Almapristagaren skriver om tacksamheten till Astrid Lindgren

Jag fantiserade om ett sommarlov på Saltkråkan

Den flamländske Alma-pristagaren Bart Moeyaert växte upp med Bullerbyn och Saltkråkan.

Här är tacktalet som han höll i Stockholms konserthus

Text: Kulturen
Publicerad 29 maj 2019 kl 12.05

TACKTAL. Ni skulle kanske känna igen rösten. Hon heter Truus. Truus deltog i en sångtävling på belgisk tv 1970 och fick en dunderhit.

Mina sex bröder brukade slå sig ihop för att köpa en 45-tumsingel. De fick samsas om denna enda skiva. Jag var sex och yngst i familjen, så jag hade inget att säga till om. Ibland hände det att jag var med och betalade för skivor som jag egentligen inte ville ha.

Nu måste jag ändå säga att jag är mina bröder stort tack skyldig.

Små barn förstår mer än vad de vuxna kan föreställa sig.

Om vi då inte hade köpt ”Een roze-rode appelboom”, som på engelska kunde ha hetat ”A pink-red apple tree”, skulle jag nu ha saknat ett minne och inte förstått så mycket av hur jag var som sexåring. Och jag skulle inte ha haft detta utmärkta exempel som bevis för att små barn förstår mer än vad de vuxna – för den egna sinnesfridens skull – kan föreställa sig.

I den låt som jag var med om att köpa för nästan 50 år sedan sjunger Truus: ”A pink-red apple tree full of ripe golden fruit grows in the orchard of my lifelong dream.” Sedan fortsätter hon med att trädet är symbol för hennes stora kärlek.

undefined

Livet är en fruktträdgård.

Foto: NINA BERGSTRÖM

Vilken mening! Vilken tanke!

Sex år gammal sjöng jag med så gott jag kunde, och jag förstod vad jag sjöng. Jag visste vad ordet symbol betydde, och jag minns att orden förvandlades till vackra bilder inom mig.

Kärleken är ett äppelträd. Livet är en fruktträdgård.

När jag senare i livet förälskade mig, något som faktiskt har hänt då och då, tänkte jag ofta på den där sången. Och hörde mig själv sjunga den.

Det är lustigt hur ord man lär sig som litet barn kan etsa sig in i minnet för alltid. Det visar också precis hur viktiga sex-, sju- eller åttaårsåldrarna är.

Det är lustigt hur ord man lär sig som litet barn kan etsa sig in i minnet för alltid

Bara det att någonting kan etsa sig fast i minnet. Att vi kan uppfatta möjligheten att någonting värdefullt kan etsa sig fast. Att det som är värdefullt inte nödvändigtvis måste förmedlas i en barnvänlig version (eller vad nu vuxna inbillar sig är barnanpassat).

När jag var sju lärde jag mig att läsa, och tack vare Bullerbyn upptäckte jag Astrid Lindgrens böcker.

Sex barn i en by med tre gårdar – det var något jag kunde föreställa mig. Med sju pojkar hemma var vi en sorts bullerby i oss själva, fast i bara ett hus i Karel van Manderstraat nära Brygge, Flandern.

Jag var kär i Pelle från tv-serien.

Jag brukade fantisera om ett sommarlov på Saltkråkan. Jag ville ha en hund som Båtsman. Jag gillade inte Stina, men jag förstod henne bäst av allihop. Jag ville ha en storasyster som Malin. Jag var kär i Pelle från tv-serien.

undefined

Pelle och Malin i ”Saltkråkan”.

Foto: FILMBOLAG

På tal om inetsade ord – i hastigheten kan mina bröder och jag fortfarande dra den korta dialog som väl alla känner till:

– Pelle?

– Ja?

– Vet du vad?

Det gläder mig så att jag minns dessa Tjorvens ord.

”Vet du vad?” ”Do you know what?”

För visst är det trevligt att sakta ner och be om någons uppmärksamhet och med ett ”Vet du vad?” påpeka att man just fick en ny tanke? Eller ville berätta för någon om en ny insikt?

”Do you know what?”

En kvinna som jag aldrig har träffat men genom hennes böcker verkligen känner.

I förra veckan erbjöd mig ALMA:s jury att besöka Vimmerby i ett par dagar – för första gången i mitt liv. Jag åt lunch på ett ställe där min låt oss säga tredje mormor eller farmor hade vuxit upp. En kvinna som jag aldrig har träffat men genom hennes böcker verkligen känner.

undefined

Astrid Lindgren omgiven av sina barnbarn.

Foto: TT NYHETSBYRÅN

När jag debuterade som 19-årig författare och insåg att folk inte bara väntade sig böcker av mig, utan ett helt paket av idéer, så framhävde jag gärna översättningarna av ”Samuel August från Sevedstorp” och ”Hanna i Hult” – där Lindgren skriver om sina rötter. Inte bara om sin familj, utan också om livet som författare.

Av alla ”Vet du vad?”- ögonblick som jag har upplevt på min egen väg som författare, så utgör det korta kapitel där hon talar om sig själv som barnboksförfattare den första nyckeln. Jag har ofta citerat Astrid Lindgren, så här ungefär:

”Man bara börjar och sedan händer allt av sig själv, allt barnsligt nonsens som de tossiga små själarna tycker så mycket om.”

Berätta om den grund som har givit avtryck i era unga medvetanden. Det är inte skamligt.

Jag står i skuld till Astrid Lindgren, och jag har nog nämnt henne vid namn i över 35 år vid det här laget. Jag tycker om att framställa henne som något av en bråkmakare och samtidigt påminna mina författande kolleger – särskilt dem som skriver skönlitteratur för vuxna – om att de omedelbart måste lära sig att vara hövliga och att bejaka sina rötter. Tänk på de barnboksförfattare och -böcker som har influerat er. Berätta om den grund som har givit avtryck i era unga medvetanden. Det är inte skamligt. Tvärtom, det är det hedervärt.

undefined

Bart Moeyaert på trappan till Astrid Lindgrens barndomshem i Vimmerby.

Foto: Örjan Karlsson/Alma

När jag reste till Vimmerby och hennes barndomshem i Näs hade de bara ha kunnat sätta mig på den bänk jag så väl kände igen från fotografier och teckningar – för att sedan komma tillbaka någon gång nästa år. En del äppelträd stod fortfarande i blom.

Naturligtvis har inte Vimmerbys äppelträd det minsta att göra med Truus rosaröda äppelträd – fullt av mogen gyllene frukt i en de eviga drömmarnas fruktträdgård.

undefined

Bart Moeyaert och Kronprinsessan Victoria.

Foto: STEFAN TELL/Alma

Men när jag nu är här och får detta vackra litteraturpris till Astrid Lindgrens minne, då andas hela min kropp av det allra viktigaste:

Vårt gemensamma privilegium att så och plantera, befrukta och sprida. Att plocka äpplen, att ge och ta och överlåta. Och att ständigt och jämt, ja alltid, fråga varandra och då särskilt barn:

”Vet du vad? Vet du vad?”.

 

AV BART MOEYAERT

Översättning: Nina Lekander

Astrid Lindgren Memorial Award

Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA) är världens största barn- och ungdomslitteraturpris. 

Prissumman är fem miljoner svenska kronor och delas ut årligen.

Författare, illustratörer, berättare och läsfrämjare kan belönas. 

Pristagarna nomineras av institutioner och organisationer från hela världen och utses sedan av en expertjury. 

Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne inrättades av Sveriges regering 2002 och administreras av Statens kulturråd.

Förra året fick Jacqueline Woodson priset.