Carina Rydberg berättar om 1980-talet, skandalboken och livet

”Jag såg mig själv i raffset och läderpiska i handen”

I slutet av 1990-talet slog ”Den högsta kasten” ner som en skandalös bomb i Kultursverige. Nu ges den ut igen.

Victor Malm träffar Carina Rydberg för att prata om en tid när herrtidningarna ville publicera kvalitetslitteratur.

Publicerad 14 feb 2020 kl 18.02

INTERVJU. 1997 blåste en storm in i det litterära Sverige. Hämnd blev ordet på alla kultursidor. Orsaken: två uppburna författare, Stig Larsson och Carina Rydberg, hade publicerade böcker som anklagades för att gå över gränser på sätt som litteraturen inte tilläts. Den ena hette ”Natta de mina”. Den andra ”Den högsta kasten”.   

Offentliga och icke-offentliga personer namngavs och gestaltades på ofördelaktiga sätt. Oförätter som obesvarad kärlek och dåliga recensioner fick litterära svar där ett antal, mer eller mindre, igenkännbara personer hölls ansvariga för författarnas olyckor.

Ja, hämndmotivet i ”Den högsta kasten” är så nära klart uttalat man kan komma. 

Den handlar om en tid i Carina Rydbergs liv. Hon har fastnat i en förälskelse, men mannen hos dras till, Rolf, fladdrar fram och tillbaka, lockar henne men dras till och är med andra kvinnor. Att skriva romanen blir hennes vapen – eller en sorts terapi. Resultatet är en osmickrande och skoningslös berättelse, vackert scensatt: baren PA & Co på Östermalm i Stockholm, tidigt nittiotal, ett slags tillvaro nattfjärilar emellan. 

Han kallade henne en medelmåttig författare, mer intresserad av sensation och skandal än litteratur.

Nu är den, plötsligt, aktuell igen. ”Den högsta kasten” har utsetts till årets Stockholm läser-bok; läsecirklar arrangeras, en pocketutgåva försedd med diskussionsfrågor dimper ner på handlarnas diskar. Av den gamla debatten syns dock inte en skymt – den känns inte bara bortglömd, när man tittar i läggen ser den till och med omodern, ja passé ut. Jag anstränger mig, men jag lyckas faktiskt inte förstå vad som var så skandalöst och upprörande med romanen.

undefined

Jag berättar det för Carina Rydberg när vi ses en februarikväll på restaurangen Tranan i Stockholm. Hon skrattar.

– Det var jag som sa att det var en skandalbok. Det var ett rykte jag spred. Och det trodde alla på!

Vi äter och dricker vin. Jag säger det inte, men jag förundras av hur lik sig själv Carina Rydberg är, hur hon än i dag är en spegelbild av omslaget på romanen. 

Det är om den och hur det var då, i en väldigt annorlunda litterär tid, som jag vill att hon ska berätta. 

Något förändrades när det nya millenniet kom, tror jag, själv för ung för att ha upplevt tiden innan. Sedan ”Den högsta kasten” har vi blivit vana vid självutlämnande litteratur. Varken Vigdis Hjorth eller Karl Ove Knausgård orsakade moralisk indignation när deras böcker slog ned i Sverige.

undefined

Carina Rydberg på restaurangen Tranan i Stockholm.

Foto: ALEX LJUNGDAHL

Men 1997 blev det debatt. 

Den drevs i gång av journalisten Jesús Alcalá. I en stor artikel i DN gick han till attack mot Rydberg och menade att hon hetsade läsaren till att förakta människorna som omskrevs i boken. Han kallade henne en medelmåttig författare, mer intresserad av sensation och skandal än litteratur. ”Carina Rydberg slog vad och vann – en middag, stor uppmärksamhet och en hel del slantar”, skrev han. ”Men jag tror att hon förlorar på lång sikt. Bonniers har i själva verket gjort henne en otjänst.”

Hur minns du debatten?

– Jag minns den som ganska skojig. Faktiskt. Den var så bisarr. Jag tycker det var väldigt roligt – eftersom alla angrep Jesús Alcalá så hårt. Det var första gången folk gjorde det. Han hade väldigt hög status på den tiden. Jag tyckte det var underhållande. Jag gav intervjuer hela tiden, ibland ett par tre i veckan. Jag sa ungefär samma sak i varje intervju. 

Vad sa du?

– Det minns jag inte. Men alla ställde samma frågor. 

undefined

Journalisten Jesús Alcalá var först ut med att kritisera Carina Rydbergs ”Den högsta kasten”.

Foto: MARIE NILSSON / PRESSENS BILD

Debatten är dock inget hon tänker på, inte ens nu när boken ges ut igen. Jag får påminna henne om vad det var som gjorde folk så arga på Stig Larssons ”Natta de mina”. Hon tänker på något annat. 

– En gång i tiden var ”Den högsta kasten” en bok om nuet. I dag är den, för mig, en bok om minnet. Jag skulle inte kunna skriva den i dag. Jag kommer inte ihåg detaljerna. Om jag någon gång öppnar boken och läser en passage tänker jag ”visst ja, det var så det var, det hade jag glömt”. 

Men så har saken en annan sida. Många av människorna som förekommer i boken finns inte längre. 

Att något sådant som Sverigedemokraterna skulle bli en tongivande maktfaktor i det här landet var svårt att förutse 1997, säger hon.

– Det är några som har gått bort. Carsten Engström, konstnären, han finns inte bland oss längre. Björn Sturén, restaurangägaren, han har gått bort. Och min goda vän Bobo Karlsson

Är det plågsamt att påminnas om det? 

– Nej, det är inte plågsamt. Men jag drar mig det till minnes på ett annat sätt. De här människorna finns inte längre. Och saken är den att medan jag skrev ”Den högsta kasten”, då fanns det en rocklåt som jag lyssnade mycket på. ”Live forever” av Oasis. Det var väl det som ingen riktigt förstod med boken. Även om jag skrev att det här är en hämnd och nu har jag gjort skandal och så vidare… så var någonstans tanken att boken skulle vara en sorts kärleksförklaring. Till de här människorna. Alla människorna i boken. Det var därför jag älskade att lyssna på den där låten. Lev för evigt. 

undefined

Bobo Karlsson (1946-2017) var journalist och författare. Han skapade magasinet City och arbetade bland annat på Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Foto: Lennart Isaksson / DN

Hon läser sig själv rätt. Tror jag. Det är det som gör boken så levande, bevisar att också den mest närsynta samtidsskildringen kan bli något mer än speglande yta. ”Den högsta kasten” är en bild av något svunnet, en plats, en tid, ett sätt att leva. 

– Stockholm har förändrats, konstaterar Rydberg. 

Precis som det svenska politiska livet har förändrats. Att något sådant som Sverigedemokraterna skulle bli en tongivande maktfaktor i det här landet var svårt att förutse 1997, säger hon. Sedan har vi det där med att man inte ens får röka på uteserveringar längre.

– Jag har en god vän som säger att det är Sverige som visar sitt rätta ansikte. Om man tittar på vår historia har det alltid funnits där.

Hon förfasas över vad som hänt med landet, särskilt över aggressionen mot tiggare, och citerar raderna från Gunnar Ekelöfs ”Non serviam”: ”Jag är en främling i detta land / men detta land är ingen främling i mig”. 

undefined

Carina Rydberg. Hennes senaste roman är ”Den som vässar vargars tänder” (2006).

Foto: ALEX LJUNGDAHL

Samtidslitteraturen då? Har den också förändrats till det sämre? 

– Om sanningen ska fram är jag inte särskilt insatt i samtida svensk litteratur. Så jag ska inte uttala mig om den. Det finns säkert jättemycket bra. Men jag har inte läst det.

Fast nog är något annorlunda, ändå. Vi börjar prata om åttiotalet, decenniet som Carina Rydberg debuterade under (”Kallare än Kargil, 1987). Då stod litteraturen i kulturens centrum. Alla debutanter fick förstadagsrecensioner i de stora dagstidningarna. Till skillnad från i dag. Nu får de flesta författare vara glada om de överhuvudtaget får några recensioner, säger Rydberg.  

Ja, unga författare var heta varor. Särskilt kvinnliga.

– Man ville göra rockstjärnor av oss. Det fanns en helt annan nyfikenhet än det finns i dag. Jag tror att det började med Mare Kandre, sedan fortsatte det. Veckopressen var alltid väldigt intresserad. Jag har gjort intervjuer med Veckorevyn. Jag har sålt romanutdrag till Veckorevyn. Jag vet inte ens om Veckorevyn finns längre.

Rydberg är dock inte odelat positiv till det. Visst, man tyckte om att lyfta fram unga kvinnliga författare, men de framställdes sällan på ett särskilt seriöst sätt. 

undefined

Carina Rydberg.

Foto: ALEX LJUNGDAHL

En anekdot är talande. När ”Månaderna utan R”, en roman som är sadomasochistisk i undertonen, publicerades 1989 blev Rydberg uppringd av Lektyr eller Fibban (FIB/Aktuellt), hon minns inte vilken. De ville göra en intervju, köpa ett romanutdrag – och ta ”fina bilder”. 

Rydberg bad om att få fundera. Framför allt på vad det där med ”fina bilder” betydde.

– Jag hade en stark känsla av att de ville ta... inte utvikningsbilder, men något lite mer vågat. Och så satte jag mig ner och började föreställa mig själv i raffset och en liten läderpiska i handen och jag insåg ögonblickligen att det här går ju inte. Jag får aldrig mer ett stipendium. Så jag var tvungen att ringa upp och säga nej, tyvärr inte. Och då sa de ”nähe, vi var inte fina nog?” och jag svarade ”nej, det var inte det, men...”, ja vad fan skulle jag säga? Sedan berättade jag det för Stig Larsson. Han sa: ”Är du inte klok? Tänk på alla läsare! Alla grabbarna på luckan!” Och det hade han naturligtvis rätt i. Jag hade börjat sälja mycket mer.

– Förlaget tycker att jag ska känna mig stressad. Men det gör jag inte.

Ångrar du dig?

– Nej, det gör jag inte.

Carina Rydbergs senaste bok, ”Den som vässar vargars tänder”, kom ut 2006. Jag vill egentligen inte, men känner mig tvungen – jag är nyfiken! – att fråga vad hon skriver på. Det var ju längesedan något kom. För längesedan. 

Det visar sig att hon skriver. På flera saker till och med. Tekniska problem har dock stått i vägen de sista åren. Flera manus har förstörts av datorhaveri. Tre, faktiskt. 

– Förlaget tycker att jag ska känna mig stressad. Men det gör jag inte.

Deras chanser att få ett manus snart är lyckligtvis goda.

– Åtminstone bättre än för två år sedan.

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.

Foto i topp: Alex Ljungdahl