Kulturministerns make Björn Ola Lind om konsten och livet

”Mamma lärde mig lyssna av träden och vattnet”

Amanda Linds make hamnade i fokus när hon utnämndes till kulturminister.

Gunilla Brodrej träffar konstnären Björn Ola Lind som förvånats över den ensidiga publiciteten kring hans person.

Publicerad 4 jan 2020 kl 19.01

INTERVJU. När Amanda Lind blev kulturminister kom en våg av reaktioner mot det förmodade flum som nu gjorde entré i det politiska finrummet. Bland annat cirkulerade en bild där en vitmålad figur i turban och korslagda ben leviterade medan han blåste i en märklig lur. Detta var alltså hennes man. Twitteratin gråtskrattade. Sedan blev det tyst. Jag blev nyfiken. 

Så en av de gråmulna dagarna i december åker jag ut till Järna för att träffa konstnären Björn Ola Lind.

På hans hemsida syns bland annat bilder från en ”bisarr grönländsk initiationsmyt för en blivande shaman”, ett ljudprojekt som fångat Höga kusten-brons spänningar, kroppsimprovisation på en skogsfestival och en oljetunna med Carl Bildts porträtt indränkt i sirap. 

undefined

Ur perfomancen ”Naliqateq”, en initiationsmyt för en blivande Nagoq/shaman med inslag av sex, humor och skräck.

Foto: bjornolalind.se

När jag kliver ur bilen i Järna möter jag en man i min egen ålder som genast berättar att det brukar röra sig vilda djur inpå husknuten. Och att det längre ner i backen där det ligger en förskola för länge sedan låg en vikingagård, inklusive gravkulle bredvid. 

Vi traskar bort mot naturreservatet för att ta en bild mot snön medan dottern, fyra månader, sover middag i barnvagnen. Ett av Björn Ola Linds tidigaste minnen kom till honom under en Vipassanameditation i Frankrike. Han säger att han minns ljudet och snön som yrde och att det gick mycket fort nerför en backe, även om han var så liten att han fick plats i pulkan efter pappa på skidor uppe i västerbottniska Tärnaby. 

– Egentligen är Härnösand min nedre södra gräns för var jag vill leva. Men nu kan vi vara en familj, säger han.

Huset i Härnösand står kvar, men sedan Amanda Lind blev statsråd är det här deras bas, med barnen, 12 och 13 år, i skolan och Björn Olas arbetskamrat på några hundra meters avstånd. 

Vi tar bilderna i en backe och vänder tillbaka till villan som alltså ligger i Järna och inte (som man kan förledas att tro) i antroposofernas Ytterjärna. Björn Ola Linds livsfilosofi verkar bygga på mycket äldre tankar än de som den österrikiske filosofen Rudolf Steiner utarbetade i Wien kring förra sekelskiftet.

undefined

Ur ”Forntida stränder”

Foto: bjornolalind.se

Tillsammans med en arkeolog kartlade han hällristningar i Ångermanland och insåg hur viktig älgen och färgen röd varit och fortfarande är i Sápmi. Detta ledde till intervjuer med ortsbor, framför allt samer, som resulterade i filmen ”Röda älgar” med Torkel Lundberg. Via älgen blev de intresserade av björnen och dess kulturella sammanhang av folktro och mytologi, och allt utmynnade i en trilogi konstfilmer om vilda djur och samiska skapelsemyter som samtliga har sänts i SVT. Under inspelningarna tillbringade Lind och Lundberg mycket tid i en koja i skogen. 

– Under fyra år hade vi 80 björnmöten inom 50 meters håll. En gång uppstod ett fantastiskt slagsmål bara 25 meter från vårt gömsle. Efteråt kom den vinnande hanen rakt emot oss på två ben, gjorde en doftmarkering på en gran och gick ner lågt – det är då de kan vara farliga – men sedan gick den upp igen, rundade vårt gömställe och åt. Det var en tydlig markering att ”jag är mäktig”. Jag var så jävla kissnödig, och måste ut fast björnen satt och åt tio meter ifrån men när jag öppnade dörren kom den andra björnen, så jag fick backa. När den äntligen hade gått förbi var jag till slut tvungen att gå ut. 

Du som har spanat på björnen så mycket, hur är den egentligen?

– Björnen vill inte ont, men den kan vara impulsiv och när björnar blir provocerade kan de markera. Då gäller det att inte springa i väg och utlösa jaktinstinkten hos dem. Men jag är mer rädd för älg än för björn, säger Lind. 

Flickan sover i vagnen i tamburen medan Björn Ola brygger pressokaffe som vi dricker till mina medhavda kanelbullar. Här bor barn, det märks. Det är rörigt på ett hemtrevligt sätt. Golvet är lite kyligt, men Björn Ola har varma skinnbyxor och en bra väst. Det är Nobeltider och kulturministern är inte hemma för hon ska träffa Olga Tokarczuk

På köksbänken ligger Eddan överst i en liten hög med böcker för ett kommande projekt. När Björn Ola Lind gick ut Konstfack i Stockholm för 30 år sedan upplevde han en svacka i kreativiteten, men då kom han på att använda sig av metoden ”lyssna in” vilket hans nästa steg skulle vara; det blev att rida.

– Ridningen var en gammal dröm sedan barndomen. Genom den blev jag bekant med både koreografer och dansare vilket i sin tur ledde till att jag kom i kontakt med butoh-dansen, säger Björn Ola och släpper ut katten.

Han är uppvuxen i Ånäset, Västerbottenostens vagga, en mil från havet. På våren brukade familjen paddla ut till kusten där de bodde i gamla timmerstugor och tog vara på allting som naturen gav, ända in på senhösten. 

– Mamma lärde mig att lyssna av träden och vattnet.

– Mamma var keramiker så mitt första språk var att jobba med lera. Jag har också alltid varit intresserad av ljud. På kommunala musikskolan hade jag inget intresse av att lära mig låtarna, utan ville hitta ett språk för att ge ton till det jag hörde från landskapet.

Låter landskapet annorlunda här i Järna?

– Klangen är definitivt annorlunda. Men den övergripande bourdunton som jag hör här har en ljusare klang än i Ångermanland och mindre dynamik än hemma. Dessutom går tonen mer i dur än i moll här nere. Hos aboriginerna har man övat upp kunskapen att lyssna för att kunna orientera sig i landskapet. Deras historia sitter i landskapet och hur landskapet sjunger. Det påminner om den samiska jojken där man jojkar platsen, och allt i naturen har en stämma. Det är bara upp till lyssnaren att förstå den.

undefined

Från ett pågående fotoprojekt inspirerat av det samiska begreppet Saivo, en sorts spegelvärld under våra fötter.

Foto: Björn Ola Lind / bjornolalind.se

Hur blev du så här, en lyssnare?

– Mamma lärde mig att lyssna av träden och vattnet. När min bror dog, bara 21 år gammal efter en mc-olycka, gick vi ut till havet och lät ljudet från havet strömma igenom kroppen. Det var en fantastisk tröst, samtidigt som jag lärde mig lyssna till nyanserna i vattnets olika röster.

Kan du berätta lite mer om din brors död?

– Han var på hemväg efter en lång tur i Europa och nästan hemma då en 12-åring, som körde en traktor utan blinkers, plötsligt svängde av från E4 precis under omkörning. Min bror levde i tre dagar och samma natt som han krockade dog min moster. 

– Det har påverkat mitt konstnärskap och liv rätt mycket. Döden är en av de största transformationer vi kan erfara. Ändå är den närmast tabubelagd i vårt samhälle. 

För mig är kunskaper om andra sätt att vara homo sapiens redskap för att kunna göra konst.

Jag har läst att du har blivit adopterad av aboriginer. Hur gick det till?

– Det är en ganska lång historia, säger Björn Ola och undrar om han verkligen ska dra den, men jag insisterar. 

En märklig historia rullas upp om ett magiskt musikinstrument som heter yidaki som Björn Ola kommer i kontakt med på Falu folkmusikfestival. Instrumentet tycks ha helande egenskaper och genom en kedja händelser möter han aboriginer i Australien som kan lära ut den magiska kraft som just detta instrument besitter. Han finner till synes utan ansträngning det han söker. Mannen som adopterar honom har sett Björn Ola i en dröm. Jag tänker på Patrik Svenssons ”Ålevangeliet” om den gåtfulla ålen och dess underliga förmåga att återuppstå från det döda. Svensson citerar Korintierbreven där Paulus skriver att ”Den som vill tro måste alltså våga bli en dåre. Bara en dåre kan tro på mirakel”. Och det Björn Ola beskriver liknar onekligen ett mirakel. Han blir adopterad utan initiationsrit, vilket är ovanligt. Kanske vågar han vara dåre. Kanske är det därför allt händer honom.

Flickan vaknar i barnvagnen och är hungrig. Björn Ola ger det som är kvar i nappflaskan och rör ihop lite mer. Katten hoppar upp på köksbänken och vill också smaka men blir bestämt nerlyft i nackskinnet. 

undefined

Björn Ola och dottern, fyra månader.

Foto: GUNILLA BRODREJ

Man kan ju lätt framstå som lite tossig när man håller på med naturmystik och andra dimensioner.

– För mig är kunskaper om andra sätt att vara homo sapiens redskap för att kunna göra konst. När jag var mellan nio och tolv var det mycket dödsfall runt mig, min bror dog, och min moster, min farbror, vår hund och två kompisar. Men jag drömde att jag fortfarande hade kontakt med dem. Alla människor drömmer, men i vår kultur har vi bara ett extremt omedvetet förhållningssätt till våra drömmar.

Drömmen kan vara tröst.

– Frågar du författare så kan de säga att boken skriver sig själv. Man jobbar ju med det undermedvetna i hög grad. Ändå är det tabu att tala om andlighet.

Ja, folk stänger av när det blir för konstigt.

– Men samtidigt kan du till exempel inte förklara varför du blir förälskad. Feromoner täcker inte in vad det innebär. Jag är intresserad av hela människan. Och när man negligerar saker får man ett bakslag och det bakslaget ser vi tydligt i dag. Det hotar vår överlevnad.

Vad jag kan visa är att här finns en kultur att respektera, bortom konflikten.

Björn Ola Lind har som sagt länge jobbat med den samiska kulturen, och nu har han som han säger även ”fått förtroende” från såväl maorier som inuiter att vara en brygga in i den kulturen. 

– Genom filmerna har många unga samer förstått att den samiska kulturen inte är död. Filmerna blir länkar. De har något att vara stolta över. En kultur att respektera. Jag vill inte jobba med politik, jag vill jobba med de grundläggande frågorna på annat sätt. 

När man försöker beskriva ursprungsfolk utgår man ofta från en konflikt. Inte du.

– Jag kan inte lägga mig i terapisoffan för någon annans jobbiga barndom. Den talan behöver föras av de utsatta själva. Det blir så mycket starkare när samer som Anders Sunna eller Maxida Märak själva gestaltar frågan. Vi i väst har så mycket att lära av deras sätt att leva. 80 procent av biodiversiteten finns där ursprungsbefolkningar förvaltar landskapet, och de utgör ungefär fem procent av befolkningen på planeten. Så vi andra 95 procenten är helt beroende av deras förvaltarskap. Men tyvärr krymper deras möjligheter till det när områdena exploateras av gruvnäring och skogsskövlingar.

– Vad jag kan visa är att här finns en kultur att respektera, bortom konflikten. När man möter varandra i hjärtat får man så mycket kärlek och kunskap. Så funkar tillvaron på djupet. Sven Lindqvist pratade inte med en enda aboriginer när han reste i Australien för sin bok om dem, ”Terra Nullius” 2005. Han hade så extremt dåligt samvete att han inte lämnade sin Range Rover. Det där gör mig djupt upprörd.

Dottern pockar på uppmärksamhet och Björn Ola lägger henne på rygg i en spjälsäng och drar långsamt en scarf över hennes ansikte till en tittutlek. Hon spritter med hela kroppen och andas häftigt. 

Som en del av hur jag förvaltar mitt förtroende från aboriginerna försöker jag undvika termen didjeridoo.

Jag måste ändå fråga dig om den där bilden där du leviterar. Kan du det?

Han skrattar lite.

– Det var en del av en performance. Hur kul är det egentligen att veta hur det går till? 

När Björn Ola reste i Indien var det många som tyckte att han i sin speciella frisyr med kalt huvud och en lång fläta bak – (en frisyr som han för övrigt drömt) – såg ut som en indisk advokat som levde på 1300-talet. 

– Jag jobbade med de kulturtraditionerna som fanns då, och leviterandet var en symbol för det, så jag lärde mig det helt enkelt. Det blev en bra bild, säger Björn Ola Lind med glimten i ögat.

undefined

Ljudskulpturer av sten och järn, Naturrum, Skuleberget. Performance sommaren 2007 med Björn Ola Lind och Mikael Öberg.

Foto: bjornolalind.se

I ett hörn av vardagsrummet står några stora lurar lutade mot väggen. En är gjord av järn. 

En didjeridoo?

– Som en del av hur jag förvaltar mitt förtroende från aboriginerna försöker jag undvika termen didjeridoo. Det är en kolonialisk term som kan jämföras med att någon utomeuropeisk person skulle kalla alla våra blåsinstrument för tutare. 

Jag tar flickan i famnen så Björn Ola kan spela på den stora järnluren som han har smitt själv. Det låter ungefär som en väldigt mörk mungiga i slowmotion. 

Sedan tar han fram yidakin. Termiter har skapat hålet i det vackert påmålade rör som utgör det här instrumentet. Klangen är svårbeskrivlig, men har någon hört en didjeridoo så vet ni trots allt. Dansar jag nu? Ja, det gör jag faktiskt.

Men hur var det med den där butohdansen som han kom i kontakt med via ridningen på 1990-talet? På Björn Olas hemsida finns en suggestiv film, ”Mineral Bodies” – ett samarbete med butohdansaren KAI-EN, där man ser en lerig kropp som rör sig makligt i närbild. Något sorts mellanting mellan kropp och sten. 

undefined

Ur ”Body landscape” med KAI-EN

Foto: Björn Ola Lind © Björn Ola Lind och KAI-EN Butoh Company 

– Butohn kommer från en tid efter andra världskriget, Hiroshima och Nagasaki då man man sökte ett konstnärligt språk. Den baseras bland annat på transformationer mellan kropp och landskap, liv och död, och så är det med livet, en ständig transformation. Det är bara att titta på sin egen kropp. 

Ja tyvärr.

– Men alla former har sin kraft och sin skönhet. Det finns nåt väldigt vackert med att omfamna det som också är fult.

undefined

Lee Berwick, Björn Ola Lind och Mikael Öberg driver Cisternen.

Foto: bjornolalind.se

Vi måste avbryta vår intervju nu för flickan har blivit trött och behöver sova middag. De stora barnen kommer snart hem från skolan. Jag drar ner mössan över öronen. Lind bär hatt.

Vad tänkte du om publiciteten om din person som följde med Amanda Linds tillsättning? 

– Publicitet är något man får räkna med. Att den skulle vara så ensidig, negativ och framför allt fokusera på några tio år gamla improvisationer förvånade mig dock. Både mina arbeten inom filmvärlden, samarbeten med butohdansare eller arbetet med performancescenen Cisternen [på Svanö] är ju det jag ägnat min tid åt de senaste 15 åren, och som får ses som färdiga verk. De arbetena har aldrig lyfts fram. Men det är väl också en del av ett strukturellt, kolonialistiskt synsätt, där konst som görs i norr utanför de etablerade scenerna inte betraktas seriöst. 

Vi hjälps åt att bära ner vagnen från förstukvisten och står en stund vid bilen och pratar om Amanda Linds Nobelklänning och Peter Handke. Det skymmer sakta och är råkallt. Björn Ola Lind verkar inte alls frysa. 

 

Gunilla Brodrej är kritiker och musik- och scenkonstredaktör på Expressens kultursida.

 

Foto i topp: Gunilla Brodrej och Jonas Ekströmer/TT.