Eirik Stubø hade aldrig hört talas om Josefin Nilsson

Förre Dramatenchefen: Det var helt Kafka-likt

”På många nationalteatrar slinker det in en stämning av upphöjdhet som är konstens fiende”.

Gunilla Brodrej möter Eirik Stubø, som fick sparken som chef för Dramaten för en månad sedan.

Publicerad 22 maj 2019 kl 11.05

INTERVJU. Av en lustig slump ses vi just 17 maj. 

Medan vi beställer kaffe och bulle berättar Eirik Stubø om sin barndoms 17 maj. Ljusa nätter uppe i Narvik när han vaknade om och om igen otålig på att få äta hur många glassar som helst. Det ville visst aldrig bli morgon.

Dramatens uppsagda chef har precis kommit hem från en teaterfestival i Budapest där han varit med Lena Endre, Torkel Petersson och de andra i uppsättningen av Erland Josephsons pjäs ”En natt i den svenska sommaren”. En pjäs som på sätt och vis handlar om en arbetsplats, filminspelningen av Tarkovskijs ”Offret” – ”En studie i ledarskap, gruppdynamik och kreativa processer”, skrev jag i recensionen. 

undefined

Entrén till Dramaten.

Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT

Hur är läget liksom?

– Hehehe. Jo, nu handlar det väldigt mycket om ”Medea”, som jag ska sätta upp i Budapest. Det känns väldigt bra att ha nåt att hålla på med, i stället för att gå här, lätt sysslolös.

Är du helt frånkopplad från loket nu?

– Jag är under uppsägning, rent tekniskt. De har sagt upp mig, med sex månaders uppsägningstid, men jag är ”befriad”, som det kallas, från arbete och närvaro. Jag kommer inte att sätta i gång nåt nytt regiprojekt där på ett tag, men det är ju lite komplicerat eftersom jag är involverad i föreställningar som ska leva vidare. Så det är klart att jag har ju kontakt. Som vilken regissör som helst.

Din fru Kirsti, hon är kvar på teatern?

– Ja, hon har en bit kvar av sitt avtal med teatern och är involverad i en samproduktion med Stadsteatern som heter ”Häxjakten”. 

undefined

Eirik Stubø intervjuas av Gunilla Brodrej.

Foto: STINA STJERNKVIST

Eirik Stubø har bott i Stockholm i tio år. Första gången han kom hit var 2001 då han satte upp Jon Fosses ”Någon kommer att komma” på Riksteatern.

Lars Norén var konstnärlig ledare för nåt som kallades Riksdrama. Det var roligt och lyxigt och de kunde göra vad de ville, kändes det som. Sedan gjorde jag ”Fedra” där, som jag tror att du såg.

Jag minns ”Fedra”, att det var som att det kom in nytt syre. Som om luften blev klar och dramat frilagt. Vi var många som kom att tycka om den avskalade minimalismen som Eirik Stubø tog med sig hit. Vid den här tiden var han teaterchef på Nationaltheatret i Oslo, men kom till Stockholm då och då för att regissera.

Jag har inte vetat om så mycket annat, men jag har alltid haft en väldigt kompetent civilekonom eller en bra ledare vid min sida.

– 2012 ringde Benny Fredriksson och sa att Kulturhuset skulle bli en större organisation och frågade mig om jag ville bli konstnärlig chef för teaterbiten. Jag var där en kort period, sedan blev jag approcherad av Dramatens styrelse som ville ha en teaterchef som helst var regissör och nära scenen och hade internationella kontakter och kunde vara med och lyfta teatern. Då tänkte jag att det kan jag väl göra.

undefined

Benny Fredriksson, augusti 2017.

Foto: ANDERS WIKLUND, TT

Du sökte dig till en roll där du var både teaterchef och vd.

– Jag har varit det sedan jag var 30 år. Först Rogaland Teater i Stavanger och sedan Nationaltheatret i Oslo. Jag har inte vetat om så mycket annat, men jag har alltid haft en väldigt kompetent civilekonom eller en bra ledare vid min sida. Med den konstnärliga ledaren har haft yttersta beslutsansvar och det är kanske en viktig formsak.

– Alla stora teaterhus i Europa funkar så – det kommer nya chefer ganska frekvent som har viljan och förmågan att driva huset i en annan riktning. Stelheten är inte konstens bästa vän, och det kan bli stelt om man har en chef som sitter i decennier och inte har ett primärt konstnärligt perspektiv. 

undefined

Stora scenen på Nationaltheatret i Oslo.

Foto: NATIONALTHEATRET.

– Att vara teaterchef är ett väldigt konkret arbete. Det kan vara skådespelare som kommer och knackar på och undrar om vi kan läsa igenom scenen, ”jag förstår den inte” eller ”jag kommunicerar inte så bra med den där regissören”. Att sätta ihop en vettig spelplan är ganska snabbt levererat, men det är genom att följa upp varje dag som det bestäms om det blir bra eller inte. Det är det som är jobbet. 

Blir det väldigt många möten?

– Jag har suttit i för många möten, med Fastighetsverket och så vidare, men det var för att jag under en lång period inte hade en vice vd. Jag har jobbat lite dubbelt det senaste året.

Det var impopulärt att vi skulle nedbemanna och samtidigt göra mer.

Var det därför missnöjet uppstod?

– Det uppstår alltid missnöje. Det här är inget jobb man kan ha om man vill bli populär. Jag kom in och började ändra på saker. Och det var impopulärt att vi skulle nedbemanna och samtidigt göra mer. Vi tog ju bort 20 tjänster i teknik och administration.

Men om inte Josefin Nilsson-dokumentären hade hänt hade du antagligen suttit kvar?

– Då hade vi haft vårt samtal på Dramaten.

Hur tänker du om det?

– Jag tänker mindre och mindre på det, för att vara ärlig. Jag försöker släppa och gå vidare. Men det är klart att det är lite konstigt att det ska gå på det sättet. Det som är frustrerande är att administrationen och organisationen varit lite haltande, men nu hade jag fått in en vice vd [Maria Groop Russel] och organisationen verkade hel. Plus att det bara var ett och ett halvt år kvar av mitt förordande. 

Hade motsvarande scenario hänt på Nationaltheatret i Oslo?

– Du menar nu? Nej, jag tror inte det.

Andra norrmän som Skavlan och Knausgård har fått skarp kritik av svenska feminister.

– Ja. Du upplever det så?

undefined

Ljusmanifestationen för Josefin Nilsson utanför Dramaten, Elverket.

Foto: HANS SHIMODA, IBL

Ja. Har du inte reflekterat över det?

– Inte så tydligt som du lägger fram det. Men vad skulle då den feministiska poängen vara?

I ditt fall att du representerar en institution med kulturmän som fått härja fritt på bekostnad av kvinnorna. 

– Jag har så svårt att läsa in mig i ett sådant sammanhang. 

Går du med på beskrivningen att du blev nåt slags bondeoffer?

– Jag tror i alla fall att det uppstod en stämning efter dokumentären och det historiska samband den hade till Dramaten – en hets i luften som gjorde att nåt måste ske, eller att nån måste gå, och det fungerade väl att jag gick, det blev väl lugnare. 

Sedan kom de 46 skådespelarna som tackade dig i en debattartikel på Expressen (15/4). 

– Det var jag väldigt tacksam för och uppskattade mycket.

undefined

Styrelseordförande för Dramaten Ulrika Årehed Kågström och nuvarande vd Maria Groop Russel.

Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT

Tror du att det hade gjort nån skillnad om de hade skrivit det där några veckor innan?

– Ja, det tror jag.

Men den texten hade inte kunnat komma tidigare eftersom stämningen på Dramaten var så sårig? Man kunde inte göra så mot kolleger som kände sig missnöjda och utsatta?

– Ja. Det verkar vara så att det är lite svårt för ett kollektiv på en teater att ha olika åsikter eller olika bilder av olika skeenden.

Det är paradoxalt, för så måste det väl vara.

– Självklart, i alla fall i konstnärlig verksamhet. Alla pjäser handlar om detta att vi har olika bilder. Så arbetar jag alltid med skådespelarna. Man ser en gemensam upplevelse så annorlunda och det är också rikedomen i den här konstformen.

Vad vet vi om varför en människa tar sitt liv?

– När jag gjorde ”Vildanden” på Nationaltheatret blev det en stor diskussion efteråt där en kritiker frågade ”men varför tar hon livet av sig”? Då sa jag att det vet jag inte för jag har aldrig frågat henne. Jag tror inte att man kan analysera och formulera allting här i världen. Det är varken konstnärligt eller mänskligt intressant. Vad vet vi om varför en människa tar sitt liv? ”Man ska inte avslöja några hemligheter men man ska visa att människan är full av hemligheter”, står det i Erland Josephsons pjäs ”En natt i den svenska sommaren”.

undefined

Thomas Hanzon och Lena Endre i Eirik Stubøs uppsättning av ”En natt i den svenska sommaren”.

Foto: SÖREN VILKS.

– Jag vill inte att nån ska skriva mig på näsan, jag tycker om att dikta med, att du är en vuxen person som vill tänka själv. 

Hur är du som chef. Spontan?

– Jo säkert. Som regissör är jag bra på att låtsas att jag hittar på saker i sista stunden så folk ska känna att de är delaktiga. Och bli så bra och modiga som de är. Om jag förklarar för kompakt så dör det. Om de upptäcker det själv blir det bättre. Som chef för teatern kan man inte riktigt vara så.

När du föreslog Suzanne Osten att ni skulle jobba på Stadsteatern hade du inte gått till arkiven och kollat upp hennes konflikt med Benny Fredriksson?

– Nej, där litar jag på mina instinkter och min intuition. Och sen tog jag ju henne till Dramaten och då först upptäckte jag att hon aldrig regisserat där – vilket är jättekonstigt!

undefined

Suzanne Osten hade aldrig regisserat på Dramaten.

Foto: ROGER STENBERG.

– Varför vill nån överhuvud taget vara teaterchef, det är en ganska bra fråga. Jag kom till Rogaland Teater efter att jag hade avslutat regiutbildningen och jobbade där nåt år när de ville att jag skulle vara chef. Jag tyckte att det lät helt absurt. Men jag tyckte samtidigt det var kul att se på teatern som en uppsättning. Att man kan sätta ihop nånting som har nånting gemensamt som man inte kan sätta ord på, men att man samlar människor regissörer och pjäser som tillsammans blir en väv.

Vem ska vara teaterchef? En regissör? En skådespelare?

– Det kan det vara, men i Hamburg är det en dramaturg som är jättebra. Men nån förankring måste man ha eftersom teater är så konkret och hantverksaktigt.

Vad säger du om synen på Dramaten? 

– Vad är den?

Det finns många mytologier kring Dramaten. Somliga beskriver det som ett zoo, andra pratar om människor som går omkring med sitt stora mörker. 

– På många nationalteatrar slinker det in en stämning av upphöjdhet som är konstens fiende. Man kan inte vila i att man är bra, man måste vara bra. Men det du pratar om är att man älskar att prata om nationalscenerna i de här termerna. 

Ja, det är så kittlande.

– Historiskt har det ju varit väldigt många stora personligheter och berömda skådespelare där, och det lever väl kvar. Men jag upplever att Dramaten på många sätt är en modern arbetsplats med många duktiga medarbetare. Berättelserna från förr i tiden om rus och sånt har inte präglat teatern så länge jag har varit där. Så det var utmanande att hantera Tystnad tagning när ting som kom fram kunde vara 30 år gamla. 

undefined

Josefin Nilsson.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM.

Du var ganska lågmäld i dina kommentarer när du fick kritik för att ha engagerat ”expojkvännen”. Varför då?

– Jag hade aldrig hört talas om Josefin Nilsson. ”Expojkvännen” träffade jag först när jag kom till Dramaten 2015, så jag tyckte att det var svårt att hantera kommentarer som ”det här har ni vetat i alla dessa år”. Vadå? Jag kom för några år sedan. Hur ska man bemöta när de säger ”det här har ni vetat i 20 år och inte gjort nåt åt det”? Det var helt Kafka-likt. Det var det. 

Är du besviken på Sverige nu?

– Nä. Jag kan inte vara besviken på ett land. Jag kan känna mig mera besläktad med en scenarbetare i Aten än en granne från min barndoms stad. För vi har en överenskommelse genom det vi håller på med. Jag tror inte på nationella eller identitetspolitiska förenklingar av människor. 

Du kommer inte flytta hem till Norge igen?

– Jag vet inte vad som händer. Jag kommer nog att resa mer. Jag kommer nog att jobba i Norge. Och Sverige. Framöver. Framtiden får utvisa.

Hur är arbetsmiljön på teatern i Budapest?

– Jag har ingen aning.

Du kanske skulle kolla upp det?

– Hahaha! Nej, jag ska sköta mina repetitioner, det är ett slags befrielse att bara vara regissör.

Vad är du mest stolt över att ha åstadkommit?

– Det slog mig när jag kom till Sverige att det var för lite internationella impulser och festivaler här. Med Bergmanfestivalen har vi flyttat in i ett större europeiskt sammanhang. Och det smärtsamma impopulära förändringsarbetet bär frukt nu med en rikare repertoar på Stora scenen. De två första månaderna av 2019 har varit rekord. Jag tycker Dramaten är en ganska bra teater. Behovet av fundamentala förändringar är inte så stort.

undefined

Eirik Stubø ser tillbaka.

Foto: STINA STJERNKVIST

Vad om något hade du velat göra om?

– Hela kommunikationen kring förändringsarbetet på Dramaten, internt och externt, berättelsen om varför man gör det man gör hade på många nivåer kunnat vara bättre.

Hade du inte genomfört den här typen av förändringsarbete på din tidigare arbetsplats?

– Jo. Det är en bra fråga. Jag gjorde en sån i Oslo, en ganska identisk, men jag tror att stabiliteten i ledningen måste finnas och så måste man ha varit där ett tag. Här hade jag bara varit på teatern i några månader och organisationen i övrigt var inte stabil.

Hur mycket är det din repertoar som ligger på Dramaten nu?

– Det kan inte vara min repertoar om inte jag är där. Man måste vara med vid premiär, följa upp och vara i dialog med dramaturger och skådespelare. Det finns en köplista från mig som ligger kvar, så får vi se vad de gör med den.

På cafébordet där vi har suttit lämnar han en vissen förgätmigej.

 

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressen Kultur.

Eirik Stubø

Född 1965 i Narvik

Debut ”Oleanna” av David Mamet på Torshovsteatret, Norge 1994

Teaterchef Rogaland Teater, Stavanger 1997-2000

Teaterchef Nationaltheatret, Oslo 2000-2008

Teaterchef Kulturhuset, Stockholm 2013-2014 

Chef Dramaten, Stockholm 2015-2019 

Blev uppsagd från Dramaten 8 april.

Aktuell med ”Medea” på Nationalteatern i Budapest.