LAWEN MOHTADI: Det värsta var att jag skulle vara tacksam

Gellert Tamas kränkte mig och tog mitt arbete

Ett filmprojekt baserat på en bok om Katarina Taikon började med vänskap – men slutade som en mardröm.

Lawen Mohtadi berättar om hur samarbetet med Gellert Tamas blev en studie i osynliggörande.

Text: Kulturen
Publicerad 2 apr 2019 kl 12.04

Våren 2012 var jag i färd med att skriva klart min bok om Katarina Taikon. Under arbetet med boken hade jag kommit i kontakt med fantastiskt material i radio- och tv-arkivet och jag bestämde mig för att göra en film efter att boken var färdig.

I augusti det året, när boken precis hade släppts, blev jag kontaktad av en vän. Han berättade att han hade läst min bok hela natten och frågade om jag hade några tankar på att göra en film om Taikon. Det hade jag, svarade jag. Han undrade om han fick vara med och göra filmen. Jag sa att jag skulle tänka på saken och höra av mig om någon vecka. Jag pratade med mina vänner, de frågade: Känner du att han är rätt person för detta? Ja, svarade jag. Vi delar en politisk grundsyn, har känt och följt varandra i flera år och kommer kunna jobba i en schysst anda.

Den hösten inledde vi ett samarbete.

Nu när jag skriver det här, sju år senare, ser jag naiviteten hos den jag var då. Jag var öppen, redo för allt. Hur började allting?

Det började på ett så oskyldigt sätt, det började med hur han talade om samarbetet inför andra. Han sa: Jag fick en idé om att göra en film om Katarina Taikon, och jag frågade Lawen om hon ville vara med.

Så sa han. Inom mig kände jag: det stämmer inte. Inom mig kände jag: sluta vara så känslig, märk inte ord.

undefined

Katarina Taikon 1967.

Foto: FOLKE HELLBERG / DN

Sen gjorde jag någonting som skulle komma att påverka allt. Jag gick med på att hans produktionsbolag producerade filmen. Därmed gav jag honom makt över hela produktionen. Jag minns när vi skulle skriva avtalet. Då hade jag fortfarande förtroende för honom, så det tog emot att fråga varför det inte framgick i avtalet att filmen är baserad på min bok. Jag skämdes över att ta upp det, kände mig ego och snål. Kanske fick jag den känslan för att han mötte min fråga med ett skratt. Okej, sa han, du var noggrann av dig. Men är det viktigt för dig att ha med det skriver vi in det i avtalet.

Det var här tvivlet började. Jag tonade ner mig själv. Jag sänkte rösten.

Arbetet kom i gång. Det första året var bara förvirring. Varför känns det som att jag står och tittar på mig själv utifrån? Var är min energi? Varför är jag inte glad? Jag kände det som att jag inte riktigt var där. Eller mer: som att jag var helt osynlig när jag faktiskt var där.

På möten tittade ingen i arbetsgruppen på mig. Ingen frågade vad jag tyckte. Ibland fick jag påminna om att jag var i rummet, liksom lite grann vifta med handen. När jag sa min mening möttes den ofta med likgiltighet. Han började le överslätande åt mina förslag som om de var dumma och visa obehag så fort jag sa något. Det var här tvivlet började. Jag tonade ner mig själv. Jag sänkte rösten. Jag pratade bara när jag var helt säker på min mening och när det var av vikt för filmen.

undefined

Gellert Tamas.

Foto: ESTER SORRI / NATUR & KULTUR

GELLERT TAMAS

Gellert Tamas, född 1963, är journalist, författare och dokumentärfilmare.

Tamas fick sitt stora genombrott med reportageboken ”Lasermannen” (2002) om John Ausonius, för vilken han belönades med Guldspaden. Filmversionen av boken, i regi av Mikael Marcimain, belönades med Kristallen (2006)

2009 gav Tamas ut boken ”De apatiska”, som väckte stor debatt.

2015 utkom dokumentärfilmen ”Taikon”, baserad på Lawen Mohtadis bok ”Den dag jag blir fri” (2012). På filmens hemsida är Tamas crediterad för produktion, manus och regi medan Lawen Mohtadi är crediterad för manus och regi.

Så hände det som skakade om mig och väckte mig ur min ordlöshet. Jag hade varit borta från filmarbetet några dagar på grund av annat frilansarbete. Under tiden hade han lagt in förtexter i filmen och skrivit sitt namn före mitt i alla crediteringar. Först sa jag inget. Några veckor gick. Jag tänkte intensivt. Varför var det här någonting som han inte tog upp med mig? Bör jag ta upp det? Är det ens en grej eller är jag överkänslig?

Till slut bestämde jag mig för att lyfta frågan, även om han kanske skulle stå först tyckte jag det var något vi borde besluta gemensamt. En fredagseftermiddag innan vi skulle packa ihop för dagen sa jag: Hur kommer det sig att ditt namn står före mitt i förtexterna? Manus, regi, en film av – du har inte gjort mer än mig. Faktum är att allt det här är mitt arbete. Jag undrar hur du har tänkt.

Hur kan du jämföra dig själv med mig? Jag är det stora namnet här. Du ska vara tacksam att du får jobba med mig.

Han blev röd i ansiktet, ändrade ställning i stolen och med armarna i kors sa han: Jag kan inte förstå att du tar upp den här frågan, jag är så otroligt kränkt. Hur kan du jämföra dig själv med mig? Jag är det stora namnet här. Du ska vara tacksam att du får jobba med mig.

Han pratade om allt han hade gjort, hur länge han hade jobbat i branschen, hur respekterad han var, att han hade vunnit tv-priset Kristallen. Han var både upprörd och sårad, kändes det som, det var som att jag hade sagt något fruktansvärt. Han sa: Du är helt okänd, du är ingenting, okej att du har skrivit en bok som hjälper oss i arbetet, men det är jag som är namnet här. Att mitt namn ska stå före ditt är naturligt. Det är som att Stefan Jarl skulle göra en film med en ung okänd person och den personen skulle kräva att ha sitt namn före hans. Det funkar inte så.

Det hela slutade med att jag gick med på hans upplägg. Orden som kom ur honom var så hätska att det inte gick att föra ett samtal.

Efter den här händelsen var det tydligt för mig att han inte respekterade mig. Det är det som dränerar mig på all energi, insåg jag, det är därför jag inte hittar min glädje. Han osynliggör mig, förminskar mig, skrattar åt mina förslag, blir aggressiv när jag säger bra saker som hjälper arbetet framåt. Han kallar mig ingenting.

Och kanske det värsta, det som gjorde att jag kunde sätta ord på vad det var jag var med om: Jag skulle vara tacksam.

Från den stunden fick jag med jämna mellanrum höra att jag skulle vara tacksam. Han hade gett mig en chans. Mig, en ung tjej från ingenstans (jag var 35 år). Vem var jag? Jag borde bara vara glad att han gav mig en möjlighet i livet. Vem mer skulle göra så? Men i stället för att tacka honom kom jag med orimliga krav. Det var så jävla dålig stil.

LÄS MER – Daniel Sjölin: Lina Thomsgård är inte ensam – SVT pressade även mig 

Det här var det andra året på filmarbetet. Jag började formulera för mig själv vad jag kände och var med om. Jag började berätta mer i detalj för vänner, för nu kunde jag se tydligt. Jag hade lämnat förvirringen och förnekelsen. Och jag insåg att jag behövde säga vissa saker till honom, stå upp för mig själv. Det blev början på en väldigt svår tid. Det var som att jag hade väckt ett hat i honom.

Jag insåg att jag var utsatt för något som det inte fanns ett gemensamt språk för.

Han började ljuga, undanhålla information och manipulera. När jag nämnde orden ”osynliggöra kvinnor” eller ”diskriminering” blev han så rasande att hans ögon tårades. Han frågade mig: Hur vågar du? Vem tror du att du är? Han var feminist.

Jag insåg att jag var utsatt för något som det inte fanns ett gemensamt språk för. I alla fall inte ett gemensamt språk utanför min krets av vänner som kunde placera det hela i ett större sammanhang. (För detta är jag evigt tacksam feminismen.) Här någonstans slog den djupa känslan av isolering rot i mig. Jag kände det som att jag höll på att tappa fotfästet.

Det tredje och sista året tog jag öppen strid. Varje dag var en kamp. Han uteslöt mig ur processen, marginaliserade min roll ännu mer, bestämde saker utan att diskutera med mig. Nu hade jag slutat hoppas. Under de två första åren lade jag otroligt mycket tid och kraft på att förklara för honom hur det kändes när han gjorde mig osynlig, hånade mig och gjorde mig till en betydelselös person i sammanhanget. Jag lade så mycket tid på att pedagogiskt och tydligt förklara varför detta sätt att behandla en annan människa inte var bra.

Nu var allt sådant borta. Jag kämpade för att få information, för att inte bli helt avskuren från filmen som nu var färdig, för att få vara med på viktiga visningar som jag lämnades ovetande om.

Jag bar på en förödande känsla av förlust, både förlusten av mitt då tio år långa arbete, och förlusten av min självkänsla. Min röst. Det som varit min styrka i livet.

I oktober 2015 hade filmen premiär. Jag var i dåligt skick. Jag hade rasat i vikt. Jag hade problem med magen. Jag kunde inte umgås normalt med människor. Under lanseringen av filmen, då vi gjorde en massa intervjuer med journalister, sa han efter att vi varit med i SVT:s morgonsoffa: Du ska bara vara tacksam att jag låtit dig vara med i det här. Jag kunde ha gjort det utan dig, men nu fick du vara med.

undefined

Lawen Mohtadi och Gellert Tamas på filmpremiär den 28/9 2015.

Foto: EXPRESSEN

Jag kommer aldrig glömma det.

En annan sak jag minns tydligt är ett filmsamtal på en biograf i Stockholm den hösten. Han tog som vanligt mikrofonen först och började berätta varför han hade gjort filmen, och han sa: Det personliga är politiskt, som man brukar säga. Och så är det med Katarina Taikons liv också.

Jag arbetar med att möjliggöra berättelser om vad det innebär att vara människa. Jag vill ge den möjligheten till mig själv.

Jag stod där och tänkte: En man har under tre års tid kränkt mig och tagit ifrån mig mitt arbete, ett arbete som rör en annan brun kvinna, och nu använder han feminismens visdomar för att beskriva denna kvinnas liv.

Nu har det gått tre och ett halvt år sedan filmen kom. Den har levt och gjort det den skulle. Att jag nu berättar har ingen inverkan på Taikons viktiga berättelse. När det gäller min roll som förläggare känner jag mig trygg nog att tala öppet om vad jag varit med om. Jag tror att det finns en förståelse för att den här delen av min historia måste få benämnas och existera.

Dessutom är jag själv journalist, författare och förläggare. Varje dag ser jag kraften i det skrivna ordet. Jag arbetar med att möjliggöra berättelser om vad det innebär att vara människa. Jag vill ge den möjligheten till mig själv.

Av Lawen Mohtadi

Lawen Mohtadi är författare, förläggare och journalist. 2013 blev hon den första mottagaren av Sara Lidman-priset för sin biografi över Katarina Taikon, ”Den dag jag blir fri”.

FOTNOT. Texten är en förkortad version av ett inlägg på Lawen Mohtadis Facebook-sida där hon inte har skrivit ut filmregissörens namn. Valet att publicera Gellert Tamas namn i rubrik, ingress, faktaruta och bildtext är Expressens.