Historien om mammas lidande bär många namn

Sista gången jag såg dig livs levande förstod jag att du var död.

Det var förrförra sommaren när jag hade kört till den nordostskånska ort där du numera bodde.

Jag ringde på dörrklockan och det tog flera minuter tills du öppnade.

Dina ögonvitor hade gulnat, din buk hade svullnat upp. Du hade blåmärken över armarna och ditt hår hade tappat glansen, din doft gick inte att känna igen.

Du vände dig om och greppade din rollator, hasade dig fram och förklarade att du ibland måste sitta i rullstol. Dina fötter värkte som vore varje steg på glassplitter, det hade de gjort i evigheter. Du hade fått diabetes, du hade panikångest och torgskräck. Om kvällarna lyste blåljus ofta upp din garageuppfart.

Du hade nyss fyllt 67.

Nutid. Jag läser Édouard Louis kortroman ”Vem dödade min far”, en anklagelseakt mot den franska staten och samhället.

Boken återkopplar till hans autofiktiva uppväxtskildring ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule”. Den hyllades till stratosfären, men kulturskribenterna beskrev de nordfranska karaktärerna som någonting apart; utanförskapet var så karikerat att det framstod som dikt.

De svor och de slogs, de stank och de söp upp sina socialbidrag.

Parisborna trodde knappt på berättelsen: Inte kunde sådana människor fortfarande existera.

Det gjorde de. Édouard Louis levandegjorde dem, sällan med attribut de själva skulle stoltsera med. De svor och de slogs, de stank och de söp upp sina socialbidrag.

Jag blev besatt av boken, läste den om och om igen, precis som resten av det svenska kulturetablissemanget. Precis som vi alla kommer att göra nu när ”Vem dödade min far” utkommer på svenska.

Med en skillnad: För mig har Édouard Louis berättelser inget med dikten att göra.

Doften av dig var det bästa vi visste.

Det är 1993. Du kunde inte hjälpa mig med läxorna, men du lärde mig om dansband. Till exempel att Arvingarna var söner till musiker i Streaplers och Flamingokvintetten. Vi såg när de vann Melodifestivalen och du tog mig till frisören, bad henne att ge mig samma lugg som Lasseman.

Därefter hade vi inte råd med fräcka frisyrer. Du klippte mig framför hallspegeln.

För du hade precis kastat ut din man, min pappa. Min lillasyster och jag sov i din säng. På morgonen, när du förberedde frukost, snusade vi på din kudde. Doften av dig var det bästa vi visste.

Vi hade inga pengar nästan, du var fast i din deltidstjänst.

Heltid hemma: Grönsakslandet, häcken, staketet, tapeterna, disken. Fotbollsträningarna och danslektionerna. Kvällsmaten framför tv:n, med backläsk till.

Du var inte på fest eller ute på restaurang under hela vår uppväxt. Knappt senare heller. En gång bjöd min lillasyster med dig till Ladies night i Malmö och du log på bilderna från den kvällen. För något år sedan unnade du dig biljetter till en spelning med Robert Wells. Du hade till och med köpt en ny, röd klänning.

Men du blev sjuk samma dag och tillbringade kvällen på lasarettet. Klänningen fick du inte bära förrän på din begravning.

Nittiotal. De pengar du tjänade plus barnbidrag och bostadsbidrag höll oss knappt flytande. Varje extra utgift föranledde ett sammanbrott: När min vinterjacka gick sönder, högtider, när min syster växte ur sina skor. Du grät, gick ut i natten och kom inte hem på flera timmar.

I ”Vem dödade min far” beskriver Édouard Louis hur hans pappa överkompenserade. Han ställde lyxmat på julbordet och fyllde bilen med julklappar trots att familjen inte hade råd.

Inför jularna gick du till banken och höjde ditt bolån för att finansiera klapparna.

Jag brukade säga att jag skulle bli moderat.

Du pratade ofta om ekonomi. Trots att du inte kunde hjälpa mig med läxorna sa du till mig att studera, så länge jag bara kunde. Skaffa mig en utbildning och tjäna pengar. I den medelklass jag nu lever i pratar ingen om pengar.

Du var socialdemokrat. Jag brukade säga att jag skulle bli moderat, du svarade att du skulle vända dig i graven om jag röstade på Carl Bildt. Eftersom du bara hade läst åtta år i folkskolan – medelmåttiga till svaga betyg, men A i ordning och uppförande – kunde du inte riktigt argumentera för din politiska hållning.

Jag sa: Varför får jag inte rösta på Carl Bildt?

Du sa: Fattiga och rika.

Det var ditt mantra. I Sverige finns fattiga och rika. Varför ska de fattiga ha det sämre?

Nutid. I romanen refererar Édouard Louis till akademikern Ruth Gilmore. Hon menar att rasism är vissa befolkningsgruppers exponering för risken att dö i förtid – en definition som fungerar på alla former av socialt och politiskt förtryck.

Jag läser SCB-rapporten ”Skilda världar? Det demografiskt delade Sverige” som utkom vid årsskiftet, men som få medier uppmärksammade. En siffra sticker ut: Lågutbildade kvinnors förväntade livslängd sjunker. I alla andra grupper ökar livslängden. Mellan lågutbildade och högutbildade kvinnor skiljer det över fem år.

Om man dessutom adderar antal återstående år med respektive utan långvarig ohälsa ökar skillnaderna markant.

Du berättade om dina läkarbesök. De kunde inte säga varför du hade ont. Däremot kunde de skriva ut smärtstillande.

Att folk åt jobblunch blev för mig en ny företeelse.

Inför mitt sista besök hos dig hade de berättat att din lever inte längre fungerade.

Sent nittiotal. Min systers och mina kompisar fick förfoga över sina barnbidrag. Åka in till Kristianstad och handla på MQ. Vi fick stanna hemma. Ibland fick vi välja några plagg från Ellos postorderkatalog. Det hade vi råd med eftersom du aldrig åt lunch. Att folk åt jobblunch blev för mig en ny företeelse när jag äntrade det vuxna arbetslivet.

Som nybliven tonåring jobbade jag extra varje helg. Småsaker, men ändå. Som att åka till Olofström och döma bordtennis. Mina kompisar sa att jag jobbade för mycket. Utöver sina barnbidrag fick de pengar när de städade sina rum.

Édouard Louis skriver om när den franska staten höjde det så kallade skolstartsbidraget med nästan hundra euro. Pengarna skulle finansiera material som skrivböcker och väskor. Pappan blev överlycklig och gastade ”vi drar till havet!” varpå de körde till kusten och resten av dagen blev en fest.

Bland de Parisbor han rör sig kring i dag kan politiken bara göra marginell skillnad.

För de härskande är politik bara en estetisk fråga: ett sätt att tänka, ett sätt att se på världen, att bygga sin identitet. För oss handlade det om liv och död.

Eller som du sa: Fattiga och rika.

Nollnolltal. Jag hade flyttat till Malmö och inlett högre studier. 

Jag tog ett blancolån för att köpa min första dator.

Du brakade ihop, från en dag till en annan. Visst hade du varit sjukskriven i perioder, men det här var någonting nytt. Du slutade fungera, bara sov. Som om du inte hade slutit ögonen under hela min uppväxt.

Jag tog ett blancolån för att köpa min första dator, en fet svart dumburk, med skurkränta. Mina studiekamrater beklagade sig ibland över att de var panka. Jag nickade. Sedan sa de att de inte ville ta av sina fondpengar.

När jag skulle studera skrivande behövde jag pengar till en bärbar dator. Tjena.

Men på julafton kom min lillasyster hem med en laptop till mig. Hon som hade valt bort högre studier och flyttat till Oslo för att spara till en resa la nu sina slantar på mig, sin storebror som drömde om att bli författare.

Jag var familjens ljus, det sa alla. Mina lärare, mina kompisars föräldrar.

Du och min lillasyster, ni var loket på min klassresa.

Nutid. Jag läser Édouard Louis berättelse om en pappa som löste konflikter med nävarna. Du var inte sådan. Ensamstående mammor slåss inte på det viset. Men de dör samtidigt som eller tidigare än våldsamma arbetarmän i norra Frankrike.

SCB har det på papper. Varken forskare eller politiker kan svara på varför det är så.

Jag, den numera prisade författaren, intet anande.

Louis pappa röstade på Nationella Fronten. Du röstade på S så länge du levde, även om SD suktade efter röster som dina: Arbetarklassens och landsbygdens osjungna hjältinnor som Södermalmsvänstern säger sig värna, men som de inte vet ett dugg om.

Tiotal. Min lillasyster ringde från Oslo där hon fortfarande bodde och hade jobbat sig upp till en vd-post, fast med arbetarkvinnans självpåtagna – tvingade – ansvarstagande. I ett halvår hade hon kämpat för att din kommun skulle ge dig sociala åtgärder och hemhjälp. Timmar i telefon, byråkrati. Avslag och slutligen bifall. Jag, den numera prisade författaren, intet anande.

Du hade inte berättat någonting. Min lillasyster hade inte berättat någonting.

Jag frågade syrran: Varför bad du mig inte om hjälp?

Hon svarade: Du jobbar ju konstnärligt. Jag ville inte förstöra för dig.

Januari 2018. Det var natt eller dag, allt var i alla fall svart. Min lillasyster och jag höll om dig medan sjukhuspersonalen stängde av din livsuppehållande behandling. Ditt liv var snart över.

Några veckor senare gick jag igenom din bouppteckning: Din kommunala hemhjälp, 50-lappen du skänkte till Läkare utan gränser, din fattigpension.

Jag tänkte på en tweet av Ebba Busch Thor: ”Låg pension efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat.”

Vilka alternativ hade du?

Fredrik Reinfeldts regering skulle visserligen ge svenskarna fler valmöjligheter. Apotek, vårdcentraler och annat. Hur många nya apotek och vårdcentraler öppnade i din bruksort?

Arbetslinjen: Det skulle löna sig att arbeta. Förra året fick jag jobbskatteavdrag på 27 000 kronor.

Jag mindes de perioder du var sjukskriven. Vad vi skulle ha gjort för 27 000? Dragit till havet kanske.

Alliansen talade även om bidragstak. Elisabeth Svantesson sa: ”Det ska inte gå att stapla bidrag på varandra så att det inte lönar sig att gå till jobbet.”

Genom åren blev de fattiga fattigare och de rika rikare. Du travade inte din sjukersättning på hög, men du grät ofta på väg till banken.

I slutet av romanen angriper Louis de politiker som dömde hans pappa till en alltför tidig död. Klimax är när president Emmanuel Macron sänker socialbidraget med fem euro i månaden för att nästa dag sänka skatten för landets allra rikaste personer.

Hans regering hävdar att fem euro är lika med ingenting. De vet inte. De kommer med dessa kriminella påståenden därför att de inte vet. Emmanuel Macron tar maten ur munnen på dig.

Sista gången jag såg dig livs levande grät jag inombords.

Du sa som du brukade säga: Jag är så stolt över dig.

Du kunde inte hjälpa mig med läxorna, men du lät mig vara nummer ett. Du banade väg för min klassresa. Du dog på kuppen. 

SD som suktade efter din röst svängde snart till att vilja införa ytterligare jobbskatteavdrag.

Ändå beskrev alliansen dig som en latmask. De ville tvinga dig in i fas 3, utförsäkra dig. Du var inte ens en del av det verklighetens folk som Göran Hägglund pratade om, för den gruppen skulle ju få det bättre.

SD som suktade efter din röst svängde snart till att vilja införa ytterligare jobbskatteavdrag. Och partiets stormtrupper mejlade mig – din stolthet – och svor att de skulle döda mig.

De socialdemokrater du alltid hade röstat på kunde inte hjälpa dig. Du fick välja mellan att äta lunch och att ge dina barn nya skor. Göran Perssons berömda debattseger mot Carl Bildt 1998, harangen om klassamhället, var bara retorik.

S-samhället kunde heller inte hjälpa dig mot slutet. Du fick fler tabletter bara, tills din lever skrumpnade.

Löfven, Reinfeldt, Persson, Carlsson, Bildt, Palme, Fälldin. Édouard Louis skriver:

Historien om ditt lidande bär många namn. Historien om ditt liv är historien om de personer som i tur och ordning har tryckt ner dig. Historien om din kropp är historien om dessa namn som i tur och ordning har förstört din kropp.

Jag tänker på att du bara blev 67 år: En molande smärta; inte av saknad eftersom hela mitt väsen är präglat av dig, utan av sorg över att du inte fick leva.

Av Patrik Lundberg
Patrik Lundberg är författare med titlar som den självbiografiska skildringen ”Gul utanpå” och romanen ”Onanisterna”. Han är också kolumnist i Expressen och ny medarbetare på kultursidan. 

Fotograf till porträtten i topp: Julia Lindemalm och Anna Wahlgren.