VALERIE KYEYUNE BACKSTRÖM: Det är vår beundran som skyddat R Kelly

Så lite är en svart flicka värd

I decennier har R Kelly utnyttjat och förgripit sig på unga svarta flickor. 

Valerie Kyeyune Backström förklarar hur han kom undan med det.

Publicerad 15 feb 2019 kl 13.02

Hur mycket är en flicka värd? 

Jag ska återkomma till den tanken igen och igen.

undefined

Valerie Kyeyune Backström.

Foto: OLLE SPORRONG

Helst hade jag velat slippa, på samma sätt som jag hade velat slippa att ägna sex timmar av mitt liv åt dokumentären “Surviving R Kelly”. Sen läste jag Caroline Ringskog Ferrada Noli i Aftonbladet (7/2), och att underbar musik går före allt, så när det skymmer en kväll sätter jag på tv-serien och sedan sträckkollar jag, utanför faller mörkret tills himlen är helt svart, och jag kan inte sluta tänka: hur mycket är en flicka värd?

Historien om R Kelly är en historia om en man som var ett geni och vad ett geni gör med världen. Det är en historia om en kille som knappt kunde läsa men som hade absolut gehör, som sjöng sig in i allas hjärtan, in på topplistor och i musikhistorien, in på bröllop och skolavslutningar och gudstjänster. 

För mig har “Surviving R Kelly”, med den legendariska dream hampton som producent, ett uppdrag; ett uppdrag som är överordnat alla andra uppdrag: att få slut på R. Kelly.

Småtjejer i gallerior

Det kan låta elakt eller i dessa tider där deplatforming alltmer kritiseras som strategi, till och med osmakligt. Vi ska prata mer om smak. Men jag måste klargöra dessa premisser för att man på något sätt ska kunna förstå produktionens val. I en samtid där konstens värde diskuteras, där dess uppdrag vägs gentemot två intressen; den konstnärliga höjden som påstås konkurrera med politiska syften, blir dokumentären ett slags bekräftande av den oron. Men vad kan vara vackrare än att rädda ett flickliv, vad kan vara högre än det?

Det ska visa sig vara ganska mycket. 

Bra musik till exempel.

För att förstå denna historia måste vi först förstå att serien inte haft som uppdrag att avslöja något nytt. För att förstå utmaningen måste vi förstå att allt som R Kelly gjort eller anklagats för har varit allmänt känt i årtionden. Tvärtemot den klassiska tropen om förövaren som avslöjats, avslöjades R Kelly för länge sedan. Det har inte förändrat något.

Att hela världen kunde se filmen där han kissar på en minderårig flicka förändrade inget.

En av de mer stringenta inläggen under metoo i Sverige kom från författaren Elise Karlsson. Hon skrev: ”Det största problemet med sexuella trakasserier är inte att ingen vågar berätta. Det är att väldigt få är intresserade av att lyssna och ännu färre av att ta konsekvenserna av vad de har hört”. 

När musikern Ryan Adams i dagarna beskylls för att ha utnyttjat en flicka, publiceras ett av hans sms: “If people knew they would say I was like R Kelley (sic) lol”.

Alla visste att R Kelly åkte till gallerior för att plocka upp småtjejer, om man bodde i Chicago visste man vilka ställen han uppsökte, utanför vilka skolor han hängde. Hans team brukade åka och hämta fler. Det förändrade inget. Att hela världen kunde se filmen där han kissar på en minderårig flicka förändrade inget. Vuxna män kan inte ha sex med barn men ändå beskrivs filmen som ett sextape. Inför rättegången om kissfilmen släppte han hit efter hit, hans karriär peakade. Hans team såg flickorna, kvinnorna som hölls inlåsta eller nästintill, de såg tonåringarna, i vissa fall barnen som han umgicks med och de visste allt, allt, allt. Omvärlden också. 

USA:s rasistiska historia

Men för att förstå varför det inte förändrade något måste man förstå värdet på en flicka. Det har R Kelly förstått för länge sedan. Han vet att svarta kvinnor inte är värda särskilt mycket, och han vet att svarta flickor inte får vara, inte kan vara, barn i samhällets ögon. Att han är en mästare på grooming, att han visste hur man använder makt och löften om kändisskap eller kärlek skiljer honom inte från andra förövare. Det som skiljer är hur omvärlden värderade detta. 

R KELLY OCH ÖVERGREPPEN

Hela sin karriär har R Kelly omgärdats av rykten om sexuella övergrepp och pedofili. 2002 åtalades han för barnpornografibrott efter att ha spelat in en ”sexvideo” där han kissar på en 14-årig flicka. Han frikändes under rättegången sex år senare. 

Kampanjen #MuteRKelly uppmanar till bojkott av artisten och hans musik, till exempel har Spotify slutat tipsa om hans låtar. 

Dokumentärserien ”Surviving R Kelly” hade premiär i januari och visas på SVT Play.

För att förstå detta måste man även förstå USA:s rasistiska historia.

Man måste förstå de första våldtäktslagarna och varför de kom till: som ett politiskt maktmedel efter slaveriets avskaffande. Lagarna hade inget med kvinnofrid att göra. De var ett sätt att begränsa svarta mäns rörelseutrymme, att rättfärdiga lynchningar med falska anklagelser. Det var den vita kvinnan, i egenskap av egendom, som skulle skyddas från den svarta mannen. Från att ha varit en ovanlig anklagelse under Slaveriet, blev varje svart man en potentiell sexförbrytare. Svarta kvinnor fortsatte att vara omöjliga att våldta – alltid villiga, aldrig skyddade. 

De falska våldtäktsanklagelserna tog inte slut efter Jim Crow, och att det amerikanska rättsväsendet är fortsatt opålitligt när det kommer till rätt och ras är en skönmålning. 

Att därför säga att det finns en misstänksamhet mot rättsystemet från den svarta befolkningen vore en underdrift. R Kelly visste att utnyttja detta. Att svarta barn disciplineras hårdare i skolan, att svarta barn ses som vuxna fast de är babys, småglin, visste R Kelly också. Att svarta tjejer inte förunnas privilegiet att vara offer.

Han gillade inte dem. Därför kunde han inte tro dem.

I en nyckelscen, den flimrar förbi så snabbt men jag kan inte släppa den, uttalar sig en av jurymedlemmarna som friade artisten. Om de svarta tjejer som vittnat sa han, att det kanske lät fånigt, men han gillade inte sättet de pratade på, hur de klädde sig. Han gillade inte dem. Därför kunde han inte tro dem. Det påminde om den totala förnedring Rachel Jeantel fick utstå när hon vittnade till sin mördade vän Trayvon Martins försvar. 

Det kanske kan låta fånigt det här också, men problemet är sällan att samhället inte ser, problemet är hur vi rationaliserar och värderar människor och liv. Jag är så tacksam att denna dokumentär finns, att den låter alla viktiga röster som länge engagerat sig mot R Kelly, som försvarat svarta flickliv, få komma till tals, att överlevare ges upprättelse. Att den håller på att lyckas med något decennier av kända övergrepp inte lyckats med: att få bort oss, publiken, från förövarens planhalva. Det är vår beundran som skyddat honom.

Men att tro att en systemändring inträffat, en revolution vore på gång vore att missta sig, på samma sätt som man gjorde med metoo – det som beskrevs som en revolution men som i slutändan bara gjorde att en handfull förlorade jobbet medan resten kan fortsätta som vanligt. 

Avslöjandena kan fortsätta komma, rulla in som vågor. 

Så länge vissa flickor är värda så litet så spelar det ingen roll.

 

Valerie Kyeyune Backström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.