världen. Det är inte den värld vi hade.”
Hennes poäng bekräftas av att ansatsen till ingenjörsmässig anpassning har haft svajigt resultat. Förespråkarna pekar på de imponerande översvämningssystemen i Nederländerna, men de vallar som byggts för 14 miljarder dollar i New Orleans efter Katrina skyddar inte mot kategori 5-orkaner i dag och kommer, tack vara stigande havsnivåer och marksättningar, kanske inte kunna erbjuda ”adekvat” skydd ens efter 2023.
Utmaningarna kommer växa, i en del fall exponentiellt, men provkartan på alla de effekter som vetenskapen har sagt åt oss att förbereda oss på under kommande decennier ligger redan framför oss: värmestress och stigande havsnivåer, skogsbränder och översvämmande floder, försämrat jordbruk, ekonomisk stagnering, migrationskriser, konflikter och kollapsade stater.
11. Översvämningslarm, cementbunkrar och en ordnad reträtt
Mycket av det mest klargörande arbetet med att sammanställa allt detta har gjorts av Solomon Hsiang vid Climate impact lab och University of California, Berkeley. När jag nämnde anpassning till honom skrattade han. Han var helt för anpassning, sa han, och har på sistone ägnat en del av sitt arbete åt frågan om hur vi bättre kan svara på klimatförändringarna.
Men han har också byggt sina modeller utifrån den senaste utvecklingen, påpekade han, just för att kunna ta med vår nuvarande anpassningsförmåga med i beräkningen. Modellerna visar att obegränsad uppvärmning kommer sänka världens bnp med mer än 20 procent vid slutet av seklet; kan man hålla uppvärmningen till två grader kommer det fortfarande döda lika många människor årligen som hittills har dött i Covid-19. Och det går inte att göra någon anpassning ovanpå den beräkningen, framhöll Hsiang, anpassningen är redan inbakad i siffrorna.
På sätt och vis är en lösning för stigande havsnivåer det lättaste att föreställa sig. De mest dramatiska effekterna där sker långsamt, över århundraden, och ger generationerna tid för omställning. Men det måste å andra sidan bli en mycket stor omställning: Kanske får hälften av världens kustlinjer överges, enligt en av klimatkunskapens tumregler, medan den andra hälften kan skyddas med hjälp av defensiv infrastruktur i en skala som känns som hämtad från en cyberpunkfilm.
Staden Charleston, till exempel, godkände nyligen en havsvall för 2 miljarder dollar på förslag av USA:s arméingenjörkår, som också har lagt fram ett par förslag för hamnen i New York, inklusive en barriär för 100 miljarder dollar som ändå skulle lämna många av stadens tätbebyggda förorter oskyddade. Arméingenjörkårens förslag för södra Florida har inte ens som ambition att skydda Miami beach, med översvämningsvallarna på fastlandet och barriäröarna utanför, som verkar få klara sig själva.
Det här sker i världens rikaste land. Länder som Bangladesh och Myanmar, såvida inga substantiella skadestånd betalas ut, kommer sannolikt att få rikta in sig på översvämningslarm, cementbunkrar och en ordnad reträtt.
Minskningar i antalet dödsfall på grund av värmeböljor i delar av Europa visar att det finns möjliga lösningar på värmeproblemen. De inkluderar utbredd luftkonditionering och allmänna nedkylningscentra, bättre kommunikation till allmänheten och kampanjer för att undvika vätskeförlust, och omarbetning av urban infrastruktur, som asfalt och svarta tak, som förstärker farliga temperaturer. Men huruvida dessa metoder kommer fungera lika bra när de extrema temperaturerna inte längre handlar om dagar utan om hela säsonger, och i långt fattigare delar av världen, återstår att se.
Jordbruksmarker kan inte flyttas, men grödor kan genmodifieras för att växa i den nya världen, och motståndet mot genmanipulerad mat lär snart vara en kvarleva från det förflutna eller en lyx för de förmögna, eller både och.
Fossildriven infrastruktur måste ställas av i förtid, liksom dess arbetskraft, vilket kommer innebära biljontals dollar i sjön och kanske miljontals strandsatta arbetare – möjligen en miljon bara i USA, 20 gånger så många som i dag arbetar i kolindustrin.
Det här är vad klimatförespråkare menar när de talar om att hantera en ”rättvis övergång” och under de senaste åren har de närmat sig den känsliga frågan om anpassning genom att tala med klimaträttvisans språk: Vem är skyddad? Vem är exponerad? Till vilket pris? Och för vem?
12. Den nya världens ansikte
I teorin kan arbetstillfällen i den fossila sektorn ersättas av negativa utsläpp, både industriellt och ”naturligt”, omintetgörande industrialismens skador genom att fånga upp koldioxiden från luften. Men det här är inte ett arbete som kan göras i skymundan. Att plantera skog på en skala som ger en betydande effekt skulle till exempel höja matpriserna med 80 procent.
Återbeskogning skulle till exempel, enligt en ny studie, behöva ett landområde mellan 5 och 15 gånger så stort som delstaten Texas. Att få samma effekt med maskiner, visade samma studie, skulle kräva ungefär en tredjedel av jordens energiförbrukning. Även i det mest optimistiska scenariot måste miljardtals ton koldioxid avlägsnas från luften varje år och lagras någonstans.
På lokal, nationell och internationell nivå kommer dessa projekt att väcka ett Nimby [en akronym för ”not in my backyard” som syftar på boendes opposition mot nödvändiga byggnadsprojekt, övers. anm.] bortom vad vi tidigare har sett för vind- och solkraftverk – som i sig också förstås kommer fortsätta.
De ville bara slippa den inkräktande kraftledningen, som skulle ha installerats under jorden och även den varit utom synhåll.
Att ersätta USA:s kraftsektor med förnybar energi skulle enligt en ny studie från Princeton kräva 10 procent av landets kontinentala landmassa – även om en annan studie visade att det skulle kunna skapa upp till 25 miljoner jobb.
Men kampen för att bygga vindturbiner i Nantucket-sundet utanför Massachussets, för att ge energi till stora delar av denna vänsterdominerade region, pågick i ett årtionde och slutade i nederlag för projektet. I dag blockeras ett annat stort projekt med offshore-vindkraft av de förmögna invånarna i Wainscott, ett litet samhälle med 349 invånare i Hamptons utanför Manhattan, även om turbinerna skulle ha stått placerade på andra sidan Long island, helt utom synhåll. De ville bara slippa den inkräktande kraftledningen, som skulle ha installerats under jorden och även den varit utom synhåll.
Lägg därtill kampen om de nya resurserna, med minst en tredubblad efterfrågan på materialet i solpaneler under de kommande årtiondena och ett behov av batteriråvaror som kobolt och litium och andra dyra mineraler som växer så snabbt att övergången till förnybar energi sannolikt kommer driva fram en explosion av ”extraktivism”. Det vill säga, dessa gruvor runtom i världen kommer spy ur sig sina resurser mycket snabbare än de som under århundraden födde den industriella revolutionen, och det kommer ske på ett sätt som oundvikligen skapar konflikt mellan stater, vilket bland andra Thea Riofrancos har dokumenterat.
Att leva med bränder kommer förmodligen kräva en fullständigt ny bostadspolitik, åtminstone i Kalifornien, där miljoner redan är utsatta och där 60 procent av alla nya bostäder sedan 1990 har byggts på mark i farozonen för bränder. Sedan dess har hotet från skogsbränderna vuxit med, enligt en uppskattning, 900 procent.
Utöver bostadspolitiken måste kanske, som Zeke Hausfather och Mark Paul har föreslagit, många tusen anställas för att gallra ut delstatens skogar och hantera den ”kontrollerade uppeldningen” av åtta miljoner hektar, en femtedel av delstatens yta och fem gånger så mycket som brann under de katastrofala bränderna 2020.
Detta är den nya världens ansikte. Eller kan bli, om vi har tur.
Medan anpassning låter som ett teknokratiskt val, ”bara lös det”, krävs det att vi bygger om världen – tills man kommer ihåg att 95 procent av jordens yta redan har möblerats om av mänskliga händer. De här åtgärderna är inte triviala, de är inte ett sätt för oss att slippa fatta svåra beslut men en nödlösning för att försöka balansera det skoningslösa klimat vi skapar med något vi kan leva relativt tryggt i.
Under det kommande århundradet, som kommer definieras av såväl skrämmande effekter som, hoppas man, en mirakulös mänsklig respons, kommer även en villkorad framgång att vara beroende av vår förmåga att bygga världen medan vi räddar den.
Av David Wallace-Wells
Översättning Jens Liljestrand
David Wallace-Wells är mångårig reporter och redaktör på New York Magazine, känd för boken ”Den obeboeliga planeten” (2019).
Artikeln har tidigare varit publicerad i New York Magazine.