SAMI SAID: Nu är de i min simbassäng

Jag och svenskarna – sen kom de andra

Författaren Sami Said om badhusets regler och bottens lockelse.

Text: Kulturen
Publicerad 9 mar 2019 kl 18.03

Jag har alltså skaffat mig ett årskort på den lokala simhallen. Jo, jag. Inte enbart för att hålla det biologiska maskineriet i trim, utan för att lukten av klor tilltalar mig. Även om man duschar ordentligt följer den snällt med ut. Påminner om badrummen och golven en stilla lördag i min barndom. Mammor som klagade när man slarvade sig genom hörnen med moppen. Mammor som tyckte att Klorin gjorde allting bättre. 

Minns du?

En simhall på den röda linjen, den där stenMao motar undan stenAngelaDavis knutna näve. Att ingen förnuftig person rivit upp himmel och jord för att avlägsna denna sjuttiotalsklenod. Ofta ser man ungdomar ta selfies i stenMaos famn. Kanske har kulturkriget inte hunnit hit ännu. Humor, det är en Maostaty utanför simhallen vid Hägerstensåsen, i medelklassens mage eller, om man föredrar det, vithetens mage. 

Första gången jag kom hit stod jag en lång stund vid anslagstavlan. Såg till att läsa broschyrerna och memorera all tillgänglig information. Slutligen hade jag samlat mod nog att gå fram till receptionen. 

Fyll i här. Fototagning. Jag ställde många frågor om reglerna, för många. Hon i kassan log så där nedlåtande som de gör. Jag undrade om jag sagt något dumt. 

Kanske hade jag vågat fråga om råd om vi inte varit avklädda.

Jag trycker mitt kort mot läsaren och den skelande, muskelbefriade typen dyker upp på storbildsskärmen. Det rufsiga, otämjda krullet. Självklippt förstås. Dumskalle! Man har god lust att skälla ut honom. Kan han inte ta hand om sitt yttre som en normal människa. Kanske har jag gått upp ett par kilon, tänker jag vid spegeln i omklädningsrummet. Jag kan inte undgå att börja jämföra mig med de andra besökarna, särskilt i duschen. De är ju där, nakna, uppenbarade. Det hade verkat onaturligt om man höll blicken nere i golvet.

En av stammisarna, hans fötter är täckta av fotsvamp. Som om han avsiktligt odlar den. 50 år eller 60 år till och med, men vilken kropp. Muskler, magrutor, hela paketet. Hur får man en tajt kropp som den? Är det stenåldersdieten? Jag vill lära mig, jag vill också dit. Eller är det ett mentalt tillstånd?  Tänk positivt och det du önskar kommer att ske.  Jag har stora problem med framtidstron, okej. Finns det möjligen en genväg?

Tyvärr pratar vi aldrig med varandra. Kanske hade jag vågat fråga om råd om vi inte varit avklädda. Jag kommer förbli som jag är. Plus förfall. Ett hej bara eller en nick när vi möts. Vi känner inte varandra, men vi känner igen varandra. Han brukar skaka i gång kroppen, dra på sig simglasögonen och dyka ner i vattnet. En plaskare. 

1000 meter simmar jag ett par gånger i veckan. Jämt just den sträckan. Oavsett om jag har lust eller ej. Det är en regel. Jag har ingen aning om varför det råkade bli 1000 meter eller om det är långt eller kort. Man måste ha regler att förhålla sig till. Annars kaos. 1000 meter är enkelt att minnas, att räkna till. 25 meter dit, 25 meter tillbaka, 20 varv. 

Och så går en vinter till, i ensamhet.  

Efter deras ankomst sätts det upp skyltar som talar om hur man ska bete sig i en simhall.

När jag först kom till Sverige, till Åmål, var det jag och svenskarna. Sen kom de andra efter. När jag gick i grundskolan var det jag och svenskarna. Sen kom de andra efter. När jag skaffade årskortet var det jag och svenskarna. Sen kom de andra efter. 

Först stötte jag på dem på mitt Hemköp. Pladder på tigrinja. Jag antog att de var på genomresa. Nu är de i min simbassäng. 

Efter deras ankomst sätts det upp skyltar som talar om hur man ska bete sig i en simhall. En silhuettperson med cirkel vid skrevet, vid håret och vid armhålorna. Vänligen tvätta er särskilt noggrant där. En annan skylt säger: Ställ inte till med strul. Vi polisanmäler. På arabiska, på ryska, på alla våra nya språk. 

Jag förstår ju att det innebär att minst en gjort något dumt eller att man hört att De kan få för sig att göra något dumt om Vi inte informerar Dem om rådande normer. Att det är en som jag som åsyftas. Silhuettpersonen kunde lika gärna varit svartbränd.  

undefined

Författaren Sami Said.

Foto: ANNIKA AF KLERCKER/ NATUR OCH KULTUR

Jag förstår ju att det är allvar, att det är samhällets själ som står på spel, men det är enbart av självbevarelsedrift jag intresserar mig för eritreanerna som plötsligt dyker upp i drivor. Hur klättrade de upp till naturreservatet? (Vi kallar kvarteren omkring stan för naturreservat.) Det var för att få lugn och ro jag flyttade hit. En flyktinganläggning måste anlagts i området och de måste erbjudits frikort, bestämmer jag. De blev inkvoterade enligt en ny förordning om att flyktingarna ska spridas ut. Annars är det inte lätt att ta sig hit. Man måste ha rikedom, man måste ha kontakter eller tur som jag. 

Jag håller koll på dem så att de inte avsiktligt eller oavsiktligt för den delen orsakar en skandal. Jag vill inte ha några löpsedlar härifrån. Tafsar eller stjäl pojkarna ska jag hejda dem. Flera gånger säger jag åt dem att man inte får vistas i bastun med badbyxorna på. Det är överraskande hur lätt man drar i gång ett samtal när man har hemlandet ihop. Varför måste vi ta av oss, frågar de. På min odugliga tigrinja kan jag inte förklara det. Bakterier troligen eller tradition.

De brukar nicka. De brukar inte ta av sina badbyxor. 

När jag ligger i vattnet tänker jag mest på att drunkna.

I en nybörjarguide läser jag att man måste vara fullständigt koncentrerad på sin kropp för att bli en god simmare. Varje muskelrörelse ska vara kontrollerad. Jag försöker följa instruktionerna, men när jag ligger i vattnet tänker jag mest på att drunkna. Tanken hittar till mig på egen hand. Det vore så enkelt att ge efter. Bara släppa taget och sjunka till botten. Fly från den här världen. Fast jag fortsätter att veva med armarna. Varför kan jag inte förklara på något språk. Tröghetsprincipen antagligen. Jag ser till att komma på eftermiddagarna för jag tycker om hur solen ställer sig i den grunda delen av bassängen och väntar på mig. 

 

På väggen bakom den djupa delen av bassängen finns en målning av tre blommor som flyter på vatten. Som säregna näckrosor från luften. Varje gång jag ser den tänker jag ”så fint” och inget annat. Inga negativa eller farliga tankar. Ett temporärt lugn infaller. Jag har hört att man infört blått ljus i tunnelbanan i Tokyo för att hejda aspirerande självmördare från att kasta sig framför tåget. Tydligen fungerar det också. Det händer något i hjärnan, blått ljus bedövar en. Undrar om de tog hänsyn till det när de inredde simhallen? Det är mycket blått i den målningen. 

Åt ena hållet ångesten och åt andra hållet, mot blommorna, lugnet. En bit choklad får jag för varje varv. Det är en till regel jag har. 

 

Förstås kommer alla möjliga sorter dit. Tunna, krokryggiga, rynkiga, släta. Allt det man observerar hos andra har man varit eller kommer så småningom att bli. Varenda blick man ger är en blick man förr eller senare kommer få. Således måste man passa på att döma innan man själv blir dömd. 

På utstyrseln kan man avgöra vilka som tar simningen på största allvar och vilka som är amatörer. De seriösa har badmössor, åtsittande plastkallingar och simglasögon. Ser du en av dem vet du att det ska bli plaska av. De står vid kanten och gör ett par stretchövningar för att mjuka upp kroppen innan de kastar sig ut i vattnet. Adel. 

Själv har jag jämt haft en hälsosam rädsla för djupen och aldrig lärt mig att simma ordentligt. Därför hör jag uppenbarligen hemma bland de långsamma. I badshorts som når ner till knäna. Hur gör man, hur får man upp farten? Helst undviker jag att sticka ner huvudet under ytan och blöta ner håret. Ingen blir störd av mina försiktiga simtag. 

Deras kroppar är definitivt de snyggaste.

Jämfört med de seriösa simmarna märks jag knappt. Som delfiner flyger de fram. Så slanka, och med muskler, men inte överbelamrade, precis tillräckligt. Deras kroppar är definitivt de snyggaste. 

Ibland får jag impulsen att härma dem. Med vilda simtag och huvudet under vattnet. Göra vad de gör. Andningen, jag är intensivt fokuserad på andningen. Jag ser vad de ser. Världen ter sig annorlunda under ytan. Sedan nästan omedelbart. Syrebristen, flämtningar. Jag observerar, men jag förstår inte. Imitation är inte fullt så enkelt som man tror.

undefined

Västertorps sim-och idrottshall, som essän kretsar kring.

Foto: Holger Ellgaard, Wikimedia commons

Jag vill säga åt de två hemlandsfränderna som flexar framför spegeln att sluta. De försöker smyga, men är för stolta över sina kroppar. Vad har ni två taniga stackare att skryta över? Sluta, ni skämmer ut oss. Har ni hört talas om någon eritreansk kroppsbyggare? Det finns inte, det går inte. Jag säger ingenting. De hoppar i med huvudet före, nära andra simmare. I motionsspåret, inte i lekdelen. Utan minsta respekt för säkerhetsföreskrifterna. Jag blänger och blänger. Lägg ner, ni är en fara för oss och er själva. Jag hör hur jag låter. Som en av skyltarna.

 

Mammor som våra mammor sa: Kamma dig, uttryck dig rent och storslaget, annars dömer de dig. Mammor som våra mammor var måna om att vi skulle smälta in i de långa vintrarna. Det var viktigt för dem att se saker från alla sidor, att ha de bästa ögonen. I självförsvar. Det händer att hennes fraser dyker upp i mitt huvud. Fall inte i märkesfällan, min son. Svenskarna är smarta, de handlar på second-hand. De behöver inte skrika som oss. Och sedan köper de ett hus och en bil och en båt och en sommarstuga för pengarna. Det är det som är respekt. Hon vill till den säkra punkten, bortom de viskande tungorna. Jag har fått det av henne. Det syns i hur jag beter mig, i hur jag skriver. Ynkrygg. Fast man känner sig aldrig trygg. Jag är mest hela tiden orolig för att bryta mot en av de tre tusen osynliga reglerna och få en utskällning. Eller något ännu värre. 

FÖRFATTAREN

Sami Said föddes 1979 i Keren, Eritrea, och är uppvuxen i bland annat Göteborg. Sami debuterade med ”Väldigt sällan fin” 2012. Hans senaste roman ”Människan är den vackraste staden” nominerades till Augustpriset. Said är också nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2019.

Emellanåt misstar man sig uppenbarligen. Man tror att man läst situationen rätt och så inträffar något överraskande. En, hur ska man säga utan att stöta sig med de rättrogna? En, han är rund som en orm som förätit sig. Du tänker: en snigel, han kommer att vara i vägen. Du tänker de andra negativa tankarna. Han bryr sig inte om mina fördomar. Han ställer sig vid kanten och dyker i mitt framför mig. Jag får tvärbromsa, jag sväljer vatten. Var är han?  Och han stiger upp i andra änden. Jag blir inte arg och får inte lust att tillrättavisa honom. Jag blir imponerad. Jag känner mig inte som en hycklare som förlåter honom och dömer de två eritreanerna. Han är en plaskare. 

 

En strid om simhallen pågår mellan oss och plaskarna. De riktigt extrema har fenor på sig för att skvätta extra mycket. Du är två meter bort på slöspåret och dränks av svallvågorna. Kvinnan bakom och jag möts i ena änden. Hon tittar menande på mig. Måste de simma så aggressivt? Har vi inte rätt att vara här också? Är det inte vår simhall lika mycket som deras? Jag blir förstås glad över att inlemmas i detta vi. Jag nickar. 

Men för plaskarna syns vi inte. De är knappt medvetna om att vi finns. De vet att det finns en hierarki och att de är på toppen. Det är vi som måste anpassa oss och inte tvärtom. 

Hon säger: Fan vad de retar mig ibland. 

Men kolla på deras magrutor, på deras tajta kroppar. Är de inte vackrare? Notera hur graciöst de rör sig i vattnet. De är så mjuka i sina rörelser. Du kan hata dem, men inte egentligen. Man dömer inte de som är bättre än en själv. Är det inte så? 

Paniken när jag råkar röra vid kvinnans arm. Tänk om hon skriker och anklagar mig för att göra närmanden. Kommer de tro mig när jag säger att jag är oskyldig. Varför skulle de? Jag tittar bort för att hon inte ska tro att jag är pervers. 

Han är skräckslagen och kan inte riktigt ta in att jag ska hjälpa honom

Den ene eritreanen simmar med desperata simtag. Klart att olyckan är framme och just när jag är närmast. 

Help me, help me, medan han guppar upp och ner i vattnet. Ingen gör något, de tittar förvirrat tillbaka. Han är en, två meter från kanten. På avstånd ser det komiskt ut. 

Jag vill ropa, ta tag i kanten, du klarar det, men hur säger man det på tigrinja?

Jag simmar intill, avser att dra honom mot kanten. 

Han är skräckslagen och kan inte riktigt ta in att jag ska hjälpa honom. Istället försöker han rädda sig genom att trycka ner mig. Han har ingen kontroll och nu har jag inte heller någon kontroll. Nu är vi två som far upp och ner i vattnet. 

En, två meter från kanten. Jag kan föreställa mig hur det ser ut. 

För ett ögonblick är mitt blaserade vemod som bortblåst. Ja, klart att jag också vill leva och ta dagarna som de kommer. Jag vill också ta en ironisk selfie med stenMao och lägga ut bilden på Instagram utan att oroa mig för följderna. Jag vill också vara lätt.  Jag har ett ljus inom mig.

Jag ropar: Dahan, aj dechaf. Det är en blandning av arabiska och tigrinja. Att jämföra med: don´t rädd. Sedan ger jag upp och nästa gång han trycker ner mig dyker jag i stället. Simmar mot kanten och drar in honom. Hjälte! Jag tror att det är vid femtonmetersstrecket. Man kan bottna där.  

Efteråt säger han inte tack. Efteråt säger han att han visst kan simma, han blandade ihop simsätten bara. 

 

25 varv, strunt i reglerna, i dag stannar jag inte. Jag tror att vi simmar för att vi måste ta oss något till med våra eländiga kroppar. Jag tror att vi simmar för att våra uråldriga fiskgener kallar på oss. Jag tror att vi simmar vidare för att vi vill bli älskade och inte vill drunkna. 30 varv. Jag kan fortsätta så länge jag vill. 35 varv. Jag ska bli en plaskare. Jag ska bli en delfin. Eller så släpper jag taget bara. 

 

Av Sami Said
Sami Said är författare.

Illustration Helén Rasmusen

 

 

I tv-spelaren visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Lina Thomsgård som gäst.