Sanjin Pejkovic: Man måste se lägren för att förstå

Här lever flyktingar i misär vid EU:s gräns

Vid Kroatiens sydöstra gräns reser sig en osynlig och farlig mur för flyktingar som försöker ta sig in i EU. 

Sanjin Pejkovic samlade in pengar via sociala medier och reste med förnödenheter till Bosnien-Hercegovinas flyktingläger.

Text: Kulturen
Publicerad 6 mar 2020 kl 09.03

”Jusqu'ici, tout va bien... jusqu'ici, tout va bien... jusqu'ici, tout va bien.”

I den franska filmen ”Medan vi faller” berättar Hubert, en av huvudkaraktärerna, om en man som faller från en hög skyskrapa. Medan han faller upprepar han mantrat om att det ”än så länge går bra”. Det viktiga är inte fallet, utan landningen. 

Jag tänker på mantrat flera gånger när Johan och jag befinner oss i Bosnien-Hercegovina. Vi har hyrt en kombi och försöker navigera oss genom landet för att träffa vänner, bekanta och okända som på olika sätt jobbar för att försöka underlätta situationen för några tusen flyktingar som befinner sig några steg från EU. Några overkliga kliv bort. Människor är fast i ett Monty Python-land, ett internationellt protektorat som inte ens 25 år efter Daytonavtalet har rätt till självbestämmande. 

Det här är min sjätte resa till 'Balkanrutten', den väg i sydöstra Europa som flyktingar korsar för att ta sig till EU.

Dagens Bosnien är en uppdelad kleptokrati som bygger på etnoessentialism. Alla politiska sidor använder sig av populistiska ”förklaringar” för att behålla ett status quo. Landet är en koloni där multinationella företag och banker rånar människor på det lilla de råkar ha på fickan. Tiotusentals unga människor har lämnat Bosnien de senaste åren, trötta på tomma löften, enkom baserade på myter och nationalism. Där, i ruinerna av ett påkostat socialt experiment, försöker några tusen flyktingar att – bokstavligt och metaforiskt – navigera sig igenom landets massiva minfält. 

Det här är min sjätte resa till ”Balkanrutten”, den väg i sydöstra Europa som flyktingar korsar för att ta sig till EU. Sedan 2015 har jag med hjälp av vänner samlat in pengar för att kunna köpa förnödenheter på plats. Inget går till ”administrativa omkostnader”, lön eller arvode. Resan, boendet och maten betalar vi ur egen ficka. Pengarna har vi fått in via Facebook. Sociala medier beskylls, ofta med rätta, för att föra med sig mycket negativt. Samtidigt är vi helt beroende av att människor i Sverige litar på att vårt initiativ medför något gott. 

undefined

Ett urval av förnödenheterna, främst mat och kläder, som införskaffades.

Foto: Sanjin Pejkovic / Privat

I år bestämde vi oss att – likt förra året – besöka tre städer i Bosnien – Tuzla, Sarajevo och Bihać. Här finns stora hjälpbehov. 

Tuzla tar emot människor som tagit sig över från Serbien. Runt Sarajevo har två större läger byggts upp. I Bihać finns de flesta på grund av närheten till den kroatiska gränsen. Därifrån ger sig många in i ”The game”, en eufemistisk benämning på farliga försök att ta sig in i EU. Vi hör berättelser om gränspolisen som nästan låter helt osannolika. Folk berättar att de misshandlar flyktingarna, bränner upp deras tillhörigheter, tar deras pengar, konfiskerar deras skor och lämnar dem mitt i ingenstans. Ja, de påstås rentav bränna dem med glödgad metall. 

Najid från Pakistan, en av många flyktingar vi möter under veckan, säger att det polisen gör är rätt eftersom flyktingar bryter mot lagen. 

Att följa lagen är en sak men det är fel att polisen slår er, insisterar Johan och jag. ”That’s life”, säger han med ett ledsamt leende. 

I Tuzla träffar vi Mirza, en lokal taxichaufför som tillsammans med sina kolleger försöker dela ut gåvor från allmänheten. Vi handlar en rejäl last till Mirza, möter honom och lastar över allting. Det är sent. Staden har ätits upp av dimman och smogen. Tuzla är vansinnigt förorenat. Vi hostar och trycker i oss en sen burek. Ofta glömmer man bort att äta. På morgonen har vi fått foton av Mirza som redan sett till att fördela maten, det var det första han gjorde. 

Många flyktingar klarar inte trycket och stressen, de finner tillflykt i droger.

I Tuzla träffar vi också Nihad, en volontär vi tidigare jobbat med. Varje dag efter jobbet tar han sig in till Tuzla för att se vad som behövs. Nihad får en del donationer eftersom han är välkänd i trakten. Han tar oss till en lokal, muslimsk kvinnoorganisation, Nahla, där han får ställa in grejerna.

Nahla är en intressant organisation, jag får veta att de var först av alla religiösa organisationer att stötta höstens Prideparad i Sarajevo. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men världen visar sig återigen vara mycket mer nyanserad än jag hade föreställt mig. Kommunen vill inte hyra ut hus till flyktingar, där donationer också hade kunnat förvaras. Lokalmyndigheterna i det redan uppdelade landet gör allt för att motverka att flyktingarna etablerar sig. Man vill bli av med dem till vilket pris som helst.

undefined

Sanjin Pejkovic tillsammans med flyktingarna Vinnie och Sunny.

Foto: Sanjin Pejkovic/Privat.

I Sarajevo träffar vi Nidžara, en journalist som de senaste fem åren jobbat med flyktingar i alla möjliga länder. Nidžara tar oss till Hadžići, en liten stad utanför Sarajevo, dit flyktingar från Bihać flyttats. Där introducerar hon oss för bästa vännerna Sunny och Vinni. 

Vinni har skabb. Hela kroppen är sårig – ansiktet, fötterna, händerna. Sunny har synproblem, Vinni finns där för sin polare. De här pojkarna finns i tusental. De stöttar varandra, delar på allt, är enda tryggheten i en vardag som är allt annat än trygg. Glasögonen stampade gränspolisen sönder senaste gången som Sunny försökte ta sig över gränsen. Han har testat det som går under namnet ”The game” fem gånger. 

Vi tar dem till en optiker i vår kombi. Eller ja, det är snarare så att vi smugglar dem. Man får nämligen inte skjutsa papperslösa i Bosnien, det leder till skyhöga böter, cirka 10 000 kronor. Sunny genomgår en synundersökning och 24 timmar senare skickar han oss en selfie med sina nya glasögon. 

Flyktinglägret Vucjak. Till höger i bild ses den smala väg flyktingarna tar för att försöka sig på det som kallas ”The game”.

Foto: Privat.

Flyktinglägret Vucjak.

Foto: Sanjin Pejkovic. / Privat.

Många flyktingar klarar inte av trycket och stressen och finner en tillflykt i droger. Vi träffar en ung kille som berättar att han ingått i peshmergastyrkor, stridit mot IS och nu är amfetaminberoende på Sarajevos gator. Många säljer sex för att få tak över huvudet. Vissa killar har också sex med varandra i lägren. Därför köper vi kondomer och delar ut. Killarna skrattar till en början, men senare ser jag kondomfördelningen. 

Vi hör dock också talas om volontärer som kommer hit bara för att ha sex med flyktingarna. Smugglarna kan man inte heller lita på. Flyktingarna berättar att det ibland händer att smugglare säljer information om deras rutter till den kroatiska gränspolisen. Dubbla pengar ju. Sunny, Vinni, Najid och många andra är kollaterala offer i ett dyrt spel.

'Min' lägenhet är julbelyst. Andra bor där nu.

Nidžara, journalisten, tar oss med till ett familjehem utanför Sarajevo. Flyktingfamiljer får bo där gratis men mat måste ordnas via donationer. Samtidigt som vi lastar ut maten får jag ett foto på min son på Luciadisko. Han har tappat sin tredje tand. 

En sak är att träffa mer eller mindre vuxna män. Men att möta leende och lekande barn, se dem försöka hjälpa oss att bära ut förnödenheterna ur kombin, gör att jag tappar allt. Jag måste gömma mig en stund och gråta ut all jävla sorg. Sedan är det bara att fortsätta bära. 

På vägen mellan Sarajevo och Bihać stannar vi till i min hemstad Jajce. Stadens karaktäristiska vattenfall syns inte, det är indränkt i ett kompakt mörker. Vi går på min barndomsgata, jag visar peacemärket som jag sprayade på en vägg 1991, stannar till på ställen där vi beskjutits, öppnar dörren till källaren där vi sov i flera månader när flyganfallen pågick. 

undefined

Sanjin Pejkovic, artikelförfattaren, bredvid peace-symbolen han målade som ung.

Foto: Sanjin Pejkovic / Privat.

”Min” lägenhet är julpyntad. Andra bor där nu. Från balkongen retade jag vår vidskepliga fiskargranne Suljo och sjöng partisansånger med Edhem från våningen under, som ställde sig på balkongräcket och räckte upp en förpackning choklad till mig.

På den balkongen stod jag när det smällde första gången. Träden som nu är jättar är egentligen de enda tidsmarkörerna. 

Rösten stockar sig när jag berättar för Johan att Mimo nu är i Israel, Anes i Washington, Mahira i Sarajevo. Jag berättar inte att konferenser och filmfestivaler, ”jobbresor”, ofta väljs utifrån den inre nöden att träffa och samla på gamla vänner, att sätta in dem i ett pussel som aldrig kommer fullbordas. Jag messar foton till några vänner. Inga kommentarer men små hjärtan från franska kusten, Tyskland, Sverige, USA. Inga från Jajce

Att leva med ett inneboende krig är att leva parallella liv – ett kronologiskt, och ett anakronistiskt som bara ibland gör sig påmint, hur mycket man än intalar sig att det hela hör till det förflutna. 

Vardagen kan när som helst avbrytas och invaderas av minnen, läten, låtar, ljud, bilder, filmer, människor. 

Ibland överlappar de och då kan man nästan se sig själv ovanifrån i en bisarr situation: borstandes tänder lite försiktigt så man inte spiller tandkräm över mattan och samtidigt lyssnandes på en myndig röst som förkunnar folkmordsdomar. Litteraturhistorikern Andreas Huyssen skrev en gång om minnens ruiner och ibland vandrar jag där, det är lika skönt som skrämmande, exilens fenomenologi, parallella och samexisterande minnesruiner. 

Jag har ju själv varit intern flykting i Bosnien, innan vi fick tillfälle att under hösten 1994 komma till Sverige.

Vidare till staden Bihać och Anela och Nuna, två volontärer som ägnat stora delar av sina liv åt att försöka hjälpa tusen och åter tusentals. Man går till dem när man behöver en bit mat, låna en dusch, tvätta kläder. De berättar att de plåstrar om de slagna, stöttar dem när de kommer tillbakaskickade från gränsen, betalar taxi åt dem när polisen lämnar dem någonstans, samlar på sig donationer och fördelar mat, kläder, medicin, hygienartiklar. 

Flyktingar får inte vistas i stadskärnan, de är förvisade till området runt lägret. Det är inte heller helt lagligt att dela ut mat så våra vänner får hitta hemliga ställen där de träffar grupperna som maten ska till. Donationerna förpackas till mindre paket, innehållande mjöl, potatis, lök, matolja, socker, salt, kryddor osv. Frukt anses vara lyx, men eftersom vi hade en del pengar över tyckte vi att det var ett måste. 

På ett sätt är det nedslående. Man inser vilka mängder som krävs. Vi kan lätt tillbringa fyra timmar i en affär för att sedan fördela allting på fem minuter. I en affär köper vi bland annat 1 100 kg mjöl. Tror aldrig att jag köpt ett ton av någonting i hela mitt liv. 

Vi bestämmer oss för att åka till Vučjak-lägret ett par kilometer utanför Bihać. Det är en gammal soptipp, dit flyktingar drivits av lokala myndigheter som ”fått nog”. Men innan man flyttade dit dem lade man ett par centimeter jord över soporna. Varje gång det regnar börjar kemikalier komma upp ur marken. Gyttjan gömmer inte bara avfall, området är också omgivet av landminor, utplacerade under Bosnienkriget på 1990-talet. 

undefined

Flyktinglägret Bira utanför Bihac.

Foto: Sanjin Pejkovic / Privat

Att träffa, prata och försöka hjälpa människor på flykt på Balkan gör att jag hela tiden får känslor av déjà vu. Jag har ju själv varit internflykting i Bosnien, innan vi fick tillfälle att komma till Sverige under hösten 1994. 

Att befinna sig på platser där våra liv kollapsade under traumatiska former, och att försöka navigera sig fram bland minnen och insikter samtidigt som man 25 år senare lyssnar på liknande historier från Syrien, Afghanistan, kurdiska områden i Irak – frammanar en sorts rundgång, det förflutna ekar in i samtiden.

Lägret stängdes ner bara några dagar innan vi anlände till Bihać. Det hade börjat snöa och förhållanden blev omänskliga. Vi vandrar bland bråtet och skräpet. En stol här, en madrass där. En karta över minfälten vajar i vinden. Någon med pengar har fixat ett aggregat och kan spela musik. Vägen till ”The game”, flykten in i Europa, går från lägret och vi går längs den ett par hundra meter. 

Mitt under promenaden får Johan ett sms där det står ”Välkommen till Kroatien”.

Vučjak är en påminnelse, en metafor för den europeiska flyktingpolitiken. Före detta soptipp, omgivet av minfält med en smal och farlig väg mot föreställningar om ett bättre liv.  

Av Sanjin Pejkovic

 

 

Sanjin Pejkovic är fil. dr i filmvetenskap. Hans forskning rör nationalism och identitet i det forna Jugoslavien och i post-jugoslaviska länder. Hans senaste bok är ”Det förflutna är ett främmande land”

Foto: Sanjin Pejkovic/Privat