TOMAS BANNERHED: Jag miste mitt fäste i världen

”Cancer? Du som knappt varit förkyld”

Det obegripliga i att en människa kan sluta finnas till.

Författaren Tomas Bannerhed skriver i allhelgona ett brev till sin mamma.

Publicerad 3 nov 2019 kl 06.11

ESSÄ. Det var precis efter nyår du ringde, minns du det? Bara några dagar innan ni skulle fira er fyrtiofemte bröllopsdag. Jag stod som vanligt med disken, radion var på, en intervju med Joakim Palme om föräldraskap, Katarina Hahr hade frågat något om hur ofta han tänker på sin pappa, och jag minns att jag blev lite irriterad över att du skulle behöva ringa just nu, kände att jag blev avbruten mitt i en tankebana. Kanske fanns där något jag kunde använda mig av i en text jag höll på med.

Vi hann inte växla många meningar förrän jag märkte att det var något med din röst, en ton som jag inte riktigt kände igen, som om du försökte samla dig till något.

”Jag har cancer”, sa du.

Klockan stannade. Väggarna lutade sig över mig.

Något som tjocknade i halsen.

Du sa att du hade vetat om det ett tag men inte velat fördärva helgerna för oss med sådana tråkigheter.

”De säger att det inte går att operera. Det ser visst inte så bra ut, sa de.”

Det blev tyst i luren. Det schackrutiga köksgolvet under mina fötter. Den svarta telefonsladden som hade snurrat ihop sig.

Tre sekunder, ett liv.

Cancer? Du som knappt varit förkyld ens. Arbetat ute i friska luften, aldrig rökt eller druckit. När ingen annan i hela släkten har haft något liknande?

Du som nyss gått i pension och såg fram emot mer tid med barnbarnen. Hade gått datorkurs och skaffat mejladress. Börjat på stickkafé och fått nya väninnor.

Jag minns inte hur vi avslutade samtalet. Jag minns bara att jag hade min svarta skjorta på mig den kvällen och att jag tog av mig den när vi lagt på, rev den i trasor och knölade ner den i sophinken under diskbänken. Sedan sa jag ingenting om detta till någon på flera dagar, en vecka kanske, som om gallkräftan skulle förtvina och självdö om den bara inte benämndes. 

Den starkaste tråden i det rotsystem som gjort mig till den jag är.

”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, då växer det sly överallt.” Så skriver Göran Tunström i en av sina sista böcker, ”Berömda män som varit i Sunne”. Visst hade jag sett de där raderna i tidningarnas dödsannonser lite då och då, och visst hade jag väl både läst och förstått dem, men känt dem hade jag inte. Nu har jag det. Och insett att när mamma dog förlorade jag inte bara ett väderstreck, jag miste mitt fäste i världen, den enda som alltid funnits där, vad som än hänt, den starkaste tråden i det rotsystem som gjort mig till den jag är, och detta självklara hade jag tydligen inte förstått förrän det var för sent.

undefined

Göran Tunström (1937-2000).

Foto: Weine Lexius

Sorgen som följde blev kanske inte mer akut än jag hade föreställt mig, men den skulle visa sig vara desto mer seglivad. Som en evig, regntung skymning.

Solen så svag dessa år, molnen så täta. Färgernas lyster borta.

Dessutom tog en känsla mig mer och mer i besittning för varje månad som gick: en sorts namnlös saknad efter det vi aldrig hade, en malande sorg över att vi inte riktigt möttes i vuxenlivet, att våra horisonter så sällan smälte samman, att jag alltid hade så bråttom, aldrig riktigt vågade stanna upp, bara rusade vidare mot nästa deadline, nästa möte, nästa resa, nästa utgång, liksom ständigt jagad av mig själv.

Det obegripliga i att en människa kan sluta finnas till, att vi aldrig mer ska träffas, telefonen aldrig mer ringa. Dig som jag skulle flytta hem till om allt rasade. Minns du att vi skojade om det?

Jag kommer aldrig att glömma ditt rum på det där sjukhemmet som ingen någonsin kommer ut ifrån. Hur länge låg du där? Två veckor? Det känns som ett år. Vi hade ställt in blommor och satt upp barnteckningar på väggarna, hängt prismadroppar i fönstren som bröt ljuset så fint när solen någon gång tittade fram ur novemberdunklet: tysta små regnbågar som svävade i rummet. Sköterskorna som kom och såg till dig, tog prover och kontrollerade doseringen, gav dig att äta, hjälpte dig att sitta.

En av de sista nätterna satt jag ensam hos dig, satt på en stol vid väggen, kanske en meter från din säng och kände en vanmakt bortom allt förstånd. Du låg där framför mig, och ändå inte. Det var bara du och jag, ingen annan skulle komma, och jag vågade inte röra dig, inte lägga min hand på din arm, inte smeka din kind. Det var som om jag inte visste vem du var, som om jag hade smugit mig in utan lov, eller som om jag var där för min skull, inte för din.

Vad skulle jag göra? Jag kunde inte förmå mig att sätta på tv:n, inte ens utan ljud.

Jag var livrädd att du skulle sluta andas, livrädd att du skulle vakna och ha blivit en annan. Märkte du att jag var där? Hörde mig kanske någonstans oändligt långt bort, som i en dröm för länge sedan, när jag viskade ”mamma” om och om igen.

En tunn tråd bara. Andningen så svag och gnisslande. De hopsjunkna kinderna och kraniet där bakom. De torra läpparna som jag inte vågade badda.

Det var regn i luften den natten. Så tyst allting. Några gatlyktor utanför som påminde om att världen fanns kvar. Trädens nakna grenar som vajade och gungade av och an, skapande sitt gåtfulla skuggspel mot persiennerna.

Vad skulle jag göra? Jag kunde inte förmå mig att sätta på tv:n, inte ens utan ljud. Letade efter något att läsa och upptäckte att den enda bok som råkade ligga i väskan var Josefine Klougarts roman ”En av oss sover”, som jag hade fått vid ett författarframträdande flera månader tidigare. Och så satt jag där i fönsterlampans matta sken, mitt i natten utanför tiden, med denna svävande vackra text i knät, berättelsen om den svårt sjuka modern och dottern i dödens närhet, satt med jagberättarens alla tankar och känslor och blickar, språkets alla svindlande vindlingar – och märkte efter en stund att det inte betydde någonting. Jag tyckte att det var ord för ordens skull, formuleringar förälskade i sig själva, förförande snitsigheter i stället för verkligt lidande.

undefined

Författaren Josefine Klougart.

Foto: Sofie Amalie Klougart

Jag lade undan boken och såg på dig där du låg, såg hur bröstet hävde sig och sjönk under täcket, kände att jag skulle vilja hålla dig i handen när det bara var du och jag, och så kom gråten till slut, tyst och stilla som ett ofallet duggregn, och jag lät tårarna rinna som de ville, långsamt och länge, som på ett barn som aldrig får någon tröst.

De sex svartklädda männen i bärarlaget sedan, alla med hatt, tysta som på ett fotografi.

Nu står jag vid din grav igen, ensam i allhelgonatid, och ser upp mot lägenheten i den gamla lärarbostaden där vi bodde när familjen var ny och du bara lite över tjugo. Jag minns trappan upp och köket till vänster, ensamheten i sängen på mitt rum och balkongen ut mot skolgården där jag försökte lära mig cykla. Dagarna med Hugo som var kyrkvaktmästare och min bästa kompis när jag blivit stor nog att klättra över stenmuren dit, hur jag fick hjälpa honom att vattna blommor och räfsa grusgångar, hänga upp siffror på psalmtavlorna och följa med uppför trapporna i tornet när det var dags för klockringning.

Det har nästan gått fem år sedan den där natten vid din säng, fem år med en annan tonart i livet, en känsla av att det kanske aldrig mer blir sig riktigt likt, att något ruckades i mig för alltid, att döden kanske kom lite för nära den här gången.

Marken är nästan täckt av höstens flammande färger. De stora, handflikiga lönnlöven singlar till marken ett efter ett, som om man skulle räkna dem. Överallt har anhöriga tänt lyktor och ljus och gjort fint inför helgen. Ljung och tagetes vid gravstenarna, några halvvissna rosor en bit bort.

Hur minns man de döda?

Rösten och skrattet. Omtankarna. Alla gånger du kom utspringande på farstutrappen innan jag ens hunnit kliva ur bilen. ”Vad roligt att du kom! Har det gått bra att köra? Nu är du väl hungrig hoppas jag.”

undefined

Foto: Maxim Thoré / Bildbyrån

Och jag stryker med handen över din sten och tänker på begravningen som blev så vacker till slut, att kyrkogården och hela byn var så stilla den dagen, som om jorden hade stannat, allt höll andan. Klockklangen och de allvarsamma ansiktena, grannar och avlägsna släktingar man inte sett på decennier, en röd ros i var hand, blyga nickningar som hälsning och deltagande. De sex svartklädda männen i bärarlaget sedan, alla med hatt, tysta som på ett fotografi. Dimman som bäddade in och gjorde mjukt. De mättade dofterna av peppar och jord, förmultning. Korparna som ropade från två håll och kistan som sänktes ner.

Sorgen som saknad efter det som kanske aldrig fanns.

Jag har inte varit här många gånger sedan dess. Liksom inte orkat riktigt. Det är något med den här platsen och allt den river upp, tiden som kommer ikapp. Ett halvt liv men samma hus omkring, samma kyrka, samma träd, samma vägkrök. Bara människorna är borta.

Jag plockar upp ett lönnlöv från gräset, gulbrunflammigt med tjärsvarta fläckar, snurrar skaftet mellan tummen och pekfingret och tänker på Hugo, den där gången han kom och satte sig hos mig under just det här trädet och ville visa att lövet har nerver och fem fingrar precis som vi. Och när jag blundar nästan helt och låter ljuset spela i ögonfransarna, kan jag se dig stå där borta i fönstret och vinka och ropa, som på en filmsnutt från sjuttiotalet. ”Kom in och ät! Maten är färdig.”

Sorgen som tidsschakt och filmframkallare. Sorgen som spegel. Sorgen som saknad efter det som kanske aldrig fanns.

Så kommer barnen ut borta vid förskolan, klyver tystnaden med sina ljusa skratt och rop. Någon som föreslår att de ska leka kurragömma eller mamma, pappa, barn. Långt nere i backen håller bonden på med höstplöjningen, kommer körande ut ur dimslöjorna med sin femskäriga plog och vänder jorden uppochner, mörklägger åkern tilta för tilta, förbereder för ännu en sådd.

 

Tomas Bannerhed är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans skönlitterära debut ”Korparna” utkom 2011 och tilldelades bland annat Augustpriset. Den blev också långfilm i regi av Jens Assur. Tomas Bannerheds senaste bok är romanen ”Lugnet”

Foto: Sofia Runarsdotter/Weyler förlag

Isak Skogstad sågar lärarutbildningen: ”Destruera den”

Hur ska den svenska skolan bli bättre? Daniel Sjölin möter den hårdföre skoldebattören Isak Skogstad, aktuell med sin bok ”Isak Skogstads obekväma sanningar om skolan”. Se det senaste avsnittet av Kultur-Expressen i tv-spelaren ovan.