JONAS GARDELL: Vi får ingen framtid om vi inte drömmer om den

Vi avslutar året 2020 i ensamhet och mörker

Efter snart ett år med Covid-19 framstår den gamla vardagen och verkligheten som en dröm, medan social distans och isolering har blivit det normala.

Jonas Gardell skriver om vad ensamheten gör med människan – och om hoppet som kommer med ljuset.

Publicerad 29 dec 2020 kl 13.12

ESSÄ. I våras förlorade Mark sin mamma. Kanske också du som läser detta har förlorat någon som stått dig nära året som gått. De som är borta lämnar efter sig tomrum av sorg och saknad.

Vi avslutar 2020 i mörker. Med dagar som på sin höjd är gråa och passerar i nån sorts halvskymning.

I december har vi i Stockholm så här långt knappt haft några soltimmar alls. Nära noll. Nästan inte en enda. Jag tycker att vi är så tappra och duktiga som står ut. På presskonferenser får vi varje dag nya dystra dödssiffror och nya dystra prognoser tillsammans med en dos skäll från bistra ministrar, smittskyddsläkare och vilka andra som just den här dagen vill läxa upp oss.

För att vi är dåliga människor som inte är tillräckligt bra på att isolera oss från varandra eftersom viruset fortfarande sprider sig, det virus som gjort hela världen flytande, en värld som skakats om och stjälpts över ända. 

Jag går på mina dagliga, mycket ensamma promenader, försöker passa på när det är ljust, med någon vag tanke om att dagsljuset och motionen ska motverka depressionen. Varje gång jag möter någon gör vi våra sorgsna Corona-piruetter för att hålla avstånd. Tittar ner i marken, skygga för varandra. Inför helgerna gick jag flera gånger förbi sällskap som samlats för glögg utomhus. Tomteluvor på för att det ändå skulle kännas lite festligt stod man på avstånd från varandra i grådasket i leran och stampade för att hålla värmen. Jag tycker vi förtjänar medalj från kungen och inte bara skäll från Löfven, men det är väl bara vad jag tycker.

Allt det där vi gjorde utan att tänka på det. Allt det vi tog för självklart. Så avlägset det känns.

Jag går och går, i regn och kyla, i en allt större ödslighet, i en höstlik vinter som hakat upp sig och där varje dag är samma. När jag kommer hem är klockan inte mer än tre på eftermiddagen och det börjar redan bli mörkt.

Det mesta i mitt liv är inställt, uppskjutet, put on hold. Sorterar bilder i datorn för att ha nåt att göra. Som i de flesta familjer är det mest barn-, sommar- och semesterbilder. Bilder från lyckliga dagar, sorgfria dagar. Vänner som grillar, posar tätt ihop framför kameran, armarna runt varandras axlar, barnfamiljer som picknickar tillsammans, vin i solnedgången.

Allt det där vi gjorde utan att tänka på det. Allt det vi tog för självklart. Så avlägset det känns.

Pandemin har hällt ut gröt i min hjärna. Det är som om spänningshuvudvärken blockerar ut mitt normala tänkande. Är trögtänkt, säger ofta fel, tappar ord. Tror jag är inte är ensam om det. Framför allt tidsuppfattningen är helt uppfuckad. Tiden sedan i mars är liksom uttänjd. Svårt att minnas det som var före och när det var. Jag koncentrerar mig så hårt jag kan men får bara ont i huvudet av det.

Allt det som brukade vara min vardag och min verklighet framstår som en dröm, medan detta mardrömslika vi nu lever i börjar bli normalitet. Jag vill bara att det ska ta slut. Att nån ska säga att det är över snart.

Men svenska myndigheter och ministrar ger inte ett finger, inte ett halmstrå: Det är inte över på länge. Inte ens vaccinet innebär nån egentlig ljusning. Det var till och med nån regeringstjänsteman som uttalade sig och sa att det finns ingen återgång till det normala. Corona är det nya normala.

Till slut ringde han sin mamma och frågade ledset om det någonsin varit värre än nu.

Tänker på en nära väns tjugoårige son som i augusti i år började på högskolan i Göteborg. Hyrde en liten källarskrubb i Angered och flyttade ner. Kände ingen i Göteborg men det skulle nog ordna sig. Det var nu allting skulle börja. Hans vuxenliv.

Han var så förväntansfull. Skulle få nya vänner, kanske hitta flickvän, utforska en ny stad, börja skapa en vuxenidentitet.

Nu i december har han suttit en hel termin isolerad i sin skrubb framför skärmen. All undervisning digital. Ensammare än någonsin. Då och då har han fått sig en utskällning av någon minister eller smittskyddsläkare om att ungdomen måste ta mer ansvar. (Åh, kan inte nån snart på allvar tacka ungdomarna för allt de tvingats offra! Vi andra offrar några månader av våra liv, de riskerar hela sin framtid!)

Till slut ringde han sin mamma och frågade ledset om det någonsin varit värre än nu.

Vad skulle hon svara honom?

När hon var i samma ålder hotade världen att gå under av kalla kriget och kärnvapenkapprustningen. Medeldistansrobotar hade sina kärnvapenbestyckade spetsar riktade mot Europas alla städer. En domedagsklocka publicerades då och då i tidningarna lite på samma sätt som dödssiffror publiceras nu, och den stod på ett par minuter i midnatt. Vid ”midnatt” skulle det vara för sent.

Dessutom spred aids panik. Sjukdomen beskrevs som den nya pesten. Dödligheten om du fick det viruset var 100 procent. Men tack och lov smittades nästan bara homosexuella så det var på något sätt acceptabelt. 

Den sociala isoleringen, ensamheten, känslan av ödslighet och övergivenhet som präglat 2020, den är ny.

Så var inte 1980-talet värre än nu?

Eller när min väns föräldrar var barn och tonåringar på 1930- och 1940-talen. Var inte det oerhört mycket värre?

Då hotades världen av Hitler och Stalin, nazismen och kommunismen. Det utbröt världskrig med mörkläggning och ransonering i Sverige, och förintelseläger upprättades i Tyskland och Polen, bara några mil från den stängda svenska gränsen. 

På många sätt var dessa år naturligtvis mycket mer förfärliga och förödande än 2020.

Men det finns en avgörande skillnad.

Varken vi eller våra föräldrar behövde skygga för varandra. Vi fick gå i skolan, vi kunde fortsätta jobba. Vi kunde träffas och bli kära. Vi fick kramas. Vi fick dansa. Gå på bio och teater. Sjunga i kör. Gå på gudstjänst. Vi fick finnas för varandra. Fira bröllop. Begrava våra döda med värdighet. Fira att vi tagit studenten. Skrida fram i Luciatåg. Dansa kring granen. Samlas på Skansen och höra Nyårsklockan.

Herregud, på 1980-talet, världen höll kanske på att gå under men vi kunde ändå gå tillsammans i gigantiska demonstrationer som samlade hundratusentals. 

Den sociala isoleringen, ensamheten, känslan av ödslighet och övergivenhet som präglat 2020, den är ny.

Och det är en isolering som äter sig in i oss.

Det står i Bibeln att i begynnelsen när Gud skapar världen ser han gång på gång på det han skapat att det är gott (tov).

Han skapar ljuset och ser att det är gott. Han skapar land och hav och ser att det är gott. Han skapar grönskan, fröbärande örter och olika arter av fruktträd, han skapar dag och natt, sol och måne och stjärnor, han skapar alla djuren och till slut människan, och varje gång ser han på det han skapat att det är gott.

Sju gånger upprepas denna formel i skapelseberättelsen, nästan som ett mantra. Det är som texten vill hamra in i oss i tider av oro, i tider av sorg och smärta och elände, att världen, tillvaron, att vi finns till, i grunden är det gott.

Men därefter, när Gud skapat Adam står det att han ser på det han skapat och säger att det inte är gott (lo-tov) för mannen att vara ensam. 

Ensamhet är alltså det första som inte är gott.

2020 års ständiga uppmaningar om att vi ska dra oss undan och isolera oss, jag förstår att det varit och är nödvändigt, men jag vet också att det i längden inte är bra för oss.

Bibelns skapelseberättelse är över 2500 år gammal men redan då visste människan att hon måste få vara tillsammans med andra. 

Den fysiska kontakten mellan människor är en överlevnadsfråga.

Vi behöver vara tillsammans. Vi är skapade till att vara ihop med andra. Vi blir till som människor i mötet med andra människor.

undefined

I en annan tid. Jonas Gardell med maken Mark Levengood i februari 2018, efter delfinalen på Melodifestivalen i Göteborg.

Foto: Olle Sporrong

Sitta tätt ihop på Tele 2 Arena när Djurgården gör mål och alla reser sig som en man och jublar och kramas. Trängas på en nattklubb och dansa oss svettiga. Komma samman på Operan och se Alexander Ekmans nya dansföreställning. Stå tätt på Norra brunn och garva åt nån ny komiker medan vi försöker låta bli att spilla öl på varandra.

Att avstå från allt sådant har varit svårt, och det handlar om något mycket mer grundläggande mänskligt än bara att vilja roa sig.

Att komma samman för att skratta, gråta en skvätt och leka och dansa och uppleva saker ihop är det som gör oss mänskliga.

Åh, detta är vad jag önskar att Stefan Löfven hade sagt till oss i sitt tal till nationen. Att det är detta vi kämpar för!

Vi är trötta och slitna nu. Inom vården för att man tvingats arbeta alldeles för hårt och hela tiden gå över gränsen för hur mycket man egentligen orkar med. Många andra är slitna av att inte få arbeta. Permitteringar, varsel och konkurser. Grusade planer och förhoppningar, år av arbete och förberedelser som gått i stöpet, människor som tvingas sälja sina hem, livsverk som krossas, ungdomar som går ut skolan utan chans att få jobb.

Jag önskar att Stefan Löfven hade varit bättre på att ge oss hopp än vad han är. För politik handlar inte bara om att administrera dagens alla göranden utan också om att vilja en framtid.

Utan hopp orkar vi ingenting. Utan en vision om vad som kommer sedan och att detta sedan är värt att slåss för.

Vi får inte en framtid om vi inte drömmer om den.

Julens budskap är hoppet. Löftet om att vi kommer hitta en väg ut. De som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus.

Under julnatten kommer änglarna till herdarna för att jublande förkunna att frälsaren är född. Räddningen är här. ”Mörkret flyr, dagen gryr!” som vi sjunger i julottan. (Det är för övrigt helt obegripligt att kyrkan inte lyckats träda fram under pandemin och spela en viktigare roll.)

2020 kommer vi att minnas som en mardröm.

Men man skulle också kunna se det så här: 2020 har också varit ett år då människan mitt i den värsta krisen i mannaminne kommit samman med kunskap och medveten envishet och lyckats skapa ett vaccin som kan hjälpa henne ut ur mörkret igen.

Julens budskap är hoppet. Löftet om att vi kommer hitta en väg ut. De som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus. 

Så jag fortsätter envist gå mina långa, gråa ensamhetspromenader. Om några månader är det kanske min tur att få mitt vaccin. Sedan ska jag inte vara ensam mer. Det kommer ordna sig till slut. 

Vi får inte en framtid om vi inte drömmer om den.

 

Jonas Gardell är författare, artist och medarbetare på Expressens kultursida.

 

undefined

Jonas Gardell.

Foto: OLLE SPORRONG