Ny novell av Sven Olov Karlsson • ”En gång hade jag ett hem”

”Låt en gammal kärring vara ifred!”

Idag utkommer Sven Olov Karlssons nya novellsamling ”Årsboken”.

Läs ett exklusivt utsnitt ut novellen ”Januari. Kvadrat.” om att leva med fattigdomens skam.

Publicerad 1 jan 2020 kl 06.01

NOVELL. I vrån bakom en gallertrapp, dit det klena ljuset knappt nådde, fanns på väggen en kvadrat, fullständigt svart.

Där trädde en nästipp fram. Därpå två kindben och panna. Och ögon, insjunkna, plirande. Ett kvinnoansikte, inbäddat i svärtan. Hög panna, kantig haka. En avlång nuna med linjer och prickar som en hel karta. En spetsig toppluva förstärkte den långsträckta formen. Ena käkleden putande åt sidan: en stor vårta ståtade där.

Kvinnan lyssnade. 

Till inget. För i källargrottan var det moltyst. Det lilla som hördes kom från ovan. Där störtade behagligt tempererat vatten genom avloppen för att aldrig mer återvända. En hund klagade. Röster brusade upp, sjönk undan. Musik kvillrade, slingor komponerade för att inte lyssnas noga på. Hissar gnisslade, dörrklockor brummade, följt av höga röster, gälla som hysteriska stridsrop, men faktiskt var det hjärtliga hälsningar. Det visste den lyssnande kvinnan: en gång hade också hon varit välkommen.

Hon visste att de däruppe hade tjocka sängar, fulla kylar och gud vet allt.

Hur länge hade hon varit borta? Var det natt eller dag? Bruset av tåg, bussar och bilar anades också, klarare än brukligt om vintern. För än hade inte minsta snö fallit. Stad och land var nakna under frosten.

Rösterna gled samman i ett korus. Tio, nio, åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två, ett …

En kyrkklocka dånglade sta. Så flera. Slut, slut, slut, ringde klockorna.

Samtidigt bröt det ut en kakofoni av tjut. Som infernaliska busvisslingar som följdes av explosioner. Sprakande, puffande. Väsande.

Fingrarna vandrade som spindelben.

Ansiktet visade ingen reaktion. Bara ögonen rörde sig forskande från sida till sida. Lika försiktigt, i kvadratens högra och vänstra kant, uppenbarade sig två uppsättningar fingertoppar.

Händerna vilade på karmarna. Kvadraten hade varit ingång till ett skyddsrum. I brist på krig hade rummet till slut täppts igen. Bara denna kulvert var kvar. Man brukade gömma skräp därinne, tillplattade resväskor eller knäckta barnvagnar som vaktmästaren fick städa bort.

Ögonen kisade, gula med röda kanter. Fingrarna vandrade som spindelben. Hon satt inte fast utan var i färd med att ta sig ut utan att höras. Hon var van vid att smyga. Tack vare det lyckades hon uppfatta det som plötsligt råkade höras. Ett frasande. Tyg mot grus. Ett hasande. Inbillning? Nej.

Ett snörvel också.

Skit.

Hon hade kurat i kvadraten tills hon storknat. Somnat flera gånger, vad nu det var värt, intalat sig att allt gott kommer till den tålmodige.

Tony och Pål går snart, hade hon tänkt. De kommer att behöva få något i sig. Då kommer de att försvinna.

Först hade hon svettats – på väg in hade hon inte hunnit ta av kappan eller de reflexförsedda överdragsbyxorna. 

Och väl inne hade det saknats utrymme för sådana manövrar. Vartefter hade svetten kallnat. Berggrundens köld hade krupit in i kroppen, statt den i värk.

Sedan en stund hade hon bara uppfattat tystnad. Fått idén att källaren äntligen blivit tom. Hon stod dubbelvikt som i en yogaövning och kikade ut. Allt som rörs sätter något annat i rörelse. Om hon flyttade en fot kunde damm virvla upp, och om damm virvlade upp kunde hon hosta eller nysa, och då kunde den eller de som tydligen var kvar i källaren kvickna till och då skulle hon inte längre vara i fred.

Vem var där?

En? Eller två? Och vem behövde få något i sig, om inte hon?

Var det inte hennes egna önskningar och behov som lurat ut henne? Medan tankarna hade gått till allt därute, till vilka som skulle kunna hjälpa henne, hade hon till och med glömt varför hon måste akta sig ifall det fortfarande fanns andra här.

Klockornas klanger glesnade ut. Sprakandet och tjutandet och knallandet fortsatte lite till. Böljor av pampig musik och hurrarop. Allt det där väsnandet var både bra och dåligt. Det skulle å ena sidan kunna dölja hennes ljud. Men det skulle också kunna väcka någon. De var i hennes ålder.

För inte var väl hon så urgammal att hon varit barn i en lägenhet med inackorderingar i varje hörn, med utedass och vatten i hink?

Alla hade känt varandra länge. Bekantskapernas början var svår att dra sig till minnes. Hade den snälle varit först? Eller den där som bara verkat snäll? Med åren blir minnena alltmer som historier man hört snarare än verkligen upplevt. Hon tänkte sig inte denna glömska som sjuklig. Utan mer som nödvändig utsortering, för att ge nuet utrymme. Särskilt om man som hon var i små omständigheter.

Som om det inte räckte med det började dessutom hennes egna minnen blandas upp med saker hon bara hört berättas av mor, av mormor till och med.

För inte var väl hon så urgammal att hon varit barn i en lägenhet med inackorderingar i varje hörn, med utedass och vatten i hink? Ändå tyckte hon sig ha hågkomster av hur hon som flicka tassat över kullersten, förlägen (naturligtvis kikade alltid någon granne), öppnat en smal dassdörr, klättrat in i den lilla holken som till och med i isande köld stank?

undefined

Författaren Sven Olov Karlsson.

Foto: Moa Karlberg

Och kunde det verkligen vara hennes eget minne att radion ropat fred och att det fått ett snöfall av papper att singla över jublande folkmassor?

Hade hon varit där? Eller bara sett det på teve?

Hade hon ägt en teve? Naturligtvis, flera. Senast en silvergrå kluns. I en lägenhet som hade känts som hennes, men som liksom allt annat bara varit till låns. Vilket hade visat sig när badrummet av kakel och köket av trä förvandlats till plast och laminat, så att hyresslantarna tagit slut dubbelt så fort.

Vid det laget hade hon levt ensam. Det hade varit slut med Tony. Eller Pål?

Inte ens det var säkert. Bara att ungarna varit stora redan då. Och hon hade aldrig varit sådan att hon velat tjata om pengar. Var inte till besvär. Det var en urregel. Ungarna hade ändå inget att avvara.

Men i ungdomen hade det alltid varit hon och Tony. Senare Pål. Eller tvärtom? Den första hade alltid gett. Den andre tagit. Men hon mindes en fin tid. En av tillräcklighet, av att inget sakna utom tillförsikt. Den som börjat fattig kan aldrig tro sig förtjäna annat. Kvar lever en skam, en som får en att acceptera vad som helst.

Oljuden utifrån ebbade ut. Samtidigt nya snörvlanden i källaren. Benen ömmade av att stå böjda. Fingertopparna sved mot kvadratens kanter. Även om hon försökte återvända in i nischen kunde det uppstå ljud.

Nej, låt en gammal kärring vara ifred!

Det var nog bättre att ta risken att höras. Faran fanns oavsett om hon fortsatte eller vände om. Den möjliga vinsten, att komma undan och så småningom kanske hitta något att äta eller dricka övervägde den relativa tryggheten i att stanna.

Hon ville minnas att det var Pål som fått upp låset på nödutgången. Tony hade haft lite att festa på. Det hade lockat in henne i värmen. Så hade de blivit sittande. Det hade kvällats. Sedan var det mesta suddigt, också med hennes mått mätt.

Men det hade blivit händer där hon inte velat ha dem. Nej, låt en gammal kärring vara ifred!

I deras ålder och skick borde det inte ha varit möjligt. Men tydligen hade det gått ändå.

Efteråt hade hon gömt sig i kvadraten. Därför måste hon härifrån. Ingen oroade sig för att hon skulle gå till rättvisan. Men någon skulle kunna få nya idéer. Eller bara bli på dåligt humör.

En fot framåt. Gruset knastrade, men det tycktes inte leda till någon reaktion. Hon kikade runt gallertrappan. Borta i skumrasket låg tomburkar och pommes frites-lådor mellan pelarna.

Och ett bylte. Vars kontur steg och sjönk. Andades. Randigt tyg, manchester.

Hon mindes en dubbelknäppt, skepparaktig rock. Försökte minnas om Tony eller Pål burit den. Någon mer skepnad syntes inte till.

undefined

Illustration: HELEN RASMUSEN

Hennes andra fot gled ut. Inte ett skrap.

Resten var svårare. Varje steg skulle ta henne och hennes ljud närmare den som sov. Och dörren skulle ge ifrån sig oväsen, och om den som vaknade var den som tidigare gjort henne illa, så skulle allt smygande vara förgäves.

Huvudvärk. En som stank bensin och gnagde i tinningarna. Vad hade det varit för elände i de där burkarna? Vad för hjälp borde hon söka?

Hon kunde beslås med stöld om han upptäckte att kortet var borta.

En gång hade jag ett hem, tänkte hon. Familj. Värme. Frihet. Allt försvann, lite i taget. Jag gjorde mig inte av med något: det ena efter det andra bara gav sig av, som för vinden.

Blicken for över källaren. Tänk att få slippa denna plats. Gick hon ut skulle hon inte komma in igen. Och därute väntade andra frågor och bekymmer.

Hon stack händerna i jackfickorna. Fick tag om något. Ett kort, mindre än en telefon. Det hade hon inte haft förut. Hade hon råkat sno åt sig det under kampen? Men medan han varit upptagen med den dubbla uppgiften att ruska liv i sin vissnade mandom och att förgripa sig på henne hade hon fått fatt i en av hans dyrgripar.

Alltså ytterligare ett skäl att gå. Hon kunde beslås med stöld om han upptäckte att kortet var borta. Men väl ute skulle hon kunna sätta sig på bussen. Ett varmt säte, resans sövande vibrationer.

Nästa snörvling avlöstes av hosta. Var gång den sovande hostade passade hon på att maka fram en fot. Tyget skakade, lite damm yrde. Tomburkar överallt.

Att ha ont och inte låtsas om det – inte stöna, flämta eller klaga – är ansträngande.

Men vänta lite. Minnet alltså. Det var ju Tonys gamla vanliga manchesterrock. Den han haft redan när hon och han var ihop. Den gamla goda tiden. Eller hur?

Hon andades ut. Om det där var Pål hade han redan varit på fötter. Pål – som gjorde dig illa i natt. Och den orätt gör sover illa. Så han vaknade nog tidigare och försvann.

Utifrån hade inte mycket hörts på ett tag. Nu kom, som för att förstärka hennes optimism, en ny salva. Knatter, smällar och tjut.

Hon släppte försiktigheten. Rätade på sig i sina otympliga vinterkläder, lät kängorna trampa. Rundade gallertrappan och började gå uppför den.

Nödutgångens dörr skramlade men rörde sig inte. Hon drog och drog, lutade sig inåt källaren. Hostan blev en häpen snarkning.

Hon såg sig om över axeln. Manchestern föll av gestalten. Ett yrvaket ansikte vändes upp, grönt i det klena ljuset.

 

Sven Olov Karlsson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Han har varit Augustnominerad för både prosa och reportage, senast ”Brandvakten”

undefined

Sven Olov Karlssons nya novellsamling.