ANNA GULLBERG: Detta skådespel av manlighet

Jag tog ett jägarbevis – och hittade min pappa

Det som var fattigdom då är rikedom och god smak i dag.

Anna Gullberg gav sig ut i barndomens jaktmarker.

Text: Kulturen
Publicerad 20 okt 2019 kl 05.10

ESSÄ. Det luktar sött av blod och päls. Kropparna hänger på rad i krokar i taket i den gamla ladan, gungar sakta fram och tillbaka. Det ser makabert ut, där är djurkropparna, där är de skrattande männen som skjutit dem, där är slaktknivarna. 

Jag får inte tycka synd om, får inte äcklas. Så jag tittar ner i golvet i stället.

Det sticker i min näsa. Den fräna doften av otvättade manskroppar, svett, snus och bakfylla ångar i luften. Jag fortsätter stirra ner på mina Graningekängor, storlek 34. Blod på golvet. Blod och lera, märkt av spår från skitiga stövlar.

På borden i ladan, brandgula plastbaljor i långa rader. Färgen på den tjocka plasten skvallrar om att det är sent 1970-tal. Klofs, duns. Kropparna blir färre och färre i taket. Köttbitarna faller dovt i lådorna. Lystna ögon vakar över tilldelningen. Inte så mycket i år, ingen filé, bara en liten bit av biffen. Mest kokkött, slamsor. 

Störig som alltid. Och ungjäveln har han med sig, jämt.

Helvetesjävlar, om den där baljan blir min. Den bredvid däremot har fått allt det bästa. Att de aldrig lär sig att dela jämnt? Jag kan höra jägarnas tankar.

Köttlotteriet ska göra det orättvisa rättvist, men lyckas aldrig göra någon riktigt glad. 

Utom min pappa, jag hör honom skratta högt åẗ innehållet i årets balja, hör honom reta granngubben.

De blänger på honom. Störig som alltid. Och ungjäveln har han med sig, jämt. Om han inte var så bra på att skjuta skulle han få en käftsmäll, jag kan ta på spänningen i luften.

undefined

Viltköttet delas upp.

Foto: Privat

Jag känner mig speciell, som om detta skådespel av manlighet är bara för mig. Jag är det enda barnet där, jag är den enda av det andra könet. Det är min tid med far, med farbröderna, med farfar. 

Jag är nio år, jag är en av hundratals barn på landsbygden i Dalarna som har skollov för att vada genom våta marker och klättra upp i älgpass, dö av uttråkning mestadels, äta smörgåsar med stekt ägg och falukorv och O'boy med skinn på när jag spejar över myrmarken efter de långbenta djuren.

Det är söndag i den andra veckan i oktober.

Jag är osynlig vid pappas sida, men jag hör och ser allt. Senare ska gubbarna komma hem och ställa köttbaljorna på köksborden. Det är kvinnornas tur att ta reda på det.

Inombords tänker jag att jag aldrig någonsin ska jaga, men det törs jag inte säga till min far. 

Det finns en och annan direktörsliknande typ som tagit plats i laget, med urban adress, fint bordsskick och jaktkläder från Widforss. Men det här är inte troféjakt med grabbarna på Fagerhult, det är liv och försörjningsbidrag för en grupp människor som knegar i veckorna, jagar på helgerna, och fyller frysar och förråd med det som skogen och jorden kan ge.

Det är en brutal gemenskap där ljudet av skällande hundar blandas med råa sexistiska skämt. Direktörstyper med fina bössor ska bara hålla käft.

Min farbror numrerar sina rådjur. Det sista han fäller innan han dör av sviterna av skrumplever och svår diabetes har siffran 431, ser jag i anteckningsboken han lämnar efter sig. 

Här lagas egenskjutet vilt, minsann!

Han skjuter dem i gryningen från fäboden som går i arv till mig. Ladan är full av troféer. På dasset hänger en hiskelig tavla han vunnit i skyttemästerskap. 

40 år senare ska jag skryta över det jag skämdes för som barn. Det som var fattigdom då är rikedom och god smak i dag. Det är närproducerat, det är ekologiskt, det är fritt, vilt och i samklang med naturen. 

Mitt Instagramflöde fylls av smakfulla anrättningar med goda viner som jag fotat under bra ljusförhållanden. Här lagas egenskjutet vilt, minsann!

Det är samma sorts kött som farmor kokade, men jag har vin och vit duk och Bourdieuskt kapital medan hon knappt hann gå i skolan innan hon skötte barn och hushåll på det lilla jordbruket i Siljansbygden.

Dalmålet hon pratade är det få som förstår i dag, än mindre pratar. 

Hennes yngsta son, min far, fick stryk i folkskolan för sin smutsiga kropp. Slag med remmen. Stå i skamvrån. Hans brott – den mörka solbrännan han fått av kroppsarbetet utomhus – var omöjlig att tvätta bort.

40 år senare. Jag sitter i lysrörens sken på kafferast på jägarskolan.

Vi är en brokig samling som presenterar oss runt bordet. Några vältaliga i blå, välstrukna skjortor tar täten: syftet? En plötslig vilja att lära sig mer om naturen, och djuren, komma närmare liksom. Känna djuren de lagar till med ekologiska rotfrukter. Kanske inte jaga alls. Bara öka kunskapsnivån. Prepping liksom. Vara beredd. 

undefined

Anna Gullberg tränar skytte.

Vi är allt färre som är beredda. På vad vet vi inte riktigt, men något hotfullt är det. Beredd ska man vara. Och nära sina rötter. Som tappats någon generation tillbaka. Jag hör mig själv stämma in. 

Runt om bordet himlar rutiga arbetsskjortor med ögonen. De är hantverkarkillar med vita skåpbilar, de har jagat i många år utan jägarexamen. Uppsiktsjakt kallas det, lär vi oss på kursen. De har inte lika mycket att säga som vi. Men efter hand tar deras handfasta kunskaper om skogen och skjutvapnen över och våra ordmassor tonar ut.

Direktörstyperna ska hålla käften. 

En rödrutig skjorta berättar att han var 13 år när han sköt sin första hare, sen förklarar han hur man tillagar bäver. Äter man ens bäver?

Man kan äta allt, säger han kärvt. Från skog till bord. Inget ska förfaras.

Om jag varit pojk hade jag varit han. Om jag vuxit upp på gården, om det inte bara varit varannan helg jag landade där i ett helt annat liv.

undefined

Lever farligt.

Foto: Lasse Svensson

Jag hade skjutit bäver, älg, rådjur, kronhjort, björn, vildsvin, räv, skogsmård, tjäder. Jag hade fruktat vargen för min jakthunds skull. Jag hade haft två välfyllda frysboxar i ladan och ett vapenskåp värdigt Leif GW Persson.

Nästa gång jag tar till orda vid bordet är det som om farmors tunga hamnat i min mun. Jag hör mig själv berätta en annan historia. Den om hur jag gör det här för pappas skull. För att vi ska hitta till varandra. Som vi aldrig gjorde då.

Hemma på byrån ligger lagfarten till den lilla gården med jaktmarker som jag fått av far i gåva. Han har slutat jaga för flera år sedan, slutat hoppas på mig. Men nu ska jag ta honom ut i skogen igen. Det vet han inte om.

Svetten rinner. Jag har tunnelsyn i kikarsiktet som börjar imma igen.

Om katastrofen kom skulle vi ryka först, brukar jag och maken skratta nervöst.

Vi är som liljorna på marken, har bägge tagit klassresan rakt upp i hjälplösheten. 

Vi läser broschyren om hur vi bör vara beredda på det värsta och inser att vi inte är beredda på något utom ett Twitterkrig. Jägarexamen ska ändra på det.

Så är det en blåsig dag 2019 och teorikursen är slut. Nu gäller det. 

Jag har fått låna en vänsterbössa. Pappälgen far fram och åter över skjutbanan. Svetten rinner. Jag har tunnelsyn i kikarsiktet som börjar imma igen. Ska hon klara det? Det värker i magen av nervositet.

Jag kan inte misslyckas. 

Jag kommer att misslyckas.

undefined

På pass.

Foto: Privat

Men GW är med mig i anden. Jag skjuter tre godkända serier på rad, med flera femettor. Jag är godkänd. Mer än godkänd, tamigfan om jag inte sköt riktigt jädra bra till och med. Instruktörerna berömmer mig. Triumferande kastar jag mig över mobilen och ringer pappa på halvkass täckning. Viftar med min jägarlicens i luften.

Pappa blir helt tyst i luren. Sväljer. Hallå? Det hörs ett konstigt ljud i andra änden. Jag lyssnar inte, det låter lite som han gråter, jag vill inte höra det. 

Istället skryter jag om min otroliga skjutförmåga, väl medveten om att turen kan ha stått på min sida endast i dag. 

Med en röst som är svag av rörelse, en rörelse han aldrig visat förr, inte vid något av livets stora – examen, bröllop, barnbarn: Det var som fan, dotra mi. Jägarexamen. Haha. Det trodde jag inte om dig. Ja jädrar. Jaha. Men då lär vi väl skaffa en hund då.

 

Av Anna Gullberg

Anna Gullberg är journalist, mediekonsult och ledamot i Publicistklubbens styrelse. 2016 nominerades hon som chefredaktör på Gefle Dagblad till Stora journalistpriset i kategorin Årets röst.

Nobelpristagaren Peter Handke – en folkmordsförnekare?

Se det senaste avsnittet av Kultur-Expressen där Jasenko Selimovic och Victor Malm reder ut den stora kulturdebatten om Peter Handke, årets Nobelpristagare i litteratur.