I det ögonblicket blir offren trovärdiga

Från det att jag blev våldtagen som 14-åring fram till att jag träffade min första pojkvän när jag var 19, bestod mina sexuella erfarenheter i stort sett enbart av de övergrepp som äldre män och gubbar begick mot mig.

Att bli utnyttjad var det enda jag kände till, och kanske rentav det enda jag dög till.

Som alla andra just nu ser jag dokumentären ”Leaving Neverland”, om de påstådda sexuella övergreppen mot barn som popikonen Michael Jackson anklagats för, och jag blir illa berörd, till och med illamående.

Inte bara över de oerhörda övergrepp de två intervjuade männen påstår att Michael Jackson utsatt dem för som barn, utan också för att de blir utnyttjade av precis alla. Vuxenvärldens svek mot dem är så monumentalt.

Alla begår övergrepp på de här pojkarna. Kanske allra mest deras mammor.

Men på ett plan också de som har gjort filmen, till och med vi som tittar.

Jag tänker att en pedofil skulle bli upphetsad av den här filmen.

Det finns något lystet över de partier i filmen som skildrar de sexuella handlingarna. Å ena sidan har vi ett monster att ta avstånd ifrån och chockeras över, å andra sidan tillåts vi inte – och kanske vill vi inte heller – undslippa en enda detalj av vidrigheterna. ”Michael tyckte om att man böjde sig framåt och särade på skinkorna. Därefter onanerade han… ” ”Han tycker om att jag gned hans bröstvårtor… ” ”Michael berättade när jag vaknade att han haft oralsex med mig medan jag sov… ” ”Det hände att han stack sin tunga i mitt anus… ”

Den ena pojken är inte mer än sju år gammal. Den andra… är han tio när övergreppen börjar? Jag vill inte ens spola tillbaka för att kontrollera.

Jag tänker att en pedofil skulle bli upphetsad av den här filmen. Är detta på så vis ännu ett sorts övergrepp? Varför måste jag behöva höra allt detta?

Utsatta barn som lämnas ut och blottas igen.

Eller är det en förutsättning? Det måste vara just så grafiskt, just så detaljerat. Vi ska inte kunna smita undan, vi ska inte kunna se åt ett annat håll.

Jag påminns om de barnporrtidningar som mannen som våldtog mig som barn kastade fram åt mig på soffbordet när han låst om oss med sjutillhållarlåset. De spinkiga nakna småbarnen på bilderna med vuxenpenisar i munnen och stjärten. Framför allt minns jag deras ögon. Stora, som skrämda djur tittar de in i kameran, som om de vädjar om nåd, som en vettskrämd bön om en hjälp som inte kommer.

För det som ska hända kommer att hända. Ingen ska komma till undsättning för att rädda någon.

Inte mig och inte den sjuårige Wade vars mamma sov i rummet intill och inte förstod eller valde att inte förstå någonting.

På ett plan är att tvingas se ”Leaving Neverland” som att vara inlåst i en lägenhet med någon som kastat en bunt med barnporr åt en på soffbordet och inte ger sig förrän man öppnat dem och tittat.

Är det nödvändigt för att vi ska förstå? För att vi ska… tro?

För det finns ju inga bevis. Som så ofta när det gäller sexuella övergrepp. Allt som finns är offrens egna vittnesmål, och som alltid kommer de bli hatade och ifrågasatta och avfärdade för vad de berättar.

Och även om de skulle bli trodda förändrar det inte mycket. För ett barn som blivit utsatt finns det inte på riktigt någon upprättelse att få.

Barnet finns ju inte mer.

Barndomen är över. Kvar är en skadskjuten vuxen människa med sorgsna ögon som ser tillbaka på allt som inte kan göras ogjort och oupplevt.

Man kan nästan fysiskt känna skammen de båda männen fortfarande kämpar med.

Förstås känner de skam.

Varje gång jag själv i något sammanhang tar upp de övergrepp jag utsattes för känner jag skam. Skam för vad jag varit med om, men också skam för att jag tjatar, gör mig märkvärdig, jag tänker att folk ska säga att jag försöker kapitalisera på ett barndomstrauma. Dessutom finns fortfarande en röst inom mig som säger: prata inte skit, du ville det, du förtjänade det, kom inte här och ömka dig, din jävla uppmärksamhetshora!

Då vågade jag faktiskt konfrontera honom med vad han gjort, att han faktiskt begått övergrepp på barn.

Jag har aldrig anklagat någon för det jag utsattes för. Bortsett från den där första gången har jag tvärtom romantiserat det. Låtsats att det var en sorts kärlek, en sorts relationer vi hade, jag och gubbarna – även om det bara bestod av att bli avsugen i en urinstinkande hiss på T-Centralen, runka av någon i bilen för en 50-lapp eller bli påsatt av en äldre man i en Östermalmsvåning som menade att jag skulle vara glad att han ville knulla mig för jag var ju så ful. 

Jag har tyckt att jag haft mig själv att skylla, och på många plan att jag förtjänade det jag fick. Jag gick ju med på det. Jag lät det ske. Jag intalade mig själv att jag ville det. 

När jag var 14 eller 15 träffade jag några gånger en man, han arbetade som rektor på en känd skola, han var gift och hade barn och vi hade sex i hans övernattningslya på Gärdet, dit han brukade ta pojkar, den yngsta berättade han var bara 12 år gammal.

Många år senare stötte jag som vuxen på honom igen, och då vågade jag faktiskt konfrontera honom med vad han gjort, att han faktiskt begått övergrepp på barn.

Han tittade på mig ogillande och svarade iskallt: ”Jag har aldrig gjort något med någon som inte ville det”.

Jag kunde inte svara. För på ett plan hade han rätt. Han hade aldrig gjort något med någon som inte ville det. Också jag hade ju ”velat” det. Han var, som också Michael Jackson i den berömda försvarsvideon från tidigt 90-tal insisterar på att han är, helt och hållet oskyldig.

Jag hade gått med på det. Följt med upp i lägenheten. Underkastat mig. Intalat mig att det var kärlek jag var med om när han tryckte ner sin kuk i halsen på mig.

I ”Leaving Neverland” beskriver de män som blivit utsatta båda just en stark kärlek till sin förövare. En av dem jämför till och med sin relation med Michael med att vara nykär. Likaså vittnar bägge männen om starka känslor av svartsjuka, övergivenhet och svek när popstjärnan så småningom byter ut dem mot nya småpojkar.

LÄS MER – Jonas Gardell: Vi kan inte låta minnet av övergreppet definiera oss

Jag förstår dem helt och hållet. 

I en dagboksanteckning från nionde klass skriver jag om hur jag låter en gubbe suga av mig för att kanske, kanske kommer han efteråt smeka mig över kinden.

Också Michael gav barnen kärlek. Massor av kärlek.

Och sedan fick barnen böja sig framåt och sära på skinkorna så att deras älskade kunde sticka in sin tunga i deras anus. 

Jag tror verkligen att pojkarna älskade honom och på ett plan älskar honom ännu. De tar i filmen inte heller upprört avstånd, de kallar honom inte monster, de talar hela tiden lågmält, kallar förövaren vid förnamn och nämner det med en blandning av ömhet och sorg. 

Den där gubben som sög av mig i hissen på T-Centralen, det var honom jag avsåg när jag till en tjejkompis anförtrodde att jag hade en hemlig pojkvän inne i stan.

Det är först det sista året jag kunnat se min tonårstid som homosexuell för vad den faktiskt var – en serie sexuella övergrepp på en minderårig pojke som var oerhört ensam och i desperat behov av ömhet och kärlek.

Man har ifrågasatt männens berättelse med att den kommer först nu, alldeles för sent, och att båda tidigare kraftigt förnekat att de blivit utsatta för övergrepp.

Men det är i just det ögonblicket de båda männen blir trovärdiga för mig.

I de oerhörda hinder de måste ta sig över för att kunna berätta.

I deras lågmälda, hjälplösa sorg.

För den lågmälda hjälplösa sorgen är också min.

Jag blir illamående av ”Leaving Neverland”, inte bara för det förövaren gör utan för det alla gör sig skyldiga till. De begår alla övergrepp på barnen.

Framför allt deras mammor som låter sig duperas, förföras, som inte vill se. Som lämnar sina barn ensamma i veckor med förövaren. Som påstår sig ha försäkrat sig om att inget opassande sker.

Hur i helvete understår hon sig.

En av mammorna säger i ”Leaving Neverland” att Michael Jackson var som ett barn, och att hon ”blev förälder också till honom… Jag älskade honom. Han var ett av mina barn”.

I det ögonblicket trycker jag på stoppknappen och skriker rakt ut.

Hur i helvete understår hon sig.

Hur i helvete kan hon säga att hon är förälder till en främmande vuxen man när hon inte ens är förälder till sitt eget barn.

Den där första gången, när jag var 14, anförtrodde jag för mamma vad som hänt. Hon skrubbade mig ren i badkaret och satt vid sängkanten hela natten och höll mig i handen och lugnade mig.

Men nästa dag skickade hon mig till skolan på morgonen med orden: ”Du får aldrig berätta för någon vad som har hänt och vi ska aldrig mer tala om det här”.

Vilket vi inte heller gjorde.

Inte hon och inte jag. Och efter det berättade jag aldrig något mer om vad jag var med om. Inte för henne. Inte för någon.

Det som gör mig mest upprörd så här många är senare är faktiskt inte vad de olika männen utsatte mig för. Utan min mammas reaktion när jag berättade den där första gången. 

Jag älskade henne och vet att hon älskade mig. Men just det kommer jag aldrig varken kunna förstå eller förlåta.

Du får aldrig berätta för någon och nu ska vi aldrig mer tala om det här.

Det jag beundrar de två männen i ”Leaving Neverland” mest för är att de till sist äntligen berättar. Att de har om än inte besegrat skammen men åtminstone fått skammen att tiga still så pass att de själva kan få försöka berätta vad de varit med om.

I 40 år har jag försökt sätta ord på vad jag själv utsattes för. Försöker ständigt.

En dag kanske jag lyckas.

Jonas Gardell är författare, artist och mångårig medarbetare på Expressens kultursida. Han är aktuell med föreställningen ”Queen of fucking everything”. 

Dokumentären ”Leaving Neverland” kan ses på SVT Play.

LÄS MER – Gunilla Brodrej: Mammorna gav bort sina barn till Michael Jackson