EBBA WITT-BRATTSTRÖM: Jag kan bli så förbannad på mig själv

Jag har varit patriarkalt medberoende

Är inte kvinnan en människa? I sin nya bok tjuvkopplar Ebba Witt-Brattström vittnesmålen från #metoo-kampanjen med litterära gestaltningar av övergrepp mot kvinnor.

Expressen publicerar här ett exklusivt utdrag ur ”Historiens metoo-vrål”.

Publicerad 20 apr 2019 kl 04.04

Jag såg det inte på samma sätt då som nu. Jag tänkte att det är väl så här det ska vara. (DN 6/8 2018)

 

Nej, det är inte så här det ska vara, vill jag ropa till fjortonåringen som går hem till en tio år äldre partikamrat som bjuder på alkohol och därefter förgriper sig på henne. Jag vill krama om den där fjortonåringen och polisanmäla.

Jag vill också vara hos den tolvåring som smittats med gonorré av tjugofemåringen som våldtog henne. Jag vill anmäla läkaren hon uppsöker akut:

 

Han gav mig världens moralpredikan om att inte vara ”lätt på foten”. Tolv år! (#utanskyddsnät)

 

Jag vill ge dessa flickor upprättelse, och alla de andra – alla de hundratusentals kvinnor i världen – som vittnat om mäns sexuella våld.

Men varför har jag inte sagt eller ropat detta förut? Jag har ju aldrig tyckt att övergrepp är lika med ”det är väl så här det ska vara”.

Varför skyddar, haussar, stöttar vi dessa män – på vår egen bekostnad?

Jag kan bli så förbannad på mig själv. Feminist, javisst, men nog har jag varit patriarkalt medberoende i mina två äktenskap. Det finns ingen ursäkt, inga förmildrande omständigheter. #metoo har fått mig att se sanningen i vitögat: det var ett urbota korkat självbedrägeri. Nu önskar jag att vi ska tala klarspråk om det här, dra i nödbromsen så att kvinnoförnedringståget stannar.

Vi är många som inte velat tro det värsta om våra närmaste. Och män kan vara förslagna, leva dubbelliv, förneka i det ena livet vad de stolt propagerar för i det andra.

Varför skyddar, haussar, stöttar vi dessa män – på vår egen bekostnad?

Idag inser jag att mitt vardagsliv kan ha lagt dimma över min kunskap om vad som kan drabba flickor och kvinnor. ”Drabba”, förresten, vilken cynisk omskrivning, precis som ”utsatta för”. För att inte tala om Svenska Akademiens gentlemannaomskrivning av sexuellt våld: ”oönskad intimitet”. Det är som om språkbruket förbjuder oss att säga sanningen rakt ut: att det är förövare – (vissa) män och pojkar – som gör så här mot oss. Därmed kan detta slags våld behandlas lite som ett naturfenomen, som att blixten slår ner i kvinnor när de blir ”sexuellt utsatta”.

undefined

Märta Tikkanen, 1999.

Foto: ANNA WIDOFF / DN

Men förövarna finns. De har hittills hukat bakom det inrotade passivumtänkandet vid sexualbrott (kvinnor drabbas, utsätts, våldtas, förnedras). Men sexuella våldshandlingar är inte något som bara sker, det finns alltid någon – eller flera – bakom. Och det är inte så att det ligger i mäns natur att våldta, för alla män våldtar inte. Men de som gör det bör ta sitt ansvar och sitt straff.

I kvinnornas långa litterära tradition av vittnande finns det förvisso försök att få män att sätta sig in i villkoren för flickors och kvinnors liv. Sjuttiotalsfeminismens litteratur vågade tala rakt på sak även före #metoo. I Märta Tikkanens ”Män kan inte våldtas” (1975) skildras hur biblioteksbiträdet Tova Randers blir våldtagen, men också hur hon med dagens terminologi ”straffknullar” – läs: våldtar – förövaren tillbaka. Hon vill inte i första hand hämnas (och få honom att inse hur kränkande en våldtäkt är), utan tanken är att rädda andra, potentiella våldtäktsoffer. Nyheten om att kvinnor kan våldta tillbaka, tänker Tova optimistiskt, kommer att få män att avstå från sexuella övergrepp. Men polisen tar det som en sexlek initierad av mannen, så det blir inget av Tovas revolt.

Även om du har turen att aldrig våldtas lever du ändå i ständig fruktan för det. Det är våldtäktens funktion.

Romanen kom precis rätt i tiden, just då kvinnorörelsen internationellt agerade för att förändra definitionen av sexuellt våld från felslagen attraktion och okontrollerbart begär till en våldsam maktdemonstration av det kön som såg sig som överlägset.

En värld utan våldtäktsmän skulle vara en värld där kvinnorna rörde sig fritt utan rädsla för män. Att en del män våldtar utgör ett tillräckligt hot för att hålla alla kvinnor i ett konstant tillstånd av skrämsel, alltid medvetna om att det biologiska instrumentet måste hållas i fruktan emedan det med plötslig snabbhet kan vändas till vapen i ont uppsåt.

I klartext: Även om du har turen att aldrig våldtas lever du ändå i ständig fruktan för det. Det är våldtäktens funktion.

undefined

Sofi Oksanen.

Foto: KENNY BENGTSSON

Nu inleder vi hoppeligen en ny epok genom att en stor del av #metoo-uppropen publicerats. Det innebär att fler män än någonsin konfronteras med kvinnors värsta upplevelser. Det är en stor förändring. Ändå har kvinnor vittnat förr i historien, men mestadels för döva öron. Den riktiga litteraturen ansågs och anses ännu handla om mäns värld, skildrad ur mäns perspektiv. Där är kvinnor bara staffage. (Jämför Nobelpriset i litteratur: 100 män och 14 kvinnor.)

Jag har läst vittneslitteratur som inte förskönat kvinnors ”fula verklighet”, men uppenbarligen har jag ryggat för att ta in hela smärtan de förmedlade. Hela mitt yrkesliv har jag slukat historiens kvinnovittnen, och även skrivit, kortare och längre, om ett hundratal kvinnliga författarskap. I många av dem skildras, antytt eller öppet, sexuella övergrepp och annat våld mot kvinnor och flickor.

Kände jag inte mörkrets dunkande kropp, hörde jag inte de halvkvävda ropen på hjälp? Jo, men jag förstod inte graden av kränkning av självkänslan, av människovärdet – låt vara att jag vred mig av obehag. I vårt samhälle banaliseras kvinnors lidande, medan mäns lidande tas på största allvar. Så var det också i min vardag.

Vi som ser men inte vill förstå. Eller värre: Vi som förstår men inte vågar knysta, inte tar ställning. Är vi fega medbrottslingar?

På många sätt tampas skönlitteraturen ofta med kärleken – och hatet – i relationen mellan man och kvinna. Även när det inte är ett uttalat tema. Spåren finns där och alstrar betydelser, talande tystnader, också i böcker skrivna av öppet misogyna – eller bara av kvinnors verklighet ointresserade – män. Skönlitteraturen är ingen domstol, den låter ord stå mot ord, ofta oavgjort, för det ligger i litteraturens natur att överlåta åt läsaren att dra egna slutsatser. 

Där vittnet plågat stammar fram sina ord formulerar och gestaltar litteraturen traumatiska händelser så att de etsar sig fast i läsaren. Så kom det sig att #metoo fick mig att misstänka att en del av mig varit lika feg som den gamla estniskan Aliide när hon ser sin unga släktings, sexslaven och traffickingoffret Zaras, misshandlade kropp i Sofi Oksanens ”Utrensning”.

De blodfyllda, färska blåmärkena fick på nytt svetten att slå upp på hennes överläpp. Blåmärken ska döljas och förtigas. Så hade man alltid gjort.

Tänkte även jag: ”Så hade man alltid gjort?” Eller tänkte jag bara att det vore så skönt om det här obehagliga sexuella våldet kunde stanna innanför bokpärmarna? Jag kom hursomhelst inte undan Oksanens ordkonst.

Vi som ser men inte vill förstå. Eller värre: Vi som förstår men inte vågar knysta, inte tar ställning. Är vi fega medbrottslingar?

undefined

Elisabeth Moss i rollen som June / Offred i tv-serien ”Handmaid's tale”.

Foto: TAKE FIVE / HULU

Margaret Atwood sätter fingret på konsekvenserna av mitt och andras tysta medgivande i ”Tjänarinnans berättelse”. Det är när June, eller Offred, fortplantningsslav i den patriarkala diktaturen Gilead, drabbas av insikten om varför hennes våldtäktsman, Anföraren, vill att hennes liv i fångenskapen ska vara ”uthärdligt” för henne. June tänker: ”Om mitt liv är uthärdligt så är kanske det de gör i själva verket riktigt.”

Efter #metoos avslöjanden av den enorma omfattningen av könsbaserat våld mot kvinnor läser jag frasen på ett annat sätt. Så här: Om vi kvinnor kan manipuleras att uppfatta våra liv som ”uthärdliga”, oavsett det våld av olika grad vi utsätts för, befriar vi förövarna från deras ansvar och delaktighet i könsmaktsordningen. Plus att alla tigande vittnen, män som kvinnor, inte behöver ingripa. Så bekvämt. (”Blåmärken ska döljas och förtigas.”)

Kvinnokroppen som ett ting, en sak, ett objekt – det är Gileadsexismens och våldtäktsmännens syn på oss.

Löjligt nog har jag sen tonåren varit teoretiskt medveten om att det är en livsviktig mänsklig rättighet att få bestämma över sin egen kropps gränser. Men till och med Simone de Beauvoir i feministbibeln ”Det andra könet” (1949) är märkligt ambivalent när hon hävdar att kvinnans kropp inte tillhör henne på samma sätt som mannen kropp tillhör honom. Kvinnokroppen ska ju användas till barnsbörd, något som de Beauvoir anser drar ner kvinnan till ett slags avelsdjur. Visst, hon skrev det 1949, men nog känns Gilead nära.

Fast å andra sidan finns det ett mycket bra motstånd att hämta i den betydelse de Beauvoir ger kroppen som utgångspunkt för människans självförståelse. Om det som utmärker kvinnan är att hon inte har en mans kropp utan en kvinnas, får det konsekvenser inte bara för hur hennes liv kommer att gestalta sig (moderskap, våldtäkter, sexuell glädje, aborter, menstruationer, menopaus), utan framförallt för hennes subjektiva självbild. För som det står i ”Det andra könet”: ”om kroppen inte är ett ting, är den en situation: den är vårt grepp över världen och utkastet till våra projekt”.

Begrunda satsen. Kvinnokroppen som ett ting, en sak, ett objekt – det är Gileadsexismens och våldtäktsmännens syn på oss.

undefined

Doris Lessing, 2007.

Foto: SHAUN CURRY / AFP

Men om nu våra kroppar är en situation vi kan påverka, om de tillåts vara ”vårt grepp över världen och utkastet till våra projekt”? Ja, då ligger inom möjligheternas räckvidd vad Doris Lessing beskriver i sin biografi ”Under huden”. Som när tonåringen Doris upptäcker sin härliga kropp:

Jag drog upp klänningen och tittade på mig själv, ända upp till underbyxorna, och fylldes av stolthet över min kropp. Det finns inget annat jubel som är som detta. Det ögonblick när en flicka inser att det här är hennes kropp, det där är hennes vackra, släta, välformade ben.

Att få vila i den jublande känslan, att aldrig behöva förstöra den med rädslan för att bli utsatt för oönskade sexuella närmanden. Att aldrig tvingas instämma i Edith Södergrans sorgsna konstaterande 1916: ”Endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp”. (Dikter) Men så kan det dessvärre alltför ofta fortfarande kännas.

Att inte respektera kvinnokroppen, är det civilisation? I så fall en civilisation som väljer död framför liv.

Din kropp tillhör nästan aldrig dig, alltid någon annan, några andra. Tafsande gubbar, skolkamrater, chefer, vivörer, gentlemän. De sistnämnda avslöjades faktiskt redan kring sekelskiftet 1900 som ”gatans gentlemen”. Det var de svenska ”pennskaften” som vittnade om pinan att gå sent hem efter att ha levererat sina artiklar vid tidningens pressläggning. På den tiden var det bara arbetarkvinnor och prostituerade som rörde sig ensamma på gatorna. Till skillnad från dem hade de kvinnliga pionjärjournalisterna ordet i sin makt, och de bröt tabun när de tog sig rätten att öppet och utan skam rapportera om vad kvinnor får stå ut med efter mörkrets inbrott.

I Elin Wägners roman ”Norrtullsligan” (1908) promenerar kontoristen Peggy hem en kväll för att spara in spårvagnsbiljetten:

Drottninggatan uppför och blev antastad sex gånger mellan Fredsgatan och Kungsgatan av Stockholms hjältar och riddersmän. Den sjätte var chefen, men han fann sig utmärkt och sade, att han känt igen mig på långt håll.

Att inte respektera kvinnokroppen, är det civilisation? I så fall en civilisation som väljer död framför liv.

undefined

Som ser till mäns rätt före kvinnors, och som därmed förordar hat. Allt slags hat får sitt utlopp i våldtäkten, för det handlar ytterst om en kränkning av människovärdet – sexistiskt och/eller rasistiskt.

 

FOTNOT. Texten är ett förkortat utdrag ur Ebba Witt-Brattströms nyutkomna bok ”Historiens metoo-vrål”.

 

Ebba Witt-Brattström är författare, medarbetare på Expressens kultursida och professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.