PETER POMERANTSEV: Min pappas seger från 1989 undermineras

Något förrädiskt sker med vår yttrandefrihet

Hans pappa stod i frontlinjen av kalla krigets stora slag mellan yttrandefrihet och censur.

I en exklusiv essä för Expressens kultursida skriver Peter Pomerantsev om hur segrarna från 1989 borde försvaras i en ny tid.

Text: Kulturen
Publicerad 9 nov 2019 kl 07.11

ESSÄ. År 1976 klev min far upp ur havet och blev omedelbart gripen på stranden – två män i kostym väntade vid hans kläder när han kom upp från sin simtur. De beordrade honom att snabbt klä på sig, byxorna fick han dra på sig utanpå de våta badbyxorna. Så tvingades han vara klädd under hela förhöret. Där satt han och försökte upprätthålla ett sken av värdighet, samtidigt som de fuktiga badbyxorna fick honom att vrida sig på stolen. 

Han insåg att de antagligen hade gjort det med vilje, dessa KGB-män på mellannivå – de var mästare på småskalig förnedring, subtila hjärntrick.

undefined

Journalisten och poeten Igor Pomerantsev. På den privata bilden i topp syns han i mitten, mellan sin son, Peter Pomeransev och hans farmor. Bilden är tagen i London vid tiden för murens fall.

Det var 1976 i Odessa, sovjetiska Ukraina (Ukrainska SSR), och han hade häktats för brottet att ha ”distribuerat skadlig litteratur till vänner och bekanta”: böcker som censurerats för att de sa sanningen om Gulag (Solzjenitsyn) eller för att de skrivits av exil-författare (Nabokov). Han hotades med sju års fängelse samt fem år i exil. En efter en kallades hans vänner in för att vittna om huruvida han någonsin ägnat sig åt ”anti-sovjetiska lögner av ärekränkande natur, såsom att påstå att skapande personer inte skulle kunna verka fullt ut i Sovjetunionen.” 

I november 1989 tycktes de ideal han riskerat sin säkerhet för ha segrat. Yttrandefriheten skulle triumfera över censuren.

Han befann sig på frontlinjen i ett av kalla krigets stora slag: slaget mellan yttrandefrihet och censur, mellan mediepluralism och statskontrollerad likriktning. Om kvällarna skruvade han på sin kortvågsradio för att försöka få in radiosändningar från Väst trots de sovjetiska störningssignalerna, snappa upp små bitar av information.

I november 1989 – den revolutionära månad då världen fick bevittna Berlinmurens fall, en händelse vars 30-årsjubileum vi nu firar – arbetade min far för just dessa västliga radiostationer. Han hade tvingats i exil i Storbritannien och sände radio tillbaka till Sovjet. I november 1989 tycktes de ideal han riskerat sin säkerhet för ha segrat. Yttrandefriheten skulle triumfera över censuren. Hans eget radioprogram hette, symboliskt nog, ”Ovan barriärerna.”

undefined

Västtyska soldater vid Berlinmuren 1989.

Foto: Lionel Cironneau / A Scanpix

Trettio år senare är 1989 års ideal hotade. Vi ser inte bara en ny våg av politiska ledare i demokratiska länder som hellre bygger murar än river dem, den yttrandefrihet som dissidenter som min far slogs för – och som många tog som en garant för demokrati – tycks dessutom på ett mycket mer lömskt vis ha gjorts meningslös.

I stället för att krympa utrymmet för information genom censur kan de som i dag sitter på makten översvämma det digitala informationsutrymmet med så mycket kaos att människor inte längre kan skilja sanning från fiktion och i stället vänder sig till den starke ledare som lovar leda dem genom dunklet. Kritiska röster får inte nödvändigtvis hemliga polisen efter sig. I stället anklagas de av en flodvåg av internetkonton för att vara ”fake news” eller ”partiska”. 

Det är en taktik som går igen över hela världen. Kampanjerna kan triggas i gång av regeringsvänliga internetkrigare som i Turkiet, eller drivas med hjälp av ”trollfabriker” som i Filippinerna. Inte heller är demokratier immuna. I USA hänger president Donald Trump ut sina kritiker på Twitter, och genast översköljs de av en flodvåg av smädelser och hot.

När min far lyssnade på sin kortvågsradio 1976 föreställde han sig en värld där information obehindrat kunde färdas över gränser.

Samtidigt har Kreml gått i bräschen för användandet av trollfabriker för att sprida förtäckta påverkanskampanjer i sociala medier i utlandet, så som den numera ökända ryska kampanjen då man skapade tusental falska internetkonton i syfte att öka de sociala spänningarna och hjälpa Donald Trump till valsegern 2016. När min far lyssnade på sin kortvågsradio 1976 föreställde han sig en värld där information obehindrat kunde färdas över gränser. Tanken var att detta skulle leda till stabilare fred och mer ömsesidig förståelse mellan nationer – men det har också öppnat nya möjligheter för subversiva verksamheter.

Problemet är att vi inte har några filosofiska eller juridiska metoder för att bekämpa den här taktiken. Artikel 19 i deklarationen för mänskliga rättigheter, som handlar om rätten till yttrandefrihet, talar enbart om rätten att ta emot och dela med sig av åsikter över gränserna – den har inget att säga om ”desinformation” som juridisk kategori.

Och när man kikar närmare på de digitala mediernas logik ser man att något mer förrädiskt är på väg att ske, med själva idén om vad en fri människa är.

undefined

President Donald Trump.

Foto: Michael Brochstein / Polaris Images

1976 då min far förhördes av KGB kom samtalet ofta att handla om litteraturen. KGB klandrade honom för hans kärlek till modernistiska författare som, i stället för att skriva på sovjetrealismens opersonliga medlöparspråk, utforskade den individuella livsupplevelsen. Det individuella uttrycket – från rock n’ roll till modern konst – var synonymt med frigörelse. Dagens sociala medier uppmuntrar oss att uttrycka oss själva, var och en kan bli en modernistisk författare i sitt Facebook-flöde. 

Ju mer vi uttrycker oss själva, ju mindre makt har vi paradoxalt nog.

Men dessa uttryck för individualitet omvandlas sedan till data: det språk vi använder, våra gillningar och delningar, allt förs vidare till spinndoktorer som riktar skräddarsydda kampanjer mot oss utan att vi kanske ens är medvetna om det, kampanjer som talar till våra djupast kända fördomar, och eftersom ingen förutom målgruppen ser dessa annonser görs få ansträngningar att hålla sig till fakta. Ju mer vi uttrycker oss själva, ju mindre makt har vi paradoxalt nog.

Så är det dags att införa censur för att rädda demokratin? Nya lagar för att kontrollera hur onlinematerial debatteras, eller har redan klubbats igenom, i Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Men detta riskerar att underminera de stora segrar som vanns 1989, och yttrandefrihetsorganisationer har redan börjat ta striden mot försöken att begränsa det Storbritanniens regering kallar ”skadligt men legalt material” (så som desinformation).

undefined

Alexandr Solzjenitsyn fick Nobelpriset i litteratur.

Foto: Leif R Jansson/TT

Jag tror dock att det finns ett sätt att uppdatera 1989 års värderingar för vårt nya landskap. Vi lever i dag med en subtilare form av censur – vi vet ingenting om hur informationsmiljön omkring oss formas. För det första borde vi ha rätten att veta huruvida ett internetkonto är en bot eller en verklig person, huruvida material vuxit fram organiskt eller utvecklats och förstärkts av trollfabriker, liksom vem som ligger bakom en ”nyhetssajt”. 

Anonymitet är en nödvändighet för många aktivister, men vi borde likväl få veta om ett konto drivs under falsk identitet. Dessutom behöver vi få information om varför algoritmerna visar oss ett visst material och inte ett annat; varför en annons eller artikel, ett budskap eller en bild riktas specifikt mot mig och inte mot dig; vilken av vår data som använts för att försöka påverka oss, och varför. 

Information utgjorde frontlinjen i striden mellan demokrati och diktatur under 1900-talet.

Kanske skulle vi då sluta vara varelser i klorna på mystiska makter vi inte kan se, tvingade till fruktan och bävan av orsaker vi inte förstår, och i stället förmå interagera med informationskrafterna omkring oss som likar. Detta skulle i sin tur utgöra skillnaden mellan demokrati och diktatur, för det är precis den sortens digitala rättigheter som världens Putins förnekar sina medborgare i syfte att trygga sin egen makt.

Information utgjorde frontlinjen i striden mellan demokrati och diktatur under 1900-talet, det utrymme där segern formulerades och till synes säkrades för framtiden. Sedan dess har det blivit arenan där segern så som den då formulerades underminerats. Men det kan också bli den plats där ord som ”rättigheter” och ”friheter” – ord som annekterats av en ny generation manipulatörer och förtryckande regimer – på nytt får mening.

 

Av Peter Pomerantsev

Översättning från engelska Amanda Svensson

SKRIBENTEN

Peter Pomerantsev är författare och visiting senior fellow på London school of economics. Hans bok ”Ingenting är sant och allting är möjligt” (Ordfront, 2016) om det ryska mediesamhället och Putins postmoderna diktatur har rönt stor framgång och översatts till mer än ett dussin språk. Peter Pomerantsev skriver i medier som Financial Times, London Review of Books, Politico och The Atlantic. Hans tidigare essäer för Expressens kultursida är: ”Så lurar Kreml svenska medier att återge lögner” och ”Despoterna störtas inte som vore det 1989”.

Foto i topp: Privat/Filip Van Roe

Kulturlivet – snart en mansfri zon?

Nu dominerar kvinnorna som författare. Har något gått förlorat medan vi varit upptagna av kulturtanternas revansch och kulturmännens sorti?

Åsa Beckman och Daniel Sjölin analyserar varför männen överger kulturlivet. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen.