ANGELA GUI: Ändå var det ett svårt beslut att ta

Jag ville inte drabbas av känslan att svika min far

Den i Kina fängslade svenske förläggaren Gui Minhai hade länge strävat efter att finna sin röst.

Dottern Angela Gui skriver om de svåra omständigheterna när han till slut hittade den.

Text: Kulturen
Publicerad 3 maj 2020 kl 05.05

ESSÄ. Morgonen den 17 oktober 2015 var min far som vanligt ute och handlade mat för dagen. Han hade bott i sin semesterlägenhet i Thailand i några veckor.

Annars bodde han i en liten lägenhet i Hongkongs New Territories, där han satt och kedjerökte medan han arbetade. Förlagets bokhandel i Causeway Bay hade sålt mycket under de senaste åren: turismen från fastlandet hade ökat och många kineser var nyfikna på de förbjudna böckerna som ofta konfiskerades vid gränsen. Hösten 2015 var det dags att renovera Hongkonglägenheten; listerna hade gulnat av all rökning och köket kändes klaustrofobiskt. Så pappa reste till Thailand ett tag. Det var lättare att jobba därifrån, sa han till mig i ett Skype-samtal.

Man kunde se och höra havet.

Hur lång tid ska det gå innan man får sörja en pappa som inte är död?

När han kom tillbaka från affären den där morgonen stod en man i randig T-shirt och väntade. De pratade en stund, sedan bad pappa receptionisten att bära upp matvarorna till lägenheten och ställa in dem i kylen – han skulle snart komma tillbaka. Sedan hoppade han och mannen i den randiga t-shirten in i pappas bil, körde iväg, och försvann. Under månaderna därefter fick jag veta att hans fyra kolleger från bokhandeln också försvunnit, under lika märkliga omständigheter. 

Efteråt skulle det visa sig att de kidnappats på order av den kinesiska staten, och att de alla hade förts till Kina, men det var det få som riktigt ville tro på just då. Sedan han kidnappades i Thailand var min far frihetsberövad i Kina utan formella åtalspunkter och rättegång, i stort sett utan kontakt med omvärlden. Två av hans kollegor är också kvar i Kina, men de har ingen utanför som kan föra deras talan.

DIKTSAMLING

Den 5 maj fyller Gui Minhai 56 år. Samma dag ger förlaget Kaunitz-Olsson ut diktsamlingen ”Jag ritar en dörr på väggen med fingret”. Den innehåller dikter som Gui Minhai skrivit i fängelset och som tidigare har publicerats på Expressens kultursida.

Dikterna återges både i svensk översättning och på kinesiska, tillsammans med denna text av Angela Gui som förord och ett efterord av Kurdo Baksi. 

Den 4 maj hålls en manifestation utanför kinesiska ambassaden i Stockholm där bland andra bokförläggaren Martin Kaunitz, bokförläggaren Eva Gedin och Expressens kulturchef Karin Olsson läser Gui Minhais dikter.

Under de nästan fem år som gått har det händelseförlopp, som fick sin början den 17 oktober 2015, utvecklats till något så komplicerat att det nu känns svårt att sammanfatta. Jag började ge intervjuer och kontakta olika makthavare, i hopp om att åtminstone få några svar. 

Fem år senare har jag berättat min fars historia i städer som Bryssel, Washington, Geneve och Berlin; jag har varit vaken många nätter, skrivande på sammanställning efter sammanställning, väntande på telefonsamtal efter telefonsamtal från någon på andra sidan jordklotet som kanske, kanske visste något. 

Jag har fått lära känna många nya människor som valt att engagera sig för att han ska bli fri. Ändå står jag med fler frågor än jag fått svar. Vid det här laget vet jag att i Folkrepubliken Kina får en person enligt grundlagen hållas i förvar utan rättegång i högst sex månader. Men hur lång tid ska passera innan man bör skänka bort en ulltröja man köpt i julklapp till den person som suttit inspärrad i flera år efter att den tiden löpt ut? Hur lång tid ska det gå innan man får sörja en pappa som inte är död? 

En del frågor är svårare än andra.

undefined

Gui Minhai och Angela Gui.

Foto: Privat

Den 24 februari 2020 kom domen. Den hade hängt i luften ett tag, men när omvärlden var distraherad av coronavirusets framfart passade kinesiska myndigheter på att döma min far till tio års fängelse för att olagligen ha försett främmande makt med underrättelser. En märklig rubricering med oklar innebörd. Vad för underrättelser kan någon som suttit fängslad i över fyra år möjligen ha anskaffat?

Jag skulle kunna skriva oändligt mycket om alla de saker som hänt min pappa, men jag vill inte göra det här. I dikterna beskriver han fängelset som en plats där jaget amputeras: mellan de kalla betongväggarna ryms ingen mänsklighet. I hemlig protest bygger han andra platser med ord han noggrant memorerar; han har varken papper eller penna. I dikterna får han vara människa, skribent, svensk.

I dem finns inte bara en samvetsfånge, utan också en tänkande, kännande och skrivande person. En person som längtar hem. Därför vill jag här låta honom själv få berätta.

Där fanns älgar, en kung och något som hette socialdemokrati.

Min far föddes den femte maj 1964 i Ningbo, en kuststad i provinsen Zhejiang i östra Kina. Redan som barn var han svårt närsynt. Han var yngst av fyra syskon och glasögon var dyra för en familj som levde på en fabrikslön som min farfars. För att glasögonen inte skulle gå sönder fick pappa sitta inomhus och läsa medan andra barn lekte utomhus. Som enda son befriades han också från det hushållsarbete mina fastrar hjälpte till med. 

Läsningen, som började som ett sätt att uppleva världen i brist på andra alternativ, öppnade så småningom dörren till en plats på Peking-universitetet, en möjlighet få förunnad bland unga i Zhejiang. Som 17-åring flyttade pappa tvärs över landet och bytte ut sin kantiga Zhejiangdialekt mot rikskinesiskans försiktigt rundade stavelser. 

Sist jag såg honom byggde han fortfarande modellskepp.

I Peking upptäckte han tillsammans med andra studenter poesin som ett språk att skriva idéer i: om politik, om demokrati, om framtiden, om kärlek. I Peking träffade han också på utlänningar för första gången, några från ett land så litet och avlägset att han inte riktigt kunde föreställa sig det. Där fanns älgar, en kung och något som hette socialdemokrati. 

Han bestämde sig för att lära känna Sverige, och lämnade efter sin examen Peking på den transsibiriska järnvägen för att studera vidare i Göteborg. Han skrev böcker på kinesiska om nordisk mytologi, och började doktorera i Ostindiefararen Götheborgs – det svenska skeppet som for till Kina men förliste – historia på Göteborgs universitet. Avhandlingen blev inte färdig – han hade varit för otålig, berättade han för mig senare – men han slutade aldrig skriva. Sist jag såg honom byggde han fortfarande modellskepp.

undefined

En replika på Ostindiefararen Götheborg.

Foto: ANDERS YLANDER / ANDERS YLANDER GT/EXPRESSEN

Pappa har alltid varit en skrivande person, och det är också så jag känner honom. Som barn hörde jag ofta hans skrivare klicka igång sent på natten när jag vaknat för att gå på toaletten. Ibland stod dörren till arbetsrummet på glänt och kastade en lång strimma blått ljus mot mig. Han satt därinne i ett moln av cigarettrök som filtrerade skenet från datorskärmen.

De flesta av hans alster slängdes, ofta innan de blev klara, precis som doktorsavhandlingen. Det blev inte bra, kunde han säga. Jag prövade många framtidsdrömmar (konstnär, författare, filosof) på de tomma baksidorna av hans kasserade verk, staplar av utskrivna sidor ur något som inte blev bra men aldrig tog slut. Tänkte att det inte var hela världen om det inte blev bra.

Pappa fick permanent uppehållstillstånd i Sverige efter massakern mot protesterande studenter på Himmelska fridens torg 1989. Han nämnde ofta sin tacksamhet över det. Efter elva år i Sverige verkade framtiden i Kina ljusna, och pappa återvände dit för att starta ett företag som sålde svensk luftreningsteknologi – många tyckte det var exotiskt men ingen nappade, berättade han efteråt. I början av 00-talet flyttade han till Berlin. Jag besökte honom där över skolloven, och han lärde mig tyska ord: kaputt, krank, Scheisse.

undefined

Gui Minhai i Göteborg.

Foto: Privat

Influerad av det friare samtalsklimatet i Kina började han skriva böcker om kinesisk politik för förlag av samma sort som det som senare skulle bli hans eget. Men trots mångas optimism vände den kinesiska trenden av ökad tolerans mot oliktänkande långsamt. 2008 blev pappa nekad inresa till Kina på grund av det han skrivit. Hösten 2014 dog min farfar. Han hade haft cancer och jag reste till Ningbo för att ta farväl för både pappa och mig.

Familjen drack kinesiskt risvin ihop med pappa i långsamma pixlar på videolänk. Efter farfars död hälsade jag på hos pappa i semesterbostaden i Thailand. Han var lite tystare än vanligt då. Han sa att han skämdes över att ha svikit sin far.

Slutligen landade jag i att respektera hans önskan; jag ville hjälpa min pappa att verkställa hans eget beslut.

De elva dikter som nu publiceras skrev pappa i fängelset från oktober 2015 till oktober 2017. Jag fick dem av honom under den korta period då han levde i en sorts kommunarrest i slutet av 2017. När han gav mig dikterna sa han att han förstått varför de han skrivit tidigare inte blivit bra. Jag behövde hitta min röst, sa han. Och visst är det märkligt att han skulle hitta den där han gjorde, att en institution tänkt att krossa i stället kan förädla. Han sa att det var viktigt för honom att dikterna fick komma ut och publiceras.

Ändå var det ett svårt beslut för mig att ta: jag hade läst dem och undrade hur publicering skulle påverka hans chanser att få komma hem. Jag ville ogärna drabbas av samma känsla av att ha svikit min far och kände länge ett ansvar för hans öde, stundtals som om jag var hans förälder och inte tvärtom. 

Slutligen landade jag i att respektera hans önskan; jag ville hjälpa min pappa att verkställa hans eget beslut. Det kändes rätt. Dikterna har publicerats i Expressen, och nu kommer de ut i en samlad volym så som jag tror att han vill ha det.

undefined

Gui Minhai på en skylt i Hongkong under en demonstration mot kidnappningarna av honom och hans kolleger.

Foto: Kin Cheung / AP TT Nyhetsbyrån

Trots den historia och politiska dramaturgi som utspelar sig i inramningen av dessa dikter så får de mig kanske främst att tänka på hur min pappa alltid rättade människor som beskrev honom som kines.

Att få vara svensk var, och är, för honom ett viktigt privilegium.

Nej, jag är faktiskt svensk, kunde han avbryta. Trots att han inte bott i Sverige på många år, och trots att han inte kunde skilja på ”en” och ”ett”. Sverige erbjöd ett hem när det hem han hade i Kina rämnade. Att få vara svensk var, och är, för honom ett viktigt privilegium. Just den där insisterande svenskheten tycker jag genomsyrar rösten i dikterna – Sverige är det trygga hem som finns i motsats till tillvaron i det främmande land han en gång kom ifrån. 

Men så problematiserar han också sin egen rätt att få definiera sig som svensk: det kan väl inte vara för att mitt namn kommer alltför långt bort ifrån? Det kan väl inte vara för att min hud är allt för gul? frågar han sig i dikten ”Lucia”. Han beskriver sig själv som ”ett övergivet barn i den vackra världen”. 

När man blivit främling i både sitt hemland och sitt fosterland hjälper det inte att behärska rikskinesiskans mjuka svängar, Ningbodialektens fräcka visor och göteborgskans sjungande ska’n. Han skriver att minnena kan ingen ta ifrån en. Jag vill tro att det finns mer kvar än så. Pappa skriver att han ”ritar en dörr på väggen med fingret”. En inbjudan att kliva in och hålla honom sällskap i minnena av ett hem en liten stund.

Kanske kan vi höra havet.

 

Av Angela Gui 

Angela Gui är doktorand i historia vid Cambridgeuniversitetet och skribent i Kvartal. Texten är ett förord till Gui Minhais diktsamling Jag ritar en dörr på väggen med fingret”. Dikterna kan också läsas på Expressens kultursajt, till exempel här.

Illustration Marianne Lindberg De Geer

undefined