Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så förändrade Håkan Hellström våra liv

Det är nu 20 år sedan Håkan Hellströms första singel ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” gjorde succé.
I väntan på nya albumet ”Rampljus” – som kom i fredags – brevväxlade författarna Tove Folkesson och Patrik Lundberg.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Författaren och Expressen-kolumnisten Patrik Lundberg.
Foto: Albert Bonniers/Stefan Tell


Fredag 3 januari


Hej Tove,

kommer du ihåg första gången?

Jag kan inte ljuga om min. Könsrockaren Muckan brukade förse mig med brännskivor med artister som Onkel Kånkel, Björn Rosenström och Joddla med Siv. Vi lyssnade tillsammans. Han och jag, Hunden, Det flygande homot, Stomi och Zungo.

Hösten år 2000 fick Muckan en tillfällig popförvirring. Redan under sensommaren nynnade han på en singel av Håkan Hellström, som tydligen spelade bas i Broder Daniel, men jag hade ännu inte hört låten. Nu gav han mig en cd-rom med debutalbumet ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Muckan hade till och med printat en grynig, svartvit kopia av omslaget och fört in i plastkonvolutet.

Hur var det för dig?

Nog hade jag hört Broder Daniel, jag var besatt av ”Fucking Åmål”, och visst lyssnade jag på Kent. Jag hängde dessutom med punkare, men min uppväxt bestod av dansband, schlager och Elvis Presley.

Populärmusik med refräng var det enda jag fattade. Och allt jag gjorde var att dricka hembränt, drömma om att ha råd med en BMW Z3, stanna på mitt rum och se dagarna gå.

Jag tryckte in skivan i datorn. Tre kvart senare var jag en annan. Hur var det för dig?

Varma hälsningar,

Patrik

PATRIK LUNDBERG

Patrik Lundberg föddes 1983 i Busan, Sydkorea, och har vuxit upp i Sölvesborg. Han skriver kolumner i Expressen varje vecka och medverkar också på kultursidan. Lundberg har skrivit flertalet böcker, bland annat ”Gul utanpå” och ”Onanisterna”. I höst utkommer han med ”Fjärilsvägen” (Albert Bonniers), som handlar om hans mamma och klassamhället. Boken har sitt ursprung i en uppmärksammad artikel som han skrev på Expressens kultursida våren 2019, ”Vem dödade min mor?”, vilken bidrog till att han samma år nominerades till Stora journalistpriset i kategorin Årets röst.

Författaren och musikern Tove Folkesson.
Foto: Albert Bonniers/Sofi Folkesson

Onsdag 15 januari

Patrik,

Jag stod där. 

På motorvägen mellan ett helvete och ett annat. Med gymnasiet i ryggen, skulle visa alla som inte såg det storslagna bakom den råttfärgade tonåringen med framskjutna axlar. Skulle bli svinsmart och rik, gå i såna kläder som de hade i ”Ally McBeal”. Hade vi setts på den tiden Patrik är det risk att jag tagit dig för en tönt. BMW? Seriöst. Mitt livsmål var att kunna köpa en specialbeställd C-klass, Mercedes klassiska cabriolet. I Barbie-rosa.

Vi hade plankat in på Rocktåget en meningslös sommar. Håkan Hellström hette förbandet till Uggla och The Ark. ”Dodododo what you wanna do” skrek alla i kör. Det var Borren, Stene, Linky, någon mer av jägarinnorna och jag. Snorvalpen vinglade ut i sin bräckliga kostym, kastade micken i luften. Bom bom. Som jag minns det kom en pajas ut på styltor, kanske i ”Ramlar”, och såpbubblor och manschettknappar och matrosmössor. 

Kunde du prata med någon om vad Håkan väckte?

Mina knän vek sig. Det var en syrlig känsla utan ord, inte vemod, inte lycka, något större. Skira körsbärsblommen, euforiska sommarnatten, det oändligt sorgliga i en, den vilda ensamma känslan, det där hemliga som jag aldrig fattat om jag bara hittat på eller om det fanns på riktigt. Han var en främling och en dåre, en glaskrasbräcklig fåne, och stoltserade med det! ”Nu kan du få mig så lätt!” Jag kunde inte fatta att han sjöng så, rakt ut så alla hörde. 

I min värld trampade man ned rosor med skitiga Dr Martens, traktorsulan i hjärtat. Skattade åt allt ömtåligt och himlade ironiskt. Blåste rök. På livet. 

Men Håkan: Att stå rakt i ett duggregn och skrika åt våren. Att kasta av flanellskjortan Kurt Cobain svept in oss i och brösta upp sig mot molnen. Här är jag.

Helt otroligt.

Jag kunde inte prata efteråt.

Jag visste bara att det måste finnas en annan värld. Jag måste hitta den. 

Hur gick det för dig? Kunde du prata med någon om vad Håkan väckte?


Varma hälsningar,

Tove

TOVE FOLKESSON

Tove Folkesson är född 1981 i Stockholm, men uppvuxen i Kalmar. Hon har skrivit poesi, är musiker och har bland annat undervisat i svenska och skrivande. Idag bor hon på Öland.

Hennes debutroman ”Kalmars jägarinnor” kom 2014 och nominerades till bland annat Borås Tidnings debutantpris och Sveriges Radios Romanpris. Hon har också skrivit romanerna ”Sund”, ”Ölandssången” och ”Hennes ord”. Folkesson har tilldelats Svenska Dagbladets litteraturpris.

Måndag 10 februari

Tove,

jag var inte ensam, snarare mittemellan.

Håkan hade den effekten: Rocktåget stannade i Sölvesborg två dagar innan du såg honom på Öland och framträdande knockade flertalet infödingar. Mina sportfånar och byfånar till vänner hade ett sätt att lyssna, punkarna och de utrotningshotade pandorna hade ett annat.

De förstnämnda skrålade till debutsingeln, de senare grät kajalen av sig till ”Vi två, 17 år” och ålade sig i referenser till The Smiths.

Hur påverkade Håkan ditt skrivande?

Jag drömde om kärlek, men jag hittade ingen som förstod mig fullt ut; för ovanlig för de vanliga, för vanlig för de ovanliga.

Det var därför jag älskade Håkan. Han spelade fotboll, gillade pommes med majonnäs. Kom från indiesvängen, men uppträdde på Skansen tillsammans med Lasse Berghagen. Mellanförskapet, sårigheten i rösten: Om människor som var så olika kunde tycka om samma musik kunde jag kanske också bli accepterad.

Så jag började skriva igen. För första gången sedan jag drev skoltidningen på högstadiet. Dagböcker på Lunarstorm!

Hur påverkade Håkan ditt skrivande?

Varma hälsningar, P

Håkan Hellström på Way out west 2010.
Foto: Björn Larsson Rosvall / Scanpix
Håkan Hellström i Malmö 2005.
Foto: JESPER JAKOBSEN / KVP

Tisdag 10 mars

Patrik,

jag hade inte börjat skriva när jag såg Håkan explodera i sjömanskonfetti. Jag bara började längta. När jag var barn hade vi ingen skivspelare, den försvann i ett inbrott så musik för mig var Svensktoppen när mamma städade eller Evert Taube-låtarna jag lärde mig utantill ur en sliten visbok. Men några år efter Slottsruinen, kanske tre, gick jag musikfolkhögskola och var på Håkans klubbturné med Pandorna på Singer/Songwriterlinjen. Vi skrikgrät till ”Nu kan du få mig så lätt”. Och jag försökte skriva låtar med samma typ av bubbelglitter. När jag visade dem för min låtskrivarlärare sa han: ”Meh, du ska väl inte vara med i Melodifestivalen?” Och när jag skickade in min demo till klubben Mondo på Medborgarplatsen fick jag svaret:

”På bilderna och presentationen verkade det som en ny och blommigare variant av Håkan Hellström. Men när jag satte på musiken var det Raymond och Maria. Så, nej, tyvärr.”

Håkan kom med något som kanske definierar brottet mellan 1900-talet och 2000-talet.

Och världen svartnade. Det tog månader innan jag till slut skrev en euforisk låt om självmordstankar och kom fyra i folkhögskolans version av Melodifestivalen. 

”Jag ville dö i morse, men nu har jag ångrat mig!” Så gick den. Med skrikkörer och blås och allt.

Så, ja. Håkan påverkade mitt skivande, han var gnistan. När man uttrycker sin äkta, vilda glädje, går en välriktad fot rätt genom bröstet. Men det finns också ett raseri i Håkans lycka, en kamp och revansch, och som skyddar den som dansar lycklig i gråtande aprilhimlar. Hastigheten är så hög att våren rusar in genom vidöppna spjäll.

Efter några år i musikbranschen var jag en ganska tilltufsad tjej. Så jag drog mig undan med mina papper och pennor skrev fram en värld baserad på mina eländigaste misslyckanden, om Eva och Lena (!), en värld full av halvgudar baserade på vänner och bekanta, precis som ”Hurricane”. Evas pappa blev Havets Gud, min mormor blev Stickan, i deras värld fanns Jägarinnorna, Gazellerna, handbollstjejerna. Själv är jag ingen av dessa, eller alla?

Jag tror, när vi går genom tiden, att i takt med att världshimlen blev allt mörkare över oss åttiotalister kom Håkan med något som kanske definierar brottet mellan 1900-talet och 2000-talet. Vad tror du om det?

Varma hälsningar,

Tove

2001 spelade Håkan Hellström fortfarande bas i Broder Daniel.
Foto: PER WISSING/Emilia Olofsson
Håkan Hellström under en spelning med Broder Daniel 2001.
Foto: PER WISSING
Håkan Hellström 2001.
Foto: Emilia Olofsson

Fredag 20 mars

Hej Tove,

jag tänker att Håkan populariserade vår generations indiemörker. Han sjöng för oss: Vi som skulle bli de första att få det sämre än våra föräldrar.

Tonerna var väsen som rundade konventionerna, texterna letade sig in i alla lager. Jag har sett över 20 spelningar och varje gång förundrats över klientelet. Inte bara åldersspannet, utan mixen av människor. Hockeygrabbar, queerfeminister, betongarbetare, övervintrade pandor och säkert några konferensknullare från Pååls bageriers marknadsavdelning.

Musiken öppnade min bröstkorg. Lilla hjärtat fick komma ut och leka, i grupp till och med. När mina killkompisar och jag lyssnade på Håkan vågade vi prata om känslor, som vore det okej när han var närvarande. Vi låg uppe om nätterna, lyssnade på albumen och hade ”deep talks”.

I mina två första romaner smög jag in Håkancitat i varje kapitel.

Jag tror att det var nyckeln till mitt författarskap: Att det inte behöver finnas några motsättningar mellan det udda och det folkliga, det fina och det fula. Håkan är ju till lika delar makrillarna i GAIS som ”Den unge Werthers lidanden”.

I mina två första romaner smög jag in Håkancitat i varje kapitel. Jag stal från tjuven, mejslade fram min röst genom hans. I Håkans senare album är blinkningarna färre, och nu skriver jag annorlunda även om jag fortfarande smugglar in fraser.

Musikskribenterna Håkan Steen och Carolina Setterwall liknade de fyra första albumen vid en lördagsnatt: ”Känn ingen sorg …” är förfesten, hoppfullheten och naiviteten. ”Det är så jag säger det” är dansgolvet och euforin. ”Ett kolikbarns bekännelser” är efterfesten när natten blir gryning och ”Nåt gammalt. Nåt nytt …” är söndagen med suddiga minnen och eftertanke.

Hur ser din Håkandramaturgi ut? Har ni gått hand i hand eller har du gått vidare?

Varma,

Patrik

År 2000 och Håkan Hellström har just släppt sin första singel ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
Foto: Madelene Bengtsson
Håkan Hellström på Tivoli i Helsingborg 2000.
Foto: MADELÉNE BENGTSSON

Måndag 13 april

Hej,

jag blir glad av att höra om era deep talks. Det får mig att tänka ”naming is a powerful force in all human community” som Jamaica Kincaid sagt. Det känns som att vi kan konstatera att Håkan gav oss ett namn för något som tidigare inte varit möjligt, att han med sin töntcoola, grabbfjolliga, fotbollskör-stråkorkester gjorde upp med våra föreställningar om genus och klass, om fint och fult, olyckligt eller lyckligt. Han liksom öppnade en tredje väg som inte var långt ifrån lagom – utan allt på en gång! 

Vid det här laget börjar jag känna att det är dags för de tunga frågorna: 

Favoritlåt?

Jag vet. 

Jag börjar på Gröna Lund, där en kille i kiosken drog upp volymen på ”Ramlar” och dansade så popcornen studsade över. Jag var då målgrupp för Platsbankens sommarjobb och det hela gjorde stort intryck på mig. När jag hör ”Ramlar” känner jag ännu frihetskänslan: att vara 20 år och kunna ta sommarjobb i en annan stad där man kan bo i baracker och hångla med någon från Örebro. I själva verket vågade jag varken ramla dåliga gatan fram eller kyssa Eva bakom ryggen på Marie. Den där sorgsna jävla hamburgerbaren där vinden håller tal är, oavsett hur jag efterkonstruerar, platsen där jag tillbringade min ungdom. Att gå hem själv från festen. Låtsas att man haft kul.

Håkan har som vanligt otäckt bra föraningar om vad vi längtar efter och behöver.

Många år senare skulle jag stå på Ullevi med min blivande fru och vifta tändare till ”Valborg” (fast vi bråkat hela bilresan dit). ”Vill du ha en idiot lägg din hand i min” blev vår bröllopssång. Sedan kom ”Illusioner” och välte mig igen. ”Som två boxare i sista ronden håller om varandra för att inte falla …” Jag tror ”I dina armar” räddade min syn på äktenskapet.

Sedan vi började skriva till varann har världen gått in i en kris, det känns nästan som att en ny era börjat. Håkan har som vanligt otäckt bra föraningar om vad vi längtar efter och behöver. Jag fick precis syn på hans nya singel: ”Och sjöng med till radion /'It’s the end of the world as we know it'/Tillsammans i mörker”.

Varma hälsningar,

Tove

Allsång på Skansen 2011.
Foto: Andreas L Eriksson / Stella Pictures

Söndag 19 april

Kära Tove,

Snöflingor i april och en pandemi som ett svart moln över världen: Jag sneglar i backspegeln nu, till en tid då allt kändes möjligt. När Håkan debuterade och solen brakade samman med ovädret; regnbågen lockade mig som ett skogsrå nästan. Jag började tro på konsten, att jag kanske kunde skriva mig fri precis som Elvis Presley sjöng sig bort från lastbilshytten i Tupelo.

För fem år sedan bevittnade jag Håkans två spelningar på Gramercy Theatre i New York. 500 olyckligt lyckliga per kväll: Manhattansvenskar, NHL-proffs, tv-profiler och influerare. Jag var där för att skriva och oroade mig inte ens för att någon ska knacka mig på axeln och säga ”vi har genomskådat dig, du är fejk, du hör inte hemma här”.

Kajalen som smetade sig och känslorna som föll fritt.

Jag har en röst nu, en egen. Men på min begravning önskar jag att gästerna sjunger ”Vi två, 17 år” och ylar mig tillbaka in i evigheten.

Det jävla viruset ger mig ångest, inte för att det kommer att döda mig, utan för påminnelsen om att jag kommer dö. Varje stavelse är ett steg närmare.

Favoritlåt? Ulleviversionen av ”Det är så jag säger det” som flätar ihop sig med ”Kärlekens tunga” och spränger 70 000 hjärtan i småbitar. Jag stod i havet. Storbildsskärmarna visade tonåringarna längst fram; sjömansskjortorna, förhoppningarna, kajalen som smetade sig och känslorna som föll fritt.

Jag skulle byta plats med vem som helst, på sekunden, om jag kunde.


Varma, Patrik

Fans på Håkan-konsert på Sofiero 2013.
Foto: Tomas LePrince

Lördag 25 april

Hej Patrik, 

hur kan man ha något mer att säga efter en sådan explosion? Men tänk att Håkan fortsätter formulera våra stjärnfall och katastrofer, nu som vuxna och fulla av skavsår som aldrig riktigt vill läka. Jag minns hur vi flöt ut från Ullevi fyllda av juniljus och kalla andetag, hur vi flöt ut över de dubbelfiliga gatorna, ett hav av människor. Kroppar, varma, som sjöng tillsammans (när får vi vara med om det igen?) och inte en ilsken armbåge, inte en flaska som flög. Det finns något i musiken som gör oss gemensamma. Det tänker jag på när jag läser dina ord om hur Håkans musik enar alla läger, i det här storslagna, outplånliga som vi återkommer till. 

Ta skrotet och liljorna och hålla upp mot himlen.

Jag pratade häromdagen med en skrivande vän här och vi kom fram till att alla författare kanske skriver samma historia om och om igen. Och efter att ha läst alla dina böcker, även din kommande, skulle jag säga att din särskilda historia handlar om att låta människor som är till synes olika mötas och riva ned illusioner för att hitta något vackert tillsammans, kanske kärlek (som aldrig kan dö).

För min egen del tror jag att jag försöker berätta det jag upplevde i Slottsruinen, det Håkan Hellströms musik handlar om för mig: att i känna livet i sig. Ta skrotet och liljorna och hålla upp mot himlen.

Att inte titta bort. Att stå kvar i ett ösregn och låta allting bli musik.


Varma hälsningar,

Tove

Håkan Hellström på Ullevi 2014.
Foto: Adam Ihse / TT
Håkan Hellström på Ullevi 2014.
Foto: JAN WIRIDEN / GT/EXPRESSEN