[red]GÖRAN ROSENBERG:[/red] En imponerande författarbiografi

Joseph Conrad såg människans barbari

Maya Jasanoff aktualiserar frågan hur vi läser en författare som från en annan tid starkt talar in i vår egen.

Göran Rosenberg läser en imponerande författarbiografi över Joseph Conrad.

Publicerad 19 maj 2019 kl 05.05

RECENSION. Hur mycket behöver vi veta om Joseph Conrads liv för att uppskatta hans storhet som författare? Efter att ha läst Maya Jasanoffs mästerliga och såvitt jag kan bedöma uttömmande Conrad-biografi, ”Gryningsvakten”, är jag beredd att svara: mycket lite. 

Vad vi redan vet, att Joseph Conrad, född Józef Konrad Korzeniowski, i vuxen ålder började skriva världslitteratur på ett språk som han livet igenom skulle tala med en stark polsk brytning, ger oss ingen nyckel till hans litterära mästerskap. Hans första roman, ”Almayers dårskap” (1895), publicerades på en redan fullödig engelska, som en stridsklar Athena framsprungen ur Zeus huvud. Året därpå kom ”En fredlös på öarna” (som utspelar sig i samma kolonialt korrupta miljöer i Indiska oceanens övärld, och med delvis samma romangestalter), där Artur Lundkvist i förordet till den svenska upplagan (1950) noterar Conrads förmåga att med ”konkreta iakttagelser och övertygande smådrag skapa en förtätad helhetsstämning”. Därtill från första stund, hos Conrad själv, en uttalad litterär ambition att nå bortom människors ursprung och språk – också sitt eget.

BIOGRAFI

MAYA JASANOFF

Gryningsvakten – Joseph Conrad i en global värld

Översättning Helena Hansso

Daidalos, 452 s

Eller som han skriver i förordet till Almayers dårskap: 

”Jag nöjer mig med att hysa sympatier för vanliga dödliga, var de än lever – i hus eller tält, vid dimhöljda gator eller i skogarna bortom den mörka randen av dystra mangroveträd som kantar havets ödsliga vidd… Deras hjärtan måste – liksom våra –bära bördan av himlens gåvor: verklighetens förbannelse och illusionens välsignelse, vår visdoms bitterhet och vår dårskaps bedrägliga tröst.”

 

Conrad varnade uttryckligen för att söka nyckeln till vad han skrev i vad han hade gjort. ”Den där besattheten av mitt liv på havet … har lika stor betydelse för min litterära existens, för mina kvaliteter som författare, som listan över salonger Thackeray besökte kan ha haft på hans talang som stor romanförfattare”, klagade han i ett brev något år före sin död. 

Frestelsen kan likväl vara svår att motstå eftersom bilder och miljöer från åren till sjöss kom att sätta spår i de flesta av Conrads berättelser, inte minst den i dag mest kända och lästa, kortromanen ”Mörkrets hjärta”. 

undefined

Författaren Maya Jasanoff.

Foto: Martin Puchner

Maya Jasanoff motstår lyckligtvis inte frestelsen och reser i Conrads kölvatten också hit, det vill säga till den handelsstation vid Kongofloden i det inre av det belgiska plundringsvälde som vid tiden för Conrads resa 1890 gick under namnet Fristaten Kongo. Conrad har i en dagbok nedtecknat de olycksbådande synerna från resan; kroppar efter dödade människor, stanken av lik och spår av våld överallt. ”Passerade ett skelett fastbundet vid en stolpe. Även en vit mans grav – utan namn. Stenhög i form av ett kors.” Det är inte svårt att föreställa sig Marlow som Conrad på den ranka ångskorven Roi des Belges på sin färd längs den försvinnande gränsen mellan civilisation och barbari. 

Det han såg var i varje fall lika mycket mörkret i hjärtat på den 'civiliserade' vite mannen.

Men ”Mörkrets hjärta” är ingen dagbok och berättaren Marlow är inte Conrad, och medan syftet med Conrads resa var att hjälpa en annan båt att komma loss från blindskären vid handelsstationen Stanley Falls, ger Conrad Marlows resa ett helt annat syfte; att hämta hem en bolagsrepresentant vid namn Kurtz som tagit elfenbensjakten och slavhandeln i egna händer och gjort sig till kung över ett eget litet skräckvälde i det stora skräckvälde som Belgiens kung Leopold II etablerat i sin koloniala fristat. 

undefined

Joseph Conrad.

Jasanoff låter oss nogsamt ana de högst verkliga fasor som dolde sig bakom den döende Kurtz sista gåtfulla ord till Marlow, The horror! The horror!, liksom det handskrivna tillägget i hans rapport till Internationella sällskapet för undertryckande av barbariska sedvänjor, Exterminate all the brutes!, men vad hon fram för allt låter oss förstå är att Joseph Conrad inte skrev vad han såg.

Det han såg var i varje fall lika mycket mörkret i hjärtat på den ”civiliserade” vite mannen, som i hjärtat på den expanderande koloniala värld vars hav han seglade på. Vad Conrad såg längs resan på Kongofloden smög sig i alla händelser obehindrat in i den ännu ofärdiga ”Almayers dårskap”, vars fiktiva djungelflod på andra sidan jordklotet (Borneo) fick låna färg av navigationsanteckningarna från Roi des Belges. Eller som Conrad skrev till sin förläggare redan innan denna hans första roman hade kommit ut: ”All eventuell kritik som försöker hitta beskrivningar av verkliga platser och händelser skulle vara en katastrof för det dammkorn i universum som inte är någon eller något annat än jag själv.” Allraminst ville han bli uppfattad som ”den malajiska övärldens Kipling”, vilket var hur en recensent mycket riktigt missuppfattade författaren till ”Almayers dårskap”.

Allt vad Conrad dittills hade skrivit handlade ytterst om en framväxande kolonial civilisations korrumperande och depraverande inverkan.

Conrads stort upplagda roman, ”Nostromo” (1904), ”min största duk genom tiderna”, utspelar sig följaktligen, närmast demonstrativt, i ett litterärt fantasiland, Costaguana, på en kontinent, Sydamerika, där han aldrig hade satt sin fot. Tematiskt var den likväl, skriver Jasanoff, en naturlig fortsättning på allt han dittills hade skrivit. Och allt vad Conrad dittills hade skrivit handlade ytterst om en framväxande kolonial civilisations korrumperande och depraverande inverkan på människorna vid dess frontlinjer. 

Det Conrad såg, skriver Jasanoff, var att vilken människa som helst, oavsett plats och hudfärg, kunde bli barbar. 

Eller terrorist, som i romanen ”Anarkisten” (1907). 

undefined

Göran Rosenberg, författare och journalist

Foto: Pressbild

Likväl går det inte att förstå Conrad utan förstå den tid han levde i och betydelsen för hans författarskap av mötet med den nya maskindrivna värld han såg stiga upp vid de dödsdömda segelfartygens horisont. Gryningsvakten var ombord på segelfartygen vakten från midnatt till gryning, och den gryning som Jasanoff låter Joseph Conrad vaka in åt oss är de första genomträngande strålarna från den moderna globaliserade värld vi fortfarande lever i: ”Conrads romangestalter viskar i öronen på nya generationer globaliseringsmotståndare och frihandelsförespråkare, liberala interventionister och radikala terrorister, aktivister för social rättvisa och främlingsfientliga nationalister.”

Att se världen genom Conrads blick och språk är också att se i hur hög grad han genomskådade den.

Vad Jasanoff därmed aktualiserar är frågan hur vi läser en författare som från en annan tid så starkt talar in i vår egen. I fallet Conrad aktualiserades frågan med dunder och brak av Chinua Achebe som 1975 kallade ”Mörkrets hjärta” ”en stötande och fullständigt bedrövlig bok” och Conrad själv ”en jävla rasist”.

 

Jasanoff läser och ser något annat, och det gör också jag, och detta inte trots det tidsbundna ”vita” perspektiv som ofrånkomligen färgar Conrads blick och språk, utan på grund av det. Att se världen genom Conrads blick och språk är också att se i hur hög grad han genomskådade den. Att med vår tids postkoloniala ögon stirra sig blind på de tidsfärgade uttrycken och markörerna i ”Mörkrets hjärta” är dels att läsa Conrad som han hatade att bli läst, som en reseskildrare från kolonierna, och dels att göra sig blind för det tidlösa människopatos som drev hans berättelser och den litterära kraften i det främmande språk han valde att göra till sitt. 

Jasanoff säger sig ibland ha våndats över sin protagonist, ”ständigt deprimerad, ohjälpligt cynisk, betänksamt fördomsfull med dagens mått mätt”, till synes oförmögen att skapa ”trovärdiga kvinnliga romanfigurer”, men när hon ombord på ett franskt lastfartyg reser i hans kölvatten över Indiska Oceanen påminner hon sig om att vad Joseph Conrad likväl hade satte på pränt ”var en mer internationell och multietnisk samling röster än någon annan författare från den tiden som jag kände till”. 

”Gryningsvakten” är en välfunnen titel på en imponerande författarbiografi och den Joseph Conrad som Maya Jasanoff minutiöst målar fram är en gryningsvakt också för vår tid.

 

Göran Rosenberg är författare, journalist och medarbetare på Expressens kultursida.

undefined