Dmitri Plax skriver om sonen, 16, som mördades i somras

Peter får inte bli en decimal i statistiken

Sverige skakades i augusti av nyheten att Peter Plax, en ambitiös 16-åring i Danderyd, mördades av en jämnårig pojke som erkänt dådet.

I dag skriver hans pappa, författaren Dmitri Plax, om sorgen – och varför han här låter publicera sin sons skoluppgift, ett manus till ett sommarprat.

Text: Kulturen
Publicerad 15 sep 2019 kl 04.09

Jag vet inte om jag gör rätt. Jag erkänner att jag är förvirrad. Jag heter Dmitri Plax, jag är Peter Plax pappa och jag har valt att vara så öppen som jag kan i denna min förvirring.

Responsen efter mina intervjuer i dagspressen har blivit stor. Både kända och okända människor hör av sig. Många upplever att min öppenhet ger dem styrka och de tackar mig för mitt mod. Jag är glad om jag kan stödja någon, men det finns inget mod i det jag gör. Bara förtvivlan, skräck och ett desperat försök att stoppa tiden. Jag vet att det försöket är dömt att misslyckas, att Peter oundvikligen kommer att förvandlas till ett minne. Men jag vill göra allt jag kan för att motverka den processen. Och Peters mamma Olga är av samma uppfattning. Vi vill hålla Peter levande så länge det går. Om än bara i vår och andras föreställningsvärld.

Vi vill inte att han blir till endast en decimal i brottsstatistiken.

Det är mycket som snurrar i mitt huvud just nu. Ja, jag tänker på den andra familjen. Jag vet att de har det, om möjligt, ännu svårare än vi. Ja, jag är medveten om att många andra som har upplevt något liknande inte kan eller inte vill framträda offentligt. Ja, jag fattar att jag är partisk i min beskrivning av min son.

Jag känner igen hans blandning av ironi och allvar. Den tonen.

Jag vill inte måla upp en helgonbild. Men jag tror att Peter var både en vanlig och en ovanlig tonåring. En som kunde sjunka in i soffan med telefonen i hand för att chatta med kompisarna till klockan två på natten och sedan sova till fyra på eftermiddagen (”Pappa, jag har ju lov!”).

Men också en som kunde sitta tre, fyra timmar i rad vid pianot och kämpa med sin Beethoven eller Chopin. En som kunde vara lätt tramsig och väldigt allvarlig. En som var vältränad nog att spela streetbasket från morgon till kväll, men som genast blev mycket svag och trött så fort man bad honom att städa sitt rum.

Jag tror att han hade en enorm potential. Men han hann inget. Inget av det han kunde och ville göra. Han blev mördad 16 år gammal. Precis innan. Precis innan allt. Det som finns kvar är barnteckningar, telefonbilder, skolarbeten. En uppgift i svenska som Peter gjorde i 9:an var att skriva och spela in ett sommarprat. Han skulle beskriva sig själv och det mest dramatiska som inträffat under hans 16-åriga liv. Jag känner igen hans blandning av ironi och allvar. Den tonen. Det är inte mina bristfälliga och subjektiva beskrivningar. 

Det är hans direkttal. Det enda som finns kvar.

 

Dmitri Plax är författare, översättare och radioproducent. Han är också medarbetare på Expressens kultursida.

undefined

Dmitri Plax.

Foto: Olle Sporrong

”Var lekfulla och naiva – inte vaksamma”

Detta är Peter Plax sommarprat, en uppgift som han skrev i skolan. Han driver med genren och dess förväntningar på dramatik och känslor, men berättar också om sin syn på livet.

EN HÄNDELSE

En gång – då, var det en händelse. Händelsen var stor, kraftig – viktigare än någon händelse någonsin! Mycket hände, det kan jag säga. Ni skall veta, att det som hände var ingen vanlig händelse; det var kulmen av alla händelser – någonsin. Det som hände var högst händelserikt. Mycket tog plats, många blev påverkade. Man kan säga att det hände många. Och jag är helt enkelt en av många som berättar om händelsen. 

Jag är säkerligen inte den enda, händelsens händelser kommer utan tvivel spridas in i gemene mans medvetenhet. Ja, till och med den intellektuellt torftiga gemenheten kommer snart känna till den. Den kommer bli stor! Större än något förut (detta har jag nog redan sagt)! Oöverträfflig. Så kommer någon med troligen beskriva den. Om tillräckligt många människor berättar om den kommer ordet åtminstone nämnas. Det kan jag garantera! 

Jag är minsann pålitlig, eller så har jag i varje fall beskrivits. Men vilket värde har blotta pålitligheten? Vad är det jag erbjuder; vad är det folk litar på? Mer än så tänker jag inte säga. Du får lista ut resten. Du, ja, vem är du? Det vet troligen bara du. Vem annan kan veta? 

Människor som demaskerar varenda detalj om sina liv förbarmar jag mig över. De lämnar inget osagt, skapar ingen spänning. Så tråkigt! 

Detta är mitt sommarprat. Låt det höras av många, låt det spridas!

Ja, man kan hävda att det är ovärdigt att vara likgiltig inför tråkigheten. Ni vet, tråkigheten är högst kollektiv, ja, den är en följd av kollektivt karaktärslöst agerande. Det måtte ni hålla med om. Det… Det är. Eller? Vad är? Vem vet vad som är? Grubbla på, gubbar!

Retoriska frågor är ni vid det här laget troligen trötta på. Jag får testa ett annat knep. Jag får inkludera en annan tes. Jag får inkludera något, som ger min text substans. Haha! Substans – i min text! Det var synnerligen ett skämt. Ni bör, förhoppningsvis, vid det här laget kunna lista ut varför.

undefined

Mamma Olga och Peter Plax.

Foto: Privat

Så när du bevittnar något som händer ta då in det. Låt det penetrera din hjärnbalk. Ja, upplev – lev mina gubbar! Och var inte tråkiga och ställ inte för många frågor. Var gärna, men på ett sådant vis att du verkligen är, och tänk, begrunda, utgrunda, men bevara mystiken – låt det osagda forma berättelsen…

Sentimental melodramatisk smörja. Mitt liv är viktigt och intressant. Mina känslor är viktiga. Känslor är svaret på samhällets problem och det finns inget folk gillar att höra – och tala – om mer.

Nu kan det vara lämpligt för mig att introducera mig. Jag är jag. Jag är den enda jag är, och den enda som är mig är jag. Detta är mitt sommarprat. Låt det höras av många, låt det spridas! 

***

Jag dricker enbart fiskolja; allt annat är odugligt. Fiskoljan är som getingboet – den är fet. Riktigt fet. Det är bara att kolla på vetenskapen, fiskoljan har alla omegor du någonsin kommer behöva och lite till. Tack för mig.

***

Krasch!

Jag dunsar ner i hoppduken. Jag försöker utan framgång vrida på mig och inser att A ligger på mig. Han kryper av från mig och börjar glatt prata med mina två andra kamrater K och L. De skrattar åt hur miserabelt jag misslyckades med mitt ”RKO” på A när jag plötsligt känner en diabolisk smärta. 

Paniken sprider sig över hela mig som ringar på vatten. Plötsligen finner jag mig skrikande i mitten av trampolinen, och alla mina vänners leklystna ansiktsuttryck ersätts omedelbart av förskräckta sådana. Allas ansikten utom K:s – som var övertygad om att det hela var på skoj, och jag klandrar honom inte. Jag menar, hur ofta förekommer så drastiska atmosfärförändringar? 

Från att ha varit bekymmerslösa barn var vi nu tvungna att hantera situationen som vuxna. Sett ur detta perspektiv gjorde K det rationella valet; han förblev ett oskyldigt och godtroget barn - och sparkade på min brutna arm.

[Musik]

Mina kamrater blev minst sagt skärrade av händelsen. K, som en kort stund senare insåg vad han hade gjort, brast ut i tårar av chocken, och L likaså. När de kom sig för sprang de i väg och försökte hitta någon med en laddad telefon för att ringa en ambulans. A, som var något äldre och även något förståndigare, försökte lugna ner mig. Själv var jag inte lika chockerad – i stället blev jag fundersam. Ja, trots att jag just brutit båda benen i min vänstra arm och darrade som ett asplöv av adrenalinet, förmådde jag att tänka. 

Det var som om mina vänner blev chockerade åt mig. Jag tänkte hur löjligt det hela var, att de, som kommit undan självaste skadan, skapade sådan uppståndelse för mig, som bara brutit armen! 

Jag är bara en tolvårig pojke som ligger och skriker som en idiot på en studsmatta!

Om jag kunde hade jag sagt till dem att allt var okej, att vi bara behövde vänta lite på en ambulans som skulle ta mig till ett sjukhus. Men det kunde jag inte, jag var som i naturens våld, och naturen ville att jag, trots att mina tankar förflöt stilla i huvudet, skulle skrika för full hals och bli närapå besatt av skrällen. Dessutom tycktes det för mig vara en självklar del av tillvaron – det att bryta ben; något som händer oss alla någon gång. Jag menar, hur många har inte brutit något? Nu var det helt enkelt min tur. 

Innerst inne hade jag funnit lugnet i situationen, och när A i väntan på en ambulans försökte lugna ner mig genom att säga att jag var ”så stark” och att jag ”klarar av det här” svarade jag: ”Stark? Det är det sista jag är! Jag är bara en tolvårig pojke som ligger och skriker som en idiot på en studsmatta!”

[Musik]

undefined

Rachmaninov var en viktig tonsättare för Peter Plax. I sommarpratet hade han lagt in en bild på honom.

Foto: Classical Channel

Den dagen växte jag bokstavligen så det knakade. Aldrig tidigare i mitt 12-åriga liv hade jag kunnat föreställa mig att mitt agerande kunde ha verkliga konsekvenser, att mitt agerande kunde göra mina vänner skräckslagna, att mitt agerande kunde göra att jag hamnar på sjukhus. Den dagen gick det hela upp för mig, och jag har sedan dess haft en mer vaksam inställning till livet. 

Uppriktigt talat tror jag nu att jag sedan händelsen varit för vaksam och således gått miste om diverse roligheter. Men vad kan en tonåring som genomgått något sådant förväntas göra? 

Jag misstänker nästan att man måste gå igenom en chockartad upplevelse för att komma till denna insikt, och därför vill jag ge er, som aldrig brutit något, följande råd: var lekfulla och naiva – och låt inte ett benbrott behöva påminna er om att vara vaksamma.

Mitt namn är Peter Plax, jag går i klass 9E4 på Fribergaskolan, och det här är mitt sommarprat. Tack för att ni lyssnade.

[Musik]

 

FOTNOT. Peters Plax manus till sitt sommarprat publiceras i sin helhet. Hans vänners namn är dock förkortade till en versal.


KULTURCHEF KARIN OLSSON: DÄRFÖR PUBLICERAR VI PETER PLAX EGNA ORD