Författaren i brevväxling med vännen i Minneapolis

Johannes Anyuru: ”Den här kampen är existentiell”

En svart författare i Göteborg. En vit filmare i Minneapolis. 

Efter George Floyds brutala död skrev vännerna Johannes Anyuru och Mercies May till varandra under tre dagar i början av juni.

”Jag ber för dig. Be för oss.” skriver Anyuru i ett av breven.

Text: Kulturen
Publicerad 13 jun 2020 kl 12.06

Brevväxling: I det nåderikas namn


3:e juni. Återigen omfattande protester i nästan alla större amerikanska städer. Under natten flög en militärhelikopter så lågt över ett demonstrationståg i Washington att vinden från motorbladen bröt sönder träd och kastade grenarna över de flyende människorna.

Författaren Johannes Anyuru.

Foto: Norstedts

Johannes Anyuru.

Foto: KHIM EFRAIMSSON / NORSTEDTS

GÖTEBORG. Från Johannes Anyuru till Mercies May

As-salaamu alaikum,

Jag såg ett gatunamn på nyheterna och de där varma, underliga nätterna kom tillbaka. När vi cyklade genom staden, under de stora träden som växer längs Mississippi. Värmen. Och hur adresserna tycktes bära på löften om ett liv; Hiawatha, Byrant Ave; sen dess har jag ibland undrat om svartheten, denna fetisch av ärr och längtan, är så tätt sammanknuten med ert land att varje svart människa kan finna sig själv där; även en ugandisk flyktings son, med en vit mor, uppvuxen i svenska miljonprogram. Portland Avenue, Nicolette; de gröna skyltarna med gatunamnen, så välbekanta trots att jag aldrig sett dem tidigare.

Jag vill skriva till dig för att du har vuxit upp på de där gatorna, och för att något i mig trots allt sörjer att USA tycks gå under framför våra ögon, och för att jag är en svart man i Sverige och du är en vit man där borta, och för att slumpen, som vi vet, har sin musik, eftersom den inte är en slump utan ett spår till våra öden.

Jag vet inte längre om rasismen är djupt rationell inuti systemet, eller vansinnig.

Det var Lake Street – jag såg bilderna av tårgas och de svarta ungdomarna med armarna i luften, och när jag läste platsens namn förvånades jag över hur akut minnet av den där försommaren för snart tio år sen återkom; utmattningen i kroppen när vi stannade cyklarna vid den dånande floden, i mörkret; saknaden efter farsan som nyss hade dött; hur jag ville bort från Sverige; från mig själv, från sorgen; men också från den underligt kvävande, naiva vitheten här – jag vet inte, jag ville leva där borta i stället, i Minneapolis.

Kanske, om tiotusen år, dö där.

Jag har inte förmått se hela filmen. Varje gång stänger jag av medan George Floyd ännu är närvarande i detta gåtfulla sken, detta hastigt förbiflimrande rum – när han –ännu levande – ber sina mördare om nåd:

”Snälla, jag kan inte andas.”

Baldwin talar i en intervju om ”kastrationen” av svarta män i USA; kanske ska ”please” översättas som ”ursäkta” i stället:

”Ursäkta, jag kan inte andas.”

Jag vet inte längre om rasismen är djupt rationell inuti systemet, eller vansinnig.

Kanske är det ingen skillnad.

Baldwin säger i den där intervjun att den svarta människans framtid i Amerika är exakt lika ljus eller mörk som själva Amerikas framtid; kanske är allt ljusbrytningar, bröder som mördar varandra – det är än mer omöjligt att skriva i dag än andra dagar, men kanske är allt ett och samma.

En broder som om och om igen dödar sig själv.

Jag vet inte vad som skulle gå att skriva som är meningsfullt. Inget hämtar tillbaka de döda; inget raseri väcker dem till liv igen; jag tror det är ur den insikten raseriet kommer, också; ur dess kraftlöshet.

Jag ber för dig.

Be för oss.

JOHANNES ANYURU

Johannes Anyuru är poet, författare och dramatiker. 2017 fick hans roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” Augustpriset som Årets svenska skönlitterära bok. Hans senaste bok är ”Strömavbrottets barn. Texter om konst, våld och fred 2010–2018”.

Mercies May.

Foto: Privat

Mercies May är vän och samarbetspartner med Johannes Anyuru.

Foto: Privat

MINNEAPOLIS. Från Mercies May till Johannes Anyuru

Med slutna ögon. Flög blinda längs de här gatorna. Ja. Jag minns den sommaren, och den staden, och sörjer att båda har gått förlorade för oss, nu, i detta liv. 

Wa-alaikum-salaam.

Jag undrar om uppväxten helt enkelt är att långsamt berövas sina illusioner om vem man är och var man kommer ifrån; om det är så finns det kanske en barmhärtighet i att påminnas om att inte allt vackert var en lögn. Jag är tacksam för dina minnen, för lyckan när du leker med gatunamnen, för att du låter se den här platsen igenom dina ögon. Dess ändlösa möjligheter. 

När förlorade jag det.

Republikanerna höll sin nationella kongress här i Minnesota 2008. Jag körde limousine, ett av andra ströjobb. Jag var nervös, bar kostym, ville imponera, var noga med att behålla fattningen när arbetet tog mig bakom ridåerna. Alla som bodde i staden hade sett kravallpoliserna inta gatorna, och de svarta helikoptrarna dånade ständigt över oss, men genom bilrutan såg jag dolda ting: privata fester, krypskyttar i parkeringsgaragen; stadens dubbelhet. Kvarteren, vars namn även för mig bar på en poesi, och på minnen, var också en stridsskådeplats, ett schackbräde, koordinater på en karta – jag har aldrig kunnat skaka av mig bilden av staden som ett rutmönster; den återkommer när protesterna, upploppen och bränderna översvämmar min mobil.

Det här är en berättelse om mord, tortyr, bojor, slaveri.

Sociala medier har blivit allas våra ögon och öron; avgrundens kant från vilken kaoset blir synligt; ett narrativ som vecklas ut i realtid och fyller vakuumet kring traditionella nyhetskanaler, vars tröga cyklopöga dröjer vid drivorna av vrakspillror, och visar samma provokativa klipp av förstörelse om och om igen, som om de sätter ihop en trailer för någon film som vi alla redan har sett tusen gånger – de säljer en katastroffilm.

Men det är inte vad det här är.

Det här är en berättelse om mord, tortyr, bojor, slaveri.

Jag vill skrika eller fly.

Amerika är hemsökt.

Om det är en film är det en skräckfilm.

Hur många gånger har jag sett George Floyd dö nu? Varje ny filmsnutt värre och mer omänsklig än den förra. Reflektioner av reflektioner, som i ett spegelhus. George Floyd ett anagram för Emmett Till ett anagram för Sandra Bland ett anagram för – nästa namn.

Vi är ursinniga. Vi är rädda. Vi är avdomnade.

Du har rätt. Inget hämtar tillbaka dem. Inget mått av vrede, inga åtalspunkter, inga reformer. Men möjligen är det heller inte poängen; kanske är frågan i stället, när vi trots allt går framåt, vad som kommer att tillåta dem att vila i makt. I frid.

Du gör rätt som ber.

Vi behöver det.

I det ofattbara mörkret och kaoset är det svårt att tänka sig vilka svar som kan finnas där ute, och än svårare att faktiskt se dem. Det betyder kanske inte att de inte finns.

Jag såg en video i dag, av George Floyds sexåriga dotter, och jag grät. Hon satt på axlarna till en vän till familjen, denna lilla flicka som förlorat sin far till den amerikanska evighetsloopen av rasism och brödramord, och hon log, och ögonen gnistrande klara, och med melodisk, förtrollad röst sa hon:

”Pappa förändrade världen.”

Och för ett ögonblick tyckte jag mig se den här platsen på nytt. Genom hennes ögon.

MERCIES MAY

Mercies May är filmare och manusförfattare från Minneapolis, Minnesota, som bland annat har samarbetat med Four Fists, Red Poets Society och The Minnesota Orchestra. Just nu arbetar han tillsammans med Johannes Anyuru med ett filmmanus baserat på romanen ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”.

undefined

George Floyds dotter, Gianna Floyd, 6, kramar sin mamma Roxi Washington.

Foto: Craig Lassig / Epa / TT

 

4:e juni. I Sverige skingras en manifestation i Malmö av polisen med hänvisning till Folkhälsomyndighetens rekommendationer om socialt avstånd. Nya manifestationer planeras till helgen. I Minneapolis begravs George Floyd.

GÖTEBORG. Från Johannes Anyuru till Mercies May

Jag tittar på begravningen medan jag skriver detta. Floyds yngre bror står vid kistan och talar, han verkar överrumplad av folkmassan, kamerorna, de välkända ansiktena från underhållningsindustrin som har dykt upp: hans tal är till synes oförberett, han delar med sig av spridda minnen från tiden när deras mor levde: här är några pojkar som tvättar sina kläder i handfatet eftersom de inte har en tvättmaskin; de gör smörgåsar med majonnäs; de kastar en fotboll längs gatan. Vardagsscener ur ett fattigt, svart liv. Så blir han inåtvänd, ett kort ögonblick, George Floyds yngre bror, och säger:

”Vi brukade dansa med mamma.”

George Floyd ropar efter henne på filmen. Det är kanske när det går upp för honom att det som händer inte bara är en rutinmässig förnedring bland andra, utan att polismannen som pressar sitt knä mot hans hals kommer fortsätta tills han inte finns mer, tills denna lysande, underliga dröm som vi alla delar, är över för hans del, allt för tidigt; tills mörkret har tagit honom:

”Mamma.”

Kastrationen.

De dansar tillsammans. 

Snurrar sakta i skymningen.

Jag vet inte vem jag är i allt detta.

Situationen är faktiskt mångdubbelt värre för svarta människor i Sverige än vad den är för de svarta i USA.

Jag har ofta tänkt att om slavar, tillsammans med socker och bomull, var en av de första globala varorna, måste svarthet vara ett av de ursprungliga globala varumärkena: jag är svart överallt i världen, och överallt i världen betyder denna svarthet nästan samma sak; om ödet hade velat skulle mitt namn ha kunnat vara ett av anagrammen till George Floyd. Och motsvarande; i Sverige finns djupa föreställningar om att rasismen främst är ett amerikanskt problem, men statistiken ger vid handen att på många punkter – när det gäller tillgång till arbete, utbildning, boende – är situationen faktiskt mångdubbelt värre för svarta människor i Sverige än vad den är för de svarta i USA. 

Och här, på denna sida av det tysta hav som också är en massgrav, finns dessutom en envis ovilja att överhuvudtaget förhålla sig till frågan, ett aktivt ointresse för svartas liv här; många vita svenskar påstår sig till exempel inte alls se skillnad på svarta och vita, vilket förstås främst får effekten att andra erfarenheter än de egna – till exempel våra vittnesmål om den svenska polisens rasprofilering – blir lästa som obegripliga överdrifter eller fantasier.

undefined

Kistan med George Floyd på väg till begravningen.

Foto: AARON M. SPRECHER / EPA / TT

Men polisen dödar oss inte här, i alla fall inte på samma närmast systematiska sätt som där borta.

Du vet allt det här, jag vet inte varför jag upprepar det. Jag skrev till dig också för att söka efter ett nytt språk för detta gamla, detta som nästan verkar evigt.

Vem var jag där borta, hos er, den där sommaren när vi cyklade genom mörkret? Vem är jag nu? Det finns så mycket längtan i den amerikanska svartheten; en hemlig, förbjuden känsla, namnlös, ilade i mig alldeles nyss, när jag skrev att jag och den döde var utbytbara. Fasa? Njutning? Jag vet inte, Mercies; min barndoms värld befolkades av ugandiska och somaliska och eritreanska pojkar som pratade slang från New York och klädde sig som svarta amerikaner; kanske ville vi bara åt en hemmahörighet i universum: ingen kunde säga till barnbarnen till kidnappade, förslavade människor att de skulle ”åka hem till sitt eget land”; men kanske har det – allteftersom jag blivit äldre – allteftersom vi alla blir äldre – också börjat handla om något annat: att vara ”svart” är ju också att tillåta sig tro på den egna oskulden, här längs ett döende imperiums rand, eller där borta i dess brinnande centrum.

Jag försöker vara uppriktig.

Att göra sig av med rasismen skulle kanske vara att förlora en del av sig själv, också.

Jag har tittat på filmen du skrev om, den med George Floyds dotter, och jag inbillar mig att om vi är skyldiga henne något – hon som liknar min egen dotter, där hon sitter på en mans axlar och leende uttalar den lite banala frasen som några vuxna väl måste ha tröstat henne med – om vi är skyldiga henne något är vi först skyldiga henne att vara uppriktiga, därför att vi är skyldiga henne göra vårt yttersta för att göra orden hon säger sanna:

”Pappa förändrade världen.”

Gammal dröm.

Vacker.

Jag skulle ha besökt farsans grav idag, men det regnar, och jag låter himlen vattna rosorna jag planterade där förra veckan.

Kanske försöker jag säga det följande: att göra sig av med rasismen skulle kanske vara att förlora en del av sig själv, också.

Jag tror att hemsökelse är rätt ord. Även om de döda kanske inte dröjer sig kvar; fåglar som lämnat buren.

undefined

Manifestation utanför Vita huset.

Foto: Andrew Harnik / AP TT

MINNEAPOLIS. Från Mercies May till Johannes Anyuru

Jag kör bil i det försvinnande ljuset. Jag tänker på den sista raden i ditt brev. Den fick mig att minnas en föreläsning med Maya Angelou där hon, artig och älskvärd, vägrar läsa upp sitt mest berömda verk och väljer i stället att framföra dikten från vilken hon har lånat en nyckelrad: ”Sympathy” av Paul Laurence Dunbar:

Jag vet varför fågeln

slår med vingen i sin bur

Tills de grymma gallren färgas röda

Det är för att han måste

återvända till sin pinne 

När han skulle vilja gunga på en gren

Och smärtan bultar än

i gamla, gamla ärr

Och ärren svider än en gång –

Jag vet varför

slår med vingen!

undefined

Barack Obama och Maya Angelou 2011.

Foto: Pablo Martinez Monsivais / AP

Tv har sin agenda: när världen tittar mot Minneapolis i dag ser de en begravning: en stad enad av minnen, upptagen av ritualer. Kanske dras vi till bilderna av kistan och blommorna för att de är lättare att förstå än allt det andra; George Floyd blir mer mänsklig i familjens berättelser; ledarnas tal låter honom vara mer än så i döden; och när vi gråter talar tårarna en sanning som tröstar där poesi och politik misslyckas. 

Ute i staden hittar vänner fortfarande gömmor med bensinfyllda flaskor bakom garage och i sönderslagna butiksfasader, och grälen fortsätter kring vad den lastbilschaufför som lät sitt fordon kränga farligt nära demonstranterna på en av stadens broar egentligen hade för uppsåt. Presidenten anklagar Antifa för kaoset; vi andra ser bilar utan registreringsplåtar röra sig planlöst i staden och anar lukten av vit nationalism. Grannar lutar sig mot varandra, talar via sociala medier, hukar sig i sina hem, turas om att vakta sina kvarter, med baseballträn, mobiler, ibland eldvapen.

Du skriver om svarthet med en klarhet som jag kämpar för att finna när jag tänker på min egen vithet.

Vi lever nu i filmsnutten där George Floyd dör, existerar fångade i utrymmet inuti hans sista andetag, kvarlämnade, tvingade att fråga oss vilka vi är: mördaren eller offret; buren eller fågeln?

Som ett resultat av tonårsgraviditet, barnmisshandel, skilsmässa, fosterhem, matkuponger och periodisk fattigdom, har jag snubblat fram i en komplicerad dans från struktur till struktur, och alltid sett samhället som en serie sammankopplade burar. Jag har bevittnat våldet som riktas mot svarta och bruna hela livet, men förstått det som något utanför mig själv. Men är det så? Du skriver om svarthet med en klarhet som jag kämpar för att finna när jag tänker på min egen vithet.

undefined

George Floyd blev 46 år.

Foto: Twitter/Ruth Richardson

Vitheten har för mig alltid framstått som oupplösligt förbunden med medelklassen, med dess föreställningar om att att världen är en meritokrati som man kan ta sig framåt i med hårt arbete, eller överhuvudtaget navigera i på ett enkelt sätt; jag har varken upplevt det ena eller det andra, och något i vitheten har alltså förblivit främmande. Men jag är vit; mina erfarenheter lever i en vit kropp. Är min vithet ett vapen eller en sköld? Kan jag i så fall lägga ner den? Finns det ett val? Kanske finns min vithet gömd i mina barndomsminnen – dörrar måste ha öppnas någonstans längs vägen, om än bara till större burar. 

Kanske är det faktum att jag inte enkelt kan ringa in min vithet bara ett symptom på den. 

Vita ögon.

Detta vet jag: vi var många som såg George Floyd dö och förstod att vår vithet om inte annat var en sorts osynlighet som hade tillåtit oss undvika de allra värsta konsekvenserna för de små överträdelser som vi väl alla begår när vi rör oss genom tillvaron.

Vi kommer fortsätta försöka förstå vad som hände, och välja bitarna som passar oss, spara dem i minnet. För sanningen. För historien. För berömmelse.

För en annan framtid.

Utanför fönstret flyger fåglar, mot oss, och bort ifrån oss; här, och sen borta.

undefined

Gatukonst efter George Floyds död.

Foto: Michele Eve Sandberg/Shutterstock

6:e juni. Gatan utanför Vita huset döps om till Black Lives Matter Avenue. Sveriges nationaldag. 

GÖTEBORG. Från Johannes Anyuru till Mercies May

Om jag tycks ha någon klarhet i frågan om svarthet och vithet är det en gest jag har lärt mig utföra. Ett vapen och en sköld.

Skyfall tvättar världen.

En manifestation planeras i Göteborg i morgon.

Min dotter klättrar på mig i sina balettskor av guld; vi sitter i fönstret och tittar ut i regnet.

Bilden av fågeln och buren hämtade jag ifrån Imam Al-Ghazali, en muslimsk, medeltida mystiker; han skrev den i en dikt på sin dödsbädd. Han skrev också:

”Begrav min bur.”

Jag oroar mig för framtiden; försöker ha tillit, tro.

Jag tror mig veta att min framgång som författare hänger samman med det faktum att jag har ett svenskt förnamn.

Jag inser när jag läser ditt brev att själva frågan om svarthet och vithet är nästan ogenomtränglig för att dess kärna är just att vi inte vet vilka vi själva är, för att vi på olika sätt har berövats de vi kunde varit. Om våldet inte funnits. Om det inte funnits fördömda och räddade.

Jag tror mig veta att min framgång som författare hänger samman med det faktum att jag har ett svenskt förnamn, att min mamma var vit, att vi i huvudsak talade svenska i mitt hem; men svårare att förhålla sig till, eller ens klä i ord, är att också djupare lager av det jag tänker på som ”mig själv” kanske är oskiljaktiga från denna närhet till vitheten; du skriver om osynliga dörrar som öppnades i barndomen; jag undrar om jag till en del började älska språkets skönhet och makt för att jag hade en vit pojkes ordförråd – vad det nu ska betyda – och för att dörrar som skulle förblev stängda för andra svarta pojkar öppnades för mig när jag talade eller skrev.

Vem har jag blivit? Jag stöder de som samlas i världens städer, jag tror att de åstadkommer något viktigt; juridiska förändringar, förskjutningar av samtalet, öppningar. Man jag är samtidigt alltmer misstänksam mot ett politiskt landskap där godheten inte bara är färgad av det sedvanliga stråket av narcissism utan där själva dess essens, själva dess godhet, i allt högre grad förefaller vara att den visas upp på en skärm, i form av en slogan, en bekännelse; och jag är misstänksam mot artister som i vanliga fall paketerar och säljer diamantglittrande fantasier om att mörda svarta människor men som nu, utan ett ögonblicks självkritik, sluter upp i en rörelse för samma svarta syskons helighet, och blir soundtracket som man dansar till under demonstrationerna; och mer generellt undrar jag över en tendens att avkräva maktstrukturen en etik som man inte kräver av sig själv, och över vad den attityden säger om den egna självbilden.

Vilka är vi? Vilka blir vi nu? Sanningen är bitterljuv; annars inte sanning.

Men jag vet inte.

Jag är, med min röst, min kropp, en del av den rörelse som nu sveper över världen; har alltid varit det; kanske går jag också till manifestationen imorgon.

undefined

Martin Luther King i Selma 1965.

Foto: Kharbine-Tapabor/Rex / TT / Shutterstock

Men något undflyr mig. I mitt första brev skrev jag om slumpen, att den inte fanns; och det är inte en slump att den amerikanska svarthetens två åldrade ikoner, kampens urfäder – Malcolm och King – också var djupt andliga människor; båda två tycktes ju ibland nästan vara mer själar än kroppar. På något sätt är den här kampen existentiell i en mycket mer grundläggande bemärkelse än någon av oss anar, eller kan uttrycka.

Som om vi alla måste överge också oss själva.

Jag vet inte.

Men varje orättfärdigt dödad människa borde på detta sätt sörjas av en värld.

 

 

Översättning från engelska Johannes Anyuru.

 

ROXANE GAY: Ingen kommer att rädda oss
SALMAN RUSHDIE: Jag har sett diktaturer växa fram – USA måste akta sig