JONAS GARDELL: Vi måste börja se de osynliga barnen

Pojkar kan helt enkelt inte våldtas

Pojkar glöms över hela världen bort i arbetet mot sexuella övergrepp.

Jonas Gardell uppmanar oss att börja se de osynliga barnen.

Publicerad 16 feb 2020 kl 06.02

ESSÄ. En av förra årets mest sedda och omtalade dokumentärer var ”Leaving Neverland” där två nu vuxna män berättade om övergrepp som de påstod att Michael Jackson utsatt dem för som barn.

Många var naturligtvis upprörda, men det var också märkbart hur många som valde att inte tro på männens berättelser, och de fick ta emot mängder av hat och mordhot.

En av anledningarna till att de inte blev trodda, tror jag, är att offren var pojkar.

Det är inte bara katolska kyrkan som tystat ner och osynliggjort övergrepp på pojkar. Män kan inte våldtas, som Märta Tikkanen en gång skrev. En man som våldtas är en otänkbarhet.

På riktigt.

I länder som Nepal, Malaysia och Algeriet existerar uttalat, i juridisk mening, inte ens våldtäkt mot pojkar. 

Du får aldrig berätta för någon, och nu ska vi aldrig mer tala om det här.

I en jämförelse mellan 60 länder, som The Economist Intelligence Unit genomfört, saknar nära hälften av länderna ett tydligt skydd mot sexuella övergrepp mot pojkar i sin lagstiftning, däribland Tanzania, Nigeria och Sri Lanka.

Lagarna är formulerade på ett sätt som antingen explicit eller underförstått förutsätter att sexuella övergrepp är något som drabbar flickor och kvinnor.

Märta Tikkanen hade rätt. Pojkar kan helt enkelt inte våldtas.

undefined

Författaren Märta Tikkanen.

Foto: Anna Widoff / DN

När jag själv som barn blev våldtagen tog jag mod till mig och anförtrodde min mamma vad som hade hänt.

Inte så att hon inte trodde mig. Hon skrubbade mig ren i badkaret, hon satt vid min sängkant hela natten, men nästa morgon skickades jag till skolan med orden: ”Du får aldrig berätta för någon vad som har hänt, och vi ska aldrig mer tala om det här.”

Vilket vi inte heller gjorde. Det var som om det aldrig hade inträffat. Det var min barndoms värsta trauma, och det blev helt utsuddat.

Osynliggjort.

Jag fick klara mig bäst jag kunde med att bearbeta händelsen, som såvitt världen visste var en icke-händelse.

Det som gör mig mest upprörd så här långt senare är faktiskt inte vad jag utsatts för.

Utan min mammas reaktion när jag berättade.

Du får aldrig berätta för någon, och nu ska vi aldrig mer tala om det här.

Själv hade han blivit våldtagen första gången som 13-åring.

Jag vet nu att jag inte var ensam.

Allt för få länder har någon statistik som gäller pojkars utsatthet. Globalt uppskattas var tionde flicka utsättas för sexuella övergrepp under sin barndom. Hur många pojkar som utsätts vet vi inte eftersom det saknas underlag och ibland till och med intresse för att ens göra en uppskattning. 

Min mammas reaktion är fortfarande den som gäller.

Jag pratar med en homosexuell kompis om den här artikeln jag skriver, och när jag nämner att jag också tar upp hur många unga homosexuella och trans som utsätts så utbrister han ”jamen, det är väl självklart”, han är förvånad att det ens var nåt man behövde skriva. Själv hade han blivit våldtagen första gången som 13-åring. 

undefined

I ”Leaving Neverland” berättade två nu vuxna män att de i åratal utsatts för sexuella övergrepp av Michael Jackson.

Foto: Amos Pictures/SVT

Pojkar berättar sällan om de övergrepp de varit med om – och ytterst få söker professionell hjälp eller anmäler övergreppen. I vissa länder bidrar homofobi och machonormer till att göra det i princip omöjligt för en pojke att berätta om sexuella övergrepp. Mörkertalet är därför enormt.

När jag under Metoo-hösten försökte ta upp att också pojkar utsätts för sexuella övergrepp dröjde det inte många minuter innan jag tystades i sociala medier.

För Metoo handlade om kvinnor och kvinnors utsatthet. 

Och jag gav dem rätt. Metoo-hösten handlade om kvinnors utsatthet, och kanske var det inte rätt tillfälle att prata om övergrepp på pojkar.

Men när är rätt tillfälle?

Kvinnor har haft #prataomdet, #metoo och #tystnadtagning, och det är fantastiskt att vi äntligen kunnat tala om det, om att mäns övergrepp på kvinnor har varit och är en del av en patriarkal strukturell maktordning, och floden av vittnesmål och berättelser har skakat om hela samhället.

Men de få vittnesmål som framkommit om att också pojkar finns bland offren – en Patrik Sjöberg, en Erik Grönlund, en Peter Jöback – blir aldrig någon flod.

undefined

Patrik Sjöberg.

Foto: Cornelia Nordström

Det blir kanske en rubrik, kanske till och med en löpsedel, men sedan händer inget mer. Vi vet inte hur vi ska hantera det. Tittar ner i marken. Blir förlägna.

Och det är just i osynliggörandet, att det är det otänkbara, som fungerat och fungerar som skydd för förövarna.

Visste ni till exempel att det finns undersökningar som indikerar att det i Sverige är fler pojkar än flickor som säljer sex?

Eller att bilder av sexuella övergrepp mot barn, som Interpol analyserat, visar att övergreppen på pojkar oftast är grövre?

Ett forskningsprojekt i Kambodja visade för några år sedan att många av pojkarna som utsatts sexuella övergrepp efteråt blir hånade eller inte trodda om de berättar.

Inställningen även bland erfarna socialarbetare har varit att pojkar inte kan bli utsatta för sexuella övergrepp och att även om de blir det så behöver de ingen hjälp efteråt.

Pojkar glöms över hela världen bort i arbetet mot sexuella övergrepp av barn. På grund av bristande kunskap om övergrepp mot pojkar men också på grund av det tabu kring regnbågsfrågor (HBTQ-frågor) och den machokultur som finns i många länder.

Tänk om de skulle säga att jag till och med hade mig själv att skylla.

Offren kan vara livrädda för att stämplas som bögar och det hindrar dem från att berätta – alldeles oavsett vilken sexuell läggning de själva har.

Jag vet att en av anledningarna till att jag teg om övergreppen mot mig var för att jag själv var homosexuell.

Tänk om folk skulle säga att det var övergreppen som gjort mig till bög? Tänk om de skulle säga att jag till och med hade mig själv att skylla.

Barn som är eller uppfattas som homo eller trans är över hela världen extra utsatta genom att de ofta stöts ut från sin familj och sina kompisgäng, eller också vågar de inte berätta för någon utan famlar sig framåt utan stöd från någon.

Ofta hamnar de i starkt sexualiserade vuxenmiljöer där de riskerar att utnyttjas av äldre. Regnbågsbarns (barn som är homo, bi och trans) första sexuella kontakter blir därför inte sällan övergrepp.

Erfarenheter de inte heller får hjälp och stöd att bearbeta, antingen för att vuxenvärlden inte vill eller inte vet hur man ska stödja dem, eller för att de inte vågar söka hjälp.

Så var det för mig, och så var det för många homosexuella i min generation.

Efter att jag skrev på Expressen Kultur om ”Leaving Neverland” och mina upplevelser som tonåring, fick jag mängder med mejl från bögar som berättade hur de också som osäkra och sårbara nybörjare i ”homovärlden” blivit utnyttjade och utsatta för övergrepp, övergrepp som de i alla år tigit med.

Under Pride-paraden i Stockholm deltar många barn. Både i paraden och som åskådare.

undefined

Prideparaden i Stockholm förra året.

Foto: Alex Ljungdahl

Förra sommaren träffade jag Stellan, som strålade av lycka medan han viftade med sin regnbågsflagga. Han hade själv tagit initiativ till att gå med i paraden. Jag fick lov av hans mamma att publicera en selfie på Instagram med texten ”Jag och finaste lillkillen Stellan på världens finaste parad!”

Bilden fick massor av kärlek och uppmuntrande kommentarer men någon ifrågasatte också indignerat varför barn deltar i Pride.

Vad ska man svara?

Varför går Stellan i Pride-paraden?

Kanske för att ett barn kan vara homo, bi eller trans.

Jag vill inte att Stellan ska behöva ha det som jag hade det när jag var ett litet vilset homobarn.

Eller också kan hens mamma vara det eller mormor eller bästa kompis i klassen eller också har bara just Stellan förstått att på samma sätt som det finns många färger i en regnbåge finns det många sätt att vara och älska människor på, och vad och vem än Stellan är eller drömmer om att vara är det ditt och mitt ansvar och privilegium att stötta honom och alla andra barn att få vara sig själv utan förställning.

Det finns en ovilja – välmenande eller inte – att acceptera det självklara att också barn är hetero, homo, bi eller trans, även om detta ännu inte kommer till uttryck i en utvecklad identitet.

I dag har vi en tendens att förutsätta att ett barn är heterosexuellt tills motsatsen är bevisat, och därmed sviker vuxenvärlden alla de barn som inte är det.

Jag vet inte vad Stellan definierar sig som, eller vem han är eller vem han kommer att bli. Det är inte min sak att veta eller lägga mig i.

Men en sak vet jag. Jag vill inte att Stellan ska behöva ha det som jag hade det när jag var ett litet vilset homobarn som försökte hitta vägen fram, utan vare sig karta eller kompass.

Vi måste börja se de utsatta pojkarna. 

Vi har ett ansvar att skydda och stötta varje regnbågsbarn att själv få utforska och leva sitt enda liv till fullo. 

Det är dags att se de osynliga barnen.

 

Jonas Gardell är kulturskribent i Expressen, artist och författare.

Foto i topp: Stellan Herner/Norstedts