Ska man skämmas för att man jagar reapriser?

ESSÄ. Extrapriser förändrade inte min barndom, men de förgyllde den.

Jag tänker på detta eftersom någon bjöd in mig till ett upprop mot reahögtiden Black Friday. Kort och gott: köpskam.

Mina minnen av svarta prislappar som blev röda? Molnen skingrade sig och solen värmde mina kinder, oavsett årstid.

Sommarrea, mellandagsrea, rea på rean. Alla dessa realisationer som skänkte mig hopp om att få vara som andra.

Nerverna: skulle fotbollsskorna jag under säsongen trånat efter bli rödstämplade? Hjärtat dansade kosackdans i bröstkorgen.

Mamma hade ändå sällan råd, men morfar kunde ibland undvara några hundralappar av sin pension för att jag skulle få skodon till extrapris.

Det var det värt: få aktiviteter kostade så lite som fotboll. Golf och ishockey fanns inte på kartan. Jag nöjde mig med att följa med mina kompisar till ishallen och hålla upp dörren till utvisningsbåset när de spelade. Drog ut till golfbanan och agerade caddie åt dem.

Jag såg knappt vad som hände på motsatt planhalva, allt var suddigt.

I slutet av mellanstadiet började jag se sämre. Fick flytta fram några bänkrader och kisa för att läsa på tavlan. Skolsystern konstaterade att jag behövde glasögon och så fick det bli. Morfar subventionerade, vill jag minnas.

På fotbollsplanen gick det inte att spela med glasögon. Jag frågade mamma om jag kunde få linser, men hon sa att barn i min ålder inte kunde bära sådana.

Mina kompisar hade linser.

Jag såg knappt vad som hände på motsatt planhalva, allt var suddigt, men skor hade jag. När vi började spela elvamanna såg jag inte ett skit, jag förlorade min plats i laget. Det var inte bara därför, men det hade inte skadat att kunna se klart. Inomhus, där planen var tajtare, var jag fortfarande duktig och behöll platsen i mitt lag, vann distriktsmästerskapet år efter år.

Jag kände mig aldrig som ett offer. Jag ville bara se mer än konturer när jag spelade och önskade att även linser kunde säljas till extrapris.

Det fanns ett glapp: perioden mellan sommar- och mellandagsrea. Julen befann sig som bekant i det glappet. På grund av vår ekonomi var julklapparna underordnade.

Redan under hösten brukade mamma flagga för att hon inte skulle ha råd, men varje år gav hon sig fan på att min syster och jag skulle få något. Hon cyklade till banken, bad om att få höja sina lån en aning. Ett år gick hon till och med till guldsmeden och sålde ett par av sina gamla smycken. Om Black Friday hade existerat på den tiden hade det kanske inte blivit lika blodigt.

När vi vaknade på julaftons morgon låg klapparna hur som helst under granen, upplysta av elljusen.

Om jag inte burit längtan av att vara som andra hade jag tackat nej, men jag ville ju vara som andra. Går det att klandra en tio-, elva-, tolvåring?

Hon gav min mamma en kasse med min kompis gamla märkeskläder, fräscha förvisso.

Jag vet inte. Jag vet bara att inget har förändrats. I nästan varje kommun finns lokala initiativ där eldsjälar samlar in gåvor till föräldrar, ofta ensamstående, som inte har råd att köpa julmat och julklappar.

Dagsfärska siffror från Rädda Barnen visar att drygt vart tredje barn har oroat sig över sin familjs ekonomi. Ungefär lika många känner någon som av ekonomiska skäl har tvingats avstå från en skol- eller fritidsaktivitet.

Som tonåring började jag tjäna egna pengar. Eller pengar och pengar. Jag sålde Bingolotter så att jag kunde följa med på fotbollslagets resor. Jag utbildade mig till domare i fotboll och bordtennis och tillbringade kvällar och helger på idrottsplatser och i idrottshallar.

Det gav några hundralappar. Att få ta del av mitt barnbidrag fanns inte på kartan, men i slutet av 1990-talet kom man en bit på en intjänad femhundring eller två.

När prislapparna blev röda tog jag tåget till närmsta halvstora kommun och varvade stan efter klipp och kap. Vid skolstarten och efter jullovet var jag som andra, om än i kläder från fel säsong.

På fotbollsplanen var det tuffare. Jag spelade i pojkallsvenskan, utan att se ordentligt. Men skor hade jag: vintern efter VM-sommaren 1998 var det extrapris på en budgetversion av Adidas värstingmodell.

Paret som fanns kvar var visserligen en storlek över min, men det spelade noll roll. Jag hade, åtminstone nästan, samma skor Zinedine Zidane när han avgjorde finalen.

Först för några år sedan förstod jag att den bildade medelklassen såg ned på extrapriser. Inte bara som en kritik gentemot kommersen eller för att det är pinsamt att jaga röda prislappar. Utan för symboliken i att tillfället gör tjuven.

Så länge det inte gäller bokrean.

Enligt medelklassen är fattiga människor irrationella, känslostyrda. Om man nu har ont om flis, varför röker man och varför käkar man på Donken? Förstår inte deras ungar att man inte behöver en Iphone? Hemma hos oss har vi då ingen tv.

Ofta tänker jag på en scen från en skola i Oslo. Det hade framkommit att barn utan lyxjackor blev mobbade, varpå skolan hade kallat till föräldramöte.

En välsmord pappa höjde rösten och sa: ”Är det här ett problem köper jag jackor åt alla.”

Det hände inte mig, men mamman till en av mina kompisar hade anat hur det låg till. Så hon gav min mamma en kasse med min kompis gamla märkeskläder, fräscha förvisso.

Jag rörde inte dem.

Än i dag får jag fantomsmärtor av tanken på att bära second hand. Det är så klart irrationellt, känslostyrt, eftersom jag vet bättre.

Människor som handlar second hand som en livsstil kommer nog inte förstå vad jag menar. För dem är ”vintage” ett sätt att branda sig själva, i modets eller klimatets namn.

Medelklassen skäms ändå redan för allt, det är sedan gammalt.

För mig var det en mardröm: gå i kläder någon annan valt bort.

Jag var inte ensam, och det fanns grader. Micke i min klass var fattigare. Han hade en fallenhet för teknik och hade lärt sig allt om alla mobiltelefoner.

Mickes mamma hade inte råd att köpa någon, men han kunde i alla fall visa de andra killarna vilka funktioner som fanns i deras nya modeller. Kanske drömde han också om att Black Friday skulle komma till Sverige.

Nu förstår även jag att det har gått för långt: Black Friday, Cyber Monday, Singles day, mid season sale, rea på rea på rean. För storföretagen är realisation inte längre ett sätt att rensa ladorna.

Det är en affärsidé i sig: inför de nya reahögtiderna fyller företagen sina lager enkom för realisationen. Vilket får oss att tro att vi tjänar pengar på att handla.

Men något skaver i de så populära uppropen mot reahögtiderna, i synnerhet mot Black Friday. Dessa upprop är skapade av medelklassen, för medelklassen. Med ädla motiv, förstås: överkonsumtion förstör klimatet, bland annat.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Naturskyddsföreningen, som har initierat det största svenska uppropet, skriver: ”Vi behöver konsumera mindre, inte mer och både smartare och mer hållbart. Därför säger jag nej till Black Friday och alla andra dagar som hetsar till ogenomtänkt konsumtion av prylar som jag inte behöver. I stället vill jag uppmuntra till: att laga grejer, köpa second hand, och konsumera med eftertanke.”

Jag håller med, eftersom jag numera ser klart. Jag bär linser och tillhör den friska och bildade medelklass som undrar vad jag ska göra med alla mina pengar. Ett par brillor med fönsterglas, månne?

Och de där goda råden, herregud.

Samtidigt landar den reella köpskammen någon annan stans. Medelklassen skäms ändå redan för allt, det är sedan gammalt. För sitt nyttjande av rot- och rutavdrag, läxhjälp. För att få barn och flytta från resursbehövande områden. För att flyga till New York.

Man skäms, men gör det ändå.

Och även om man bojkottar en reahögtid får barnen lik förbannat lyxiga dunjackor, Iphones, Adidas värstingskor. Till ordinarie pris, som om klimatet mår bättre av det.

Medan de mindre bemedlade får ytterligare en skam att bära när de trängs för att leta julklappar till extrapris.

Och de där goda råden, herregud. Den som behöver upplysning om dem lever i en annan värld, kanske på den där planet b som inte finns.

Laga grejer? Gissa om fattiga lagar grejer. Utan mammas symaskin hade jag fått gå till skolan i trasiga kläder.

Köpa second hand? Helst inte, men många har inget val.

Konsumera med eftertanke? Gör praktik som ensamstående arbetarförälder så får ni lära er att föra bok, trolla med knäna och kanske till och med se nödvändigheten i extrapriser, inte minst på mat.

Självfallet är det positivt om människor som lever i överflöd avstår från att handla saker de inte behöver.

Men kom inte hit och snacka skam med mig, medelklassjävlar.

Patrik Lundberg är kulturskribent och kolumnist i Expressen. Han är också författare, med titlar som ”Gul utanpå” (2013) och ”Berättelsen om Sverige: texter om vår demokrati” (2018). Tidigare i år fick han Teskedsordens stipendium på 50 000 kronor. Han är också nominerad till Stora journalistpriset i kategorin ”Årets röst”.

Sverige bortglömda förlorare – de lågutbildade kvinnorna

Patrik Lundberg och hans syster i ”Malou efter tio”.