MARIT KAPLA: I Osebol bor man på precis rätt ställe

Coronasmittan har förvandlat glesbygden

För ett år sedan kom Marit Kaplas prisbelönta reportagebok om människorna i värmländska Osebol.

Nu stämmer hon av läget i glesbygden under pandemin.

Text: Marit Kapla
Publicerad 27 mar 2020 kl 10.03

REPORTAGE. Hurra, då kan jag åka till Osebol! tänkte jag när jag fick uppdraget om att skriva om corona och glesbygden. Det är alltid skönt att komma till min gamla hemby i norra Värmland. Och nu när coronasmittan är störst i storstäderna, ja, jag lämnar gärna mitt trivsamma och bekväma liv i Göteborg och åker dit ett tag. Äter kakan och har den kvar, liksom. 

Så avrådde Folkhälsomyndigheten från resor inom landet och jag var tvungen att ställa mig frågan om vilken plats jag skulle klara en svår influensa bäst på, utan att lämna min bostad. Som storstadsbo måste jag ju betrakta mig själv som en tickande biologisk bomb, och det sista jag ville var att placera smittan mitt bland mina gamla grannar. Men det finns ju telefon.

I några dagar har jag ringt runt och lyssnat på människor som bor i Osebol och trakten runtomkring. Slutsats nummer ett är att det är precis som det brukar. Det vill säga, ungefär samma saker händer här som på andra ställen. Och det är lika diversifierat för människorna själva som överallt annars. Någon handlar i affären som vanligt, en annan beställer hem mat. Någon tycker pratet om smittan är överdrivet, en annan tycker myndigheterna gör för lite. Någon blir rastlös av isoleringen, en annan har lättare att stå ut. Någon anser att människor kan avgöra själva om de ska åka på skidsemester eller inte, en annan tycker att folk helst ska hålla sig hemma. 

undefined

Anna-Karin Larsson är tacksam.

Foto: Privat

Slutsats nummer två sjunker in hos mig som en betydelsefull insikt. För en gångs skull finns det en sak som förenar alla jag pratar med: känslan av att bo på precis rätt ställe. Coronasmittan har plötsligt förvandlat glesbygden till platsen där alla vill vara. Det är inte längre bara rekreation som lockar stadsborna, utan säkerhet, och det finns en medvetenhet om det i Osebol. Som Anna-Karin Larsson säger:

– Jag är himla tacksam för att jag bor här. Det är nog de flesta. Har man aldrig varit tacksam för det förut så är man det nu. Isolering eller inte – här kan man faktiskt gå ut.

Fyra kilometer norr om den vackra, avstängda tvåbågsbron över Klarälven i Osebol ligger en nyare bro. Där går Europaväg 45 och på andra sidan älven löper riksväg 62. Här passerar både den som är på väg till skidanläggningen i Branäs, tre mil norr om Osebol, och till skidorterna i Sälen och Åre. Vid vägkorsningen ligger Mac 45, som är både bensinmack, butik, kafé och restaurang. Skidturisterna är den viktigaste inkomstkällan. Magnus Larsson jobbar som kökschef och då och då under vårt samtal hör jag dörrklockan som plingar när en kund kommer in.

Det vi går och funderar på är ju påsken.

– Turiststormen har varit jättebra, fram till i söndags. Då är det ju stugbytardag. Det kom jättemycket folk hit, men det var såna som var på väg hem. De brukar krocka med såna som är på väg upp, och det upplever jag att det var mycket mindre av i söndags.

Tv:n står påslagen i restaurangen och Magnus har just sett den direktsända presskonferensen där Folkhälsomyndigheten meddelade att skidanläggningarna kan fortsätta hålla öppet.

– Jag tror inte det här beskedet är slutgiltigt. Det vi går och funderar på är ju påsken. Någon annan av herrarna som pratade i dag, han säger ju: undvik och res! Oavsett om du ska till svärmor eller om du ska till en skidanläggning. 

undefined

Bränsle.

Foto: Anna-Karin Larsson.

 

Bror Andersson sitter i sin bil utanför Coop i Stöllet när jag ringer honom på mobilen. Han har just varit inne och handlat.

– Vid den här tiden på dagen är det aldrig så mycket folk här, det var kanske fyra, fem stycken där inne. 

Han blev också vittne till fjälltrafiken i söndags.

– Det är konstigt när man ser hur de åker till skidanläggningarna med sina skidboxar. Att inte de tar något ansvar. Igår var det något alldeles bedrövligt. Jag stod i korset vid macken en kvart innan jag kunde ta mig ut på vägen. 

Jag frågar om han är rädd för att bli sjuk.

– Nej. Är det så att jag blir drabbad så blir jag. Du vet, så pass gammal som jag är så en dag är det ju grand final, för en annan ock. Det är ingenting som jag går oroar mig för.

undefined

Levi Stenberg hoppas på människorna.

Foto: Privat

Levi Stenberg som också bor i Osebol jobbar på Branäs som lifttekniker. Som det ser ut just nu så får alltså skidanläggningen vara öppen resten av säsongen. På hemsidan finns långa listor med åtgärder som Branäs har vidtagit för att minska en eventuell smittspridning, som till exempel att stänga gondolliften och all afterski och glesa ut liftköerna.

– Innan beskedet kom var det många som var oroliga och frustrerade. Vi visste inget om framtiden. Det är många personer som har jobb och lön där. När vi hörde det tror jag alla blev glada. Precis som jag. 

 

undefined

Branäs.

Foto: Branäs webkamera.

Den senaste tiden har glesbygdskommuner med begränsade resurser för vård och hemtjänst varnat för att krisen kan tvinga dem att prioritera de fastboende.

– Så är det. Vid skidanläggningarna finns inte så stor kapacitet på vårdcentralen. Men jag tror folk känner till situationen och att man reser på egen risk. Jag tror inte det är bra att stänga in alla i sina hus. Jag hoppas människor är tillräckligt intelligenta för att stanna hemma om de är sjuka och inte åka till någon skidanläggning.

Det man sår i marken är det man äter.

Grannen Natia Ellelund har satt sig själv och sin familj i självvald karantän.

– På två veckor har vi inte varit någonstans. Jag vet hur corona har påverkat Georgien där jag kommer ifrån. Jag har massa vänner och släktingar där, så jag visste att det skulle bli ett utbrott här också.

Natia upplevde inbördeskriget i Georgien på 1990-talet när hon var barn. 

– Allt var bra, systemet funkade med sjukvård och skolor och på bara en kort tid slutade allt att fungera. Redan då såg jag fördelarna med att bo på landet. Att vara beroende bara av sitt eget arbete. Det man sår i marken är det man äter.

undefined

Natia vill leva nära jorden. Här med dottern Mika.

Foto: Ruslan Ellelund.

Hon och hennes man Ruslan bodde en period i Stockholm innan de återvände till Värmland.

– Då kände jag att om nånting händer, då är det inte bra att leva i en stad. Man ska ha jord bredvid sig, och en stor källare, inte leva i trapphus där det är mycket människor. Varje dag när jag vaknar tackar jag gud för att vi gjorde det här. Att vi bestämde oss för att lämna allt och försöka med ett nytt liv på landet. 

De stad-land-relaterade nyheterna fortsätter att komma. Helsingfors isoleras och genast börjar rykten gå om att Stockholm riskerar att bli föremål för samma åtgärd. I Sydsvenskan läser jag om Sveriges låga självförsörjningsgrad på livsmedel. En kvinna med bostad i både Stockholm och Kivik blir intervjuad av SVT:s nyheter i Kivik och säger sammanbitet att hon hoppas att det här inte ska bli en fråga om ”vi och dom”. Kanske är det dags att sluta oroa sig för glesbygden, där uppenbarligen alla vill vara just nu, och i stället börja undra hur framtiden för städerna ser ut. 

 

Osebol

I reportageboken ”Osebol” intervjuar Marit Kapla invånarna i sin hemby som ligger vid Klarälven i norra Värmland. Boken har renderat henne Publicistklubbens pris Guldpennan, Studieförbundet Vuxenskolans litteraturpris, Augustpriset och Värmlands litteraturpris.

Jag ringer upp urbanhistorikern Håkan Forsell som just publicerat skriften ”Den föränderliga staden”, som finns att ladda ner gratis på Riksbankens jubileumsfonds hemsida. Han forskar kring städers historia och framtid, och skriver att han tror att det är osannolikt att människor kommer att lämna städerna för landsbygden trots en problematisk utveckling för de stora städerna. När han lämnade in manuset för två månader sedan var det framför allt klimatpåverkan och social och ekonomisk ojämlikhet som han såg gjorde städerna instabila. Coronapandemin har gjort städernas framtid ännu mer oviss men inte fått honom att ändra sig i grunden.

– Det är för tidigt att säga att människorna överger städerna. Men alla kommer att ha det här i minnet. Det finns ingen poäng med att bo i en stad om du lider där. Då måste samhället tänka om, säger han.

undefined

Rådjuren betar i Osebol.

Foto: Natia Ellelund.

I sin bok nyanserar Håkan den lite trubbiga uppdelningen i ”stad” och ”land”.

– Det har länge varit ett utbyte där staden koloniserar landsbygden. Det rör sig om en utvidgad urbanisering där vissa platser ställs till förfogande till städerna. Skidorterna är ett perfekt exempel. Kanske tippar det över nu till att landsbygden får mer att säga till om. 

Man glömmer så fort, när allt blir bra igen.

Så är det nu jag bestämmer mig för att äta upp kakan, punkt slut? Att bli självhushållsbonde? Bara att tänka tanken gör att jag ser en liten katastrof framför mig, men det kanske kan funka för andra? Jag ringer Per-Erik Andersson vars föräldrar drev jordbruk på en av de gamla åkrarna i Osebol. Han äger fortfarande marken men arrenderar ut den så att någon annan kan odla ensilage, djurfoder.

– Detta med odling, det är inte gjort på en vecka att få nåt ätbart av det. Det tar ju tid. Om allt är nerlagt så går det inte så snabbt att få i gång det på nytt. Och att ha ett litet jordbruk som självförsörjning, det är inte lönsamt. Även om man får mat så måste man ha pengar också. Men det är ju för tokigt att vi ska vara så beroende av import på allting. Det kanske kan bli ändring. Eventuellt. Man glömmer så fort, när allt blir bra igen.

 

Av Marit Kapla

Marit Kapla är författare och medarbetare på Expressen Kultur.

Foto i topp: Trinidad Carrillo / TEG PUBLISHING