Ibrahim Alkhaffaji: I Sverige kan man uppfostra sina barn

För vår framtid flydde pappa till Sverige

Ibrahim Alkhaffajis pappa flydde krigets Irak för att ge sina barn en framtid.

Här berättar sonen om hans drivkrafter och längtan. 

Text: Kulturen
Publicerad 30 jun 2019 kl 05.06

Han står där, han med mörka och sorglösa ögon. Han den unga och stiliga, den glada och sociala. Han med perfekt vågigt hår. Han som ser vänner i alla.

Han bär en slips och 1970-talets trendiga byxor. Frisyren är klassisk. Han är inte lång och inte heller kort. Smal. Han står där och tittar på den abstrakta konsten. 

Det är en utställning som skolan arrangerar: kulturen ska blomstra för det räcker inte med minskade klassklyftor. Vad tjänar pengar till om folket är fattigt på kultur?

Väggarna i klassrummet där konsten hänger är hela och vita, han är 17, kanske 19 år, han svävar mellan åren.

undefined

Pappan i ett klassrum.

Foto: Privat.

Pappan var ung under den nästan bekymmersfria tiden i Irak då allt såg möjligt ut och människorna – nästan – var fria. Den irakiska kurvan pekade bara uppåt, hela vägen till den himmel som babylonierna ville erövra. Många år senare ska han säga: ”Jag ser inte hur jag ska uppfostra mina barn här.”

Men nu ska irakiern må bra. Oavsett kön och oavsett religiös tillhörighet. Den gamla kolonialmakten och dess tjänare existerar inte längre. Tillvaron ska vara som en mjuk säng som den irakiska kroppen kan vila i. 

Håret dansar runt axlarna som somriga vågor.

Kvinnor ur arbetarhem börjar studera på universiteten, och får dessutom lån för det, helt utan studieavgifter. De som har slöja kan man nästan räkna på ena handens fingrar. 1970-talets studentskor gillar korta kjolar, och ganska tajta vita skjortor. Gärna en kavaj om vädret är för kallt. 

Håret dansar runt axlarna som somriga vågor. 

Dadelpalmerna blomstrar och lukten vägleder varje förändring med trygghet. ”Ingen fara, jag leder er såsom jag ledde dem före er” säger palmerna. 

Människan känner tryggheten rinna i blodet, i sitt hjärtas innersta rum.

undefined

Pappan som ung.

Foto: Privat.

Nu öppnas biblioteken för hela befolkningen, pappan dyker mellan sidorna i ”Iliaden” och ”Odyssén” som äntligen finns tillgängliga på arabiska. Fyrtio år senare gör hans son samma sak, men på ett annat språk i ett annat land. Sonen, som fått pappans drag och de där mörka ögonen, han som vill bli den pappan aldrig kunde bli.

Pappan bestämmer sig för att plugga till apotekare. Han får betalt, en irakisk motsvarighet till CSN. Han utbildar sig och börjar jobba. I det här Irak ska man bilda en familj. 

Sonen undrar vem som vann. 'Ingen. Alla dog. Även de levande. Även Bagdad.'

Men varken han eller någon annan har makt över ödet. Över tiden och över människors beslut och handlingar. Livet har sin naturliga gång men att skaffa barn i Irak? Under 1990-talet? Det är att hata sina barn innan de föds. Det är som att döma människor till döden innan de fått en chans att försvara sig.

Bara två veckor efter sonens födelse 1988 upphör Iran-Irakkriget. Många år senare säger pappan att sonen förde med sig tur för hela landet, sonen undrar vem som vann. ”Ingen. Alla dog. Även de levande. Även Bagdad.”

Inte ett enda ont ord om Saddam får yttras.

När sonen fyller åtta år blir det ont om mat. Tiggarna samlas utanför moskéerna och ber för den mänskliga nåden snarare än den gudomliga, och på tv ser sonen döende barn, barn som inte har medicin, barn som förlorat sina vingar och blivit orörliga kroppar. 

I stället för den mjuka sängen ska det irakiska folket plågas av sanktionerna. 

Pappan pratar med barnen inför skolåret. Inte ett enda ont ord om Saddam får yttras. Det är som att gå hela vägen fram till lejonet och säga att han luktar illa i munnen. ”Alla vet det men ingen säger något.” 

undefined

Saddam Hussein.

Foto: M'SADEK/SIPA / SCANPIX

Varför? Frågar sonen, naivt och okunnigt. Svaret vibrerar fortfarande i sonens öron. Bli dödad, bara för att säga det man ser. Den irakiska sanningen begravdes tillsammans med en miljon döda under kriget med Iran.

Pappan får alltid besök av okända män. Män i uniform. 

Pappa säger: ”Vi ska visa att vi inte är farliga. Vi är inte den typen av shiamuslimer. Inte den som motsatte sig.” 

Sonen minns en dag. Eller en timme. Eller en evighet. En tid då himlen regnade bomber

Sonen hör berättelser som inte passar som godnattsaga. Som inte lämnar hjärnan, hjärtat eller själen. Han ser människor brännas till döds för att de satte sig upp mot diktatorn varje gång han blundar. 

Sonen minns en dag. Eller en timme. Eller en evighet. En tid då himlen regnade bomber. En tid då vattnet inte räckte till. En tid då man kämpade för att förlösa ett par vattendroppar. Lika kära som ett nyfött barn. 

Pappa hade fixat flera droppar, tänker sonen. Pappa hade fixat mera mat. Pappa. Pappa. 

Pappan har åkt och det tar två år innan han återser familjen.

Men pappan är ljusår borta från dem. Långt uppe i Norden, i Sverige, och gör sitt bästa för att föra dem till trygghet. 

Han ska föra dem till ett land där det regnar vattendroppar, som man inte behöver samla för att dricka.

Sonen är bara 13 år när Bushs bomber faller och han känner ett så tungt ansvar att det kan krossa hans kropp. Pappan har åkt och det tar två år innan han återser familjen. Kriget under sista veckan är outhärdligt. 

undefined

Yngling visiteras av brittisk militär under Irakkriget 2003.

Foto: ROBBAN ANDERSSON

Pappan står på balkongen och tar in utsikten, i den första lilla lägenheten som de hamnade i. Utsikten som han aldrig verkar tröttna på. Han tittar över Mälaren och på Sveriges fjortonde största bro från femte våningen. 

”Det här är vackert. Man får tillbaka en del av sin själ varje gång man tittar på det.” Vad ser han? Ser han Irak härifrån? Ser han sig själv när allt var annorlunda?

Han brukar säga till sonen att han flydde till Sverige för deras skull

Det är svårt med mycket. Språket är krångligt, att hitta jobb är krångligare och att förstå de där breven från alla myndigheter är krångligast av allt. 

Men han vill inte verka otacksam. ”I Sverige kan man uppfostra sina barn.” Bra skolor, bra vård och möjligheter. Han brukar säga till sonen att han flydde till Sverige för deras skull. Varje misslyckande från barnen i skolan tar hårt på honom. Sonen får lära sig att prestationer och fina utbildningar är det enda som räknas. 

Vänskap och sammanhang, bröder och systrar, är bara tillfälliga härligheter som man förr eller senare tvingas överge.

undefined

Irak efter Saddam.

Foto: TT NYHETSBYRÅN

Det är april 2018 och pappan besöker Irak för första gången sedan flykten. Sonen är rädd. Irak är inte säkert. Pappan skickar bilder på sig själv och vännerna, det vackra leendet lyser genom skärmen.

När pappan kommer hem hörs en ångest i hans röst, och sonen kan inte hantera hans ilska mot livet.

Sonen tittar på gamla bilder från 60- och 70-talet och finner ett konstant leende och oändliga drömmar. Vem hade kunnat ana.

undefined

Pappan (mitten) i sjuttiotalskläder.

Foto: Privat.

Bitterhet och ilska föds ur en brutal omvandling. Av att se allt rensas bort lika enkelt som när regnet sköljer bort sanden från trottoarerna i kvällningen. Sonen bestämmer sig för att pappa är stolt.

Han ska skapa sig ett namn och en framtid. Han ska skapa rötter här. Kunna Stockholm som pappa kunde Bagdad, lära sig allt om kulturen.

Kanske kan han rå på hans längtan, rita det vackra leendet över pappas ansikte ännu en gång.

 

 

Av Ibrahim Alkhaffaji

 

Ibrahim Alkhaffaji är skribent på Expressens kultursida.