SAMI SAID: Är det inte vad klass handlar om?

Jag ska drunkna i gamla onödiga saker

När man har pengar säger man att pengar inte är det viktigaste.

Sami Said om stålar, klass och ”Antikrundan”.

Text: Sami Said
Publicerad 27 okt 2019 kl 06.10

ESSÄ. Om man hasade nerför stigen och skyndade förbi skolgården hamnade man så småningom i villareservatet. Skyltarna på grindarna hotade med raggiga siluetthundar. Det var det vita huset med Johan från klassen utanför på sin BMX.

Först skulle han bjuda på ett glas med en obekant genomskinlig vätska i. Whisky, sa han. Sött, bubblade i munnen. Om du snubblar, sa han, vet du att jag talade sanning. 

Johans far samlade på leksaksbrandbilar. De stod uppställda på hyllor i en glasbur. Miniatyrstegar på taken, miniatyrslangar, men inga miniatyrbrandmän syntes till.

Rör inte, sa fadern till mina små oförsiktiga fingrar. Med brandbilarna lekte man inte. De var till för att titta på och öka i värde. 

Denna hade han köpt på en resa i Chicago, sa han som om det var något märkvärdigt med det. Denna producerades bara i ett begränsat antal exemplar. 

Jag tänkte att detta var skillnaden mellan oss och de nere i dalen. Hemma gällde: äg inget, för snart kan vi ge oss av igen. Varenda pryl skulle ha en uppgift. De däremot hade villan tjock med värdefulla, onödiga saker. I vardagsrummet stod ett tungt, svart piano som ingen spelade på. Väggarna täckta med tavlor av havet och segelbåtar. Jag föreställde mig att varje hus på den gatan var likadant. Fler rum än personer. Glasburar med förbjudna ting. Tavlor. Jag tänkte att en dag når jag dit. Som alla andra tänkte jag det.

Jag lovar att skriva på romanen och drar i stället till Sveriges förmodligen second hand-tätaste kvarter som också är ett av Sveriges rikaste kvarter. Även träden bär guld.

Det är inte billigt, det kanske aldrig var billigt.

Så får svenskarna sitt värde som folk.

Var det på gymnasiet typerna från villaområdena dök upp i kläder köpta på second hand? Trasigt, unket. Farmorsmode. Vi skrattade för det gav oss övertaget. Vi skrattade för det var låtsasfattigdom. Men de sa inte som vi trodde: se på oss, vi låtsas gå på soc. De sa: kolla på våra pengar, på vår smak.

Hon i kassan säger att keramiksaken i skyltfönstret är en vas och att den kostar 800 kronor. En mindre förmögenhet. Hon säger att den tillhört en kännare som hamnat på hem.

Jag har redan övertygat mig själv om att den är vacker. Sedan övertygar jag mig själv om att jag måste ha den. Varför inte den? Annars är det ingen som avslöjar vad som är rätt och fel att samla på och nu har valet gjorts åt mig.

På hyllan inne i sovrummet står vasen i art déco-stil eller vad det nu var. Min påbörjade keramiksamling. Kommer en, kommer flera, som det heter i kärlek och ha-kärlek. 

När man är fattig tror man sig veta vad det är att ha pengar. Gå till tandläkaren i stället för att vänta ut smärtan, åka spårvagn utan rädsla för att bli påkommen, äta ute. Det är tusen gånger bättre än så. 

undefined

Författaren Sami Said.

Foto: Annika Af Klercker/Scanpix/ Natur&Kultur

Varje vecka bänkar sig miljoner svenskar framför sina skärmar för att se på ”Antikrundan”. Japp, jag är en av dem. I duschen, i nerförsbacken nynnar jag på melodin.

Jag dras mera till berättelserna än själva föremålen och deras värden. Det mesta påminner ändå om sånt man hittar på en loppis för en tia. Först med berättelserna blir det verkligen intressant. 

Denna tillhörde min morfars morfars far som arbetade på Ostindiska Companiet och här är hans olika missöden. Skeppet sjönk eller sjönk inte. Priset blir därför högt. Så får svenskarna sitt värde som folk. De finns, de har funnits sedan begynnelsen och föremålen bevisar det. 

Det ska gå en susning genom hela konungariket när de får höra vad det jag köpt är värt.

Det äldsta vår familj äger är en köksassistent. Den vägrar ge upp fast den varit med om så mycket. Översvämningen av Enz -86. Flygresan till Arlanda i en låda -89. Släktinvasionen -94. Innan den är allting suddigt. Innan den existerade vi inte. Jag kan ingenting om varken förfäder eller Afrikas kungar. Vi är ett folk utan historia. Våra saker är nya och när de slits ut kastas de utan sentimentalitet på tippen. 

I bakluckan på en loppis en utnött läderväska med trasiga band och inuti den något ännu vackrare. Ratten för att ställa in skärpan går inte att vrida på, ytan är klibbig och ena glasögat har en spricka i sig. Klart jag ska ha den. Hädanefter samlar jag också på kikare. 

Möjligen är den för billig vilket stjäl glädjen från mig. Något så billigt kan inte vara en skatt. 

Kompispris, tillägger försäljaren. Till mig bara. Annars kostar den 500 minst. 

Varför just till mig? Vilken tjänst har jag gjort honom? Vi känner inte ens varandra. Är det för att vi har arabiskan ihop? Bara för att de föser ihop oss som kommer från världens alla länder behöver vi själva inte göra det. 

Okej, säger han, och drar tillbaka erbjudandet. 600. Bara för mig. 

Det låter bättre. 

Kanske spejar jag på grannarna i huset mittemot med kikaren innan jag ställer den på hyllan. 

SAMI SAID

Sami Said föddes 1979 i Keren, Eritrea, och är uppvuxen i bland annat Göteborg. Sami debuterade med ”Väldigt sällan fin” 2012. Hans senaste roman ”Människan är den vackraste staden” nominerades till Augustpriset. Said är också nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2019.

Jag inser att fynd inte är att förakta. Överlägsen kunskap är också klass. Jag har förstås försökt. Jag har köpt billigt och vackert och tänkt: äntligen. Den glödande stjärnan i magen man känner när man rusar hemåt i tron att man har en klenod i händerna, jag har känt den. Nu ska jag vara med i ”Antikrundan” och Anne Lundberg kommer tala med mig och Carolina Tüür kommer bli häpen och det ska gå en susning genom hela konungariket när de får höra vad det jag köpt är värt. Sedan när jag är hemma och söker på auktionssidor visar fyndet sig varje gång vara värt precis lika lite som jag betalat. Den andra vasen i samlingen, min Agge, ska kosta 50 kronor. 

undefined

Anne Lundberg, programledare för ”Antikrundan”.

Foto: Christian Örnberg

Ibland blir jag osäker på om jag gör rätt och fingrar på mina samlarobjekt och undrar: är det så här det är att vara någon? Egentligen borde jag samla på föremål som går längre tillbaka i tiden. Starta en ny historia, skjuta rötter bakåt, så att en arvinge en dag kan få säga: detta är den jag är. 

Jag är inte ensam om det. Brodern har hela uteförrådet fullt med fiskeutrustning. Spöna hänger på rad längs väggen. Flugan bands där och av den, håller han på. Oftast av en eremit från Norrlands inland verkar det som. En vän samlar på japanska radioapparater. Ju äldre desto bättre. Vi har allihop börjat att samla. Naturligtvis hävdar vi att det är genuin ha-kärlek. Inga fåfänga motiv. Vi har också rätt att bedra oss själva. 

Men vi säger också: i morgon köper vi var sin segelbåt och klär oss blåvitrandigt.  

Samtidigt, du vet, jag vet åtminstone, tältet vid brofästet är bara ett misstag bort. När som helst kan det ske. Snart kommer jag se tillbaka och säga att den kalla-kriget-spionfilmshatten är anledningen till att jag missade hyran. För att klättra måste du spendera, men när du spenderar riskerar du att falla ner igen.

Jag säger att det startade med oss, men föräldrarna hade samma instinkt. I vårt vardagsrum stod en glasbur i vilken det fanns finare glas och kannor. Vi använde dem aldrig, men de betydde ingenting för oss. De var utsmycknad, inte historia. Tappade du något köpte vi nytt bara. Vi hade även ett par tavlor. En med änder och vatten och vass och jägare. I vårt rum fällde Gråtande pojken sina tårar. Tills mina föräldrar insåg att det bröt mot det heliga och målade över fåglarna och människokropparna med Tipp-Ex. Det dröjde ett par år innan de tyckte att naturmålningarna med vass och vatten och vita fläckar borde tas ner och kastas bort. 

Få jag besök visar jag upp samlingen precis som jag lärt mig att man ska. Med för många ord och detaljer. Tyvärr kan jag ingenting om föremålen och får därför hitta på. Denna tillverkades för länge sedan av en märklig hantverkare. Olika problem. Få exemplar har överlevt. Rör inte!

Det vi aldrig hade råd att intressera oss för ska jag skaffa.

Enkelt.  

Jaha, du har tre kikare, säger de.  Jaha, du har börjat med vintagehattar också. Det låter inte så enhetligt. 

Antagligen uttrycker de sig inte exakt så nedlåtande.

Det spelar ingen roll vad man samlar på, huvudsaken är att man gör det. Det är viljan att kasta bort sedlarna som imponerar. Tror ni att ni är annorlunda? Är det inte vad klass handlar om? Att särskilja sig? I vilket fall, jag gör det på mitt spretiga sätt, ni gör det på ert snorkiga sätt.

Jag intygar att manuset nästan är färdigt och så fördriver jag dagarna med att shoppa. Hela lägenheten ska jag stoppa full med saker. Jag går in i en butik och köper ett ståltrådsträd med kronan tung av ametistfrukt. Tydligen sänder ametiststenar ut positiv energi. Kanske har jag inte tillräckligt många än. Det vi aldrig hade råd att intressera oss för ska jag skaffa. Jag ska drunkna i gamla onödiga saker. 

Du är försent ute igen, svarar Johan. Det är minimalism som råder nu. Vad ska du med alltihop till? Låt inte dina ägodelar äga dig. 

När man är fattig säger man att pengar är det viktigaste. När man inte har pengar säger man: om jag bara hade pengar. När man har pengar säger man att pengar inte är det viktigaste. När man har pengar säger man: ska vi gifta oss? När man har pengar kan man lätt bli en keramiksamlare och lika lätt bli något annat. När man har pengar säger man: snart blir jag av med mina pengar. 

 

Sami Said är författare. Han har skrivit ett flertal essäer för Expressens kultursida. Illustration av Helén Rasmusen.

Isak Skogstad: Destruera lärarutbildningen

Hur ska den svenska skolan bli bättre? Daniel Sjölin möter den hårdföre skoldebattören Isak Skogstad, aktuell med boken ”Isak Skogstads obekväma sanningar om skolan”. Se det senaste avsnittet av Kultur-Expressen i tv-spelaren ovan.