PETER POMERANTSEV: Så utkämpas dagens strid om demokratin

Despoterna störtas inte som vore det 1989

Protesterna i bland annat Hongkong och Moskva tycks sporadiska – inte som en del av en större berättelse.

Peter Pomerantsev förklarar, i en exklusiv artikel för Expressen, dagens flytande demokratirörelser.

Text: Kulturen
Publicerad 1 okt 2019 kl 04.10

ESSÄ. Moskva. Hongkong. Tbilisi... De senaste månaderna har flera demokratiprotester blossat upp i världen, som alla vunnit små men betydelsefulla segrar. I Hongkong har regeringen dragit tillbaka förslaget till en illa omtyckt utlämningslag. I Moskva har protester mot att oppositionspolitiker hindrats att ställa upp i lokala val lett till ett taktiskt röstande som lagt krokben för Putins kandidater. I Tbilisi har man efter många månaders protester lyckats tvinga regeringen att anta ett nytt valsystem. 

Samtidigt ser vi i Belgrad den längsta sammanhållna protesten mot regeringen sedan 1999, och i Prag den största sedan 1989 – detta ikoniska år som är synonymt med demokratirörelsens framgångar och vars 30-årsjubileum vi firar i år. Men till skillnad från 1989, det tidiga 00-talets ”färgrevolutioner” eller det tidiga 10-talets arabiska vår tycks dagens demonstrationer inte vara en del av ett större narrativ om en oundviklig framåtrörelse mot ständigt större frihet, det statsvetare kallar ”vågor av demokratisering”. 

Det finns ingen känsla av att historien är en båge som sträcker sig mot den ”rätta” sidan. Dagens protester tycks sporadiska, inte som en del av en större berättelse. Vad hände? Hur föll det stora narrativet om folkdrivna demonstrationer som en del av en universell framåtrörelse sönder? Kan något nytt ta dess plats?

Invasionen av Irak var ett försök att påtvinga demokrati ovanifrån, men den stal sitt språk från 1989.

En del av orsaken skulle kunna kallas självförvållad, ett resultat av misslyckanden inom proteströrelserna själva – och av dem som missbrukat deras språk och ideal. ”President Reagan sa att Sovjettyranniets dagar var förbi, att friheten var en snöboll som inte skulle sluta rulla”, proklamerade George W. Bush 2003 och knöt sedan samman 1989 års händelser med sin vision för Mellanöstern efter USA:s invasion av Irak. ”Demokratin kommer att segra i Irak, och den segern kommer att sprida nyheten, från Damaskus till Teheran, att frihet är möjlig för varje nation.” 

Invasionen av Irak var ett försök att påtvinga demokrati ovanifrån, men den stal sitt språk från 1989. När invasionen i stället för till frihet och välstånd ledde till inbördeskrig och hundratusentals döda, visade sig ord och bilder som i Östeuropa 1989 varit fyllda av ett kraftfullt budskap vara tomma och meningslösa i Bagdad.

undefined

Ronald Reagan och Michail Gorbatjov 1985.

Foto: HISTORY ARCHIVE/UIG/REX

På andra ställen i Mellanöstern har misslyckandet i Egypten efter den arabiska våren, då en demokratiaktivistisk yra följdes av etablerandet av en ännu hårdare militärdiktatur, starkt rubbat tron på att protester ofelbart leder till frihet och välstånd.

Samtidigt har den geopolitiska logiken i protestnarrativet också undergrävts av det faktum att länder man betraktat som robusta demokratier korrumperats. När jag nyligen besökte protesterna i Tbilisi berättade demonstranterna att de såg sin kamp som pro-europeisk: men vad exakt betyder det när EU numera har ledare som Viktor Orbán, som själv var protestledare inom demokratirörelsen 1989 men som sedan dess blivit en mästare i konsten att kuva Ungerns fria medier och självständiga rättsväsende? En del av demokratiseringsnarrativets sönderfall kommer onekligen inifrån, men fallet Orbán visar också på hur vi nu ser en ny generation ledare som vässat sina vapen.

Istället för att klamra sig fast vid en enskild ideologi har de lärt sig att tala med kluven tunga.

För att uppnå framgång måste proteströrelser formulera en alternativ vision till regimens. Demokratisk kapitalism kontra kommunism var en motsättning som enkelt lät sig formuleras i Östeuropa 1989. Eller ta den serbiska revolutionen 1999, då studenterna som demonstrerade mot Slobodan Milošević bestred regeringens krigshetsande nationalism med en egen vision av ett Serbien integrerat i den internationella gemenskapen. 

Men dagens starka ledare är inte lika rigida som sina föregångare. Istället för att klamra sig fast vid en enskild ideologi har de lärt sig att tala med kluven tunga. Redan under de tidiga Putin-åren, för att ta ett exempel, blandade Kreml blinkningar till Sovjeterans storhet med västerländska realityserier, västerländsk konsumtion och en fernissa av skenbart demokratiska val. Till och med i dag har ryssar betydligt större tillgång till information än under Sovjettiden, och de är fria att resa. Likadant ser det ut i Kina, där regimen blandar kommunismens språk med en kultur av masskonsumtion. 

PETER POMERANTSEV

Peter Pomerantsev är författare och visiting senior fellow på London school of economics. Hans bok ”Ingenting är sant och allting är möjligt” (Ordfront, 2016) om det ryska mediesamhället och Putins postmoderna diktatur har rönt stor framgång och översatts till mer än ett dussin språk. Peter Pomerantsev skriver i medier som Financial Times, London Review of Books, Politico och The Atlantic.

Dagens serbiska demonstranter slåss mot Miloševićs gamla informationsminister Aleksandar Vučić, en man som är betydligt mer sofistikerad än sin forne chef. Vučić har lärt sig uppträda som nationalist inför den del av den inhemska publiken som önskar det, samtidigt som han upprätthåller goda relationer med Bryssel och Washington. Det pågår protester i Belgrad hela tiden, mot suspekta valresultat och mord på oppositionspolitiker och tystandet av självständiga medier. Men de lyckas aldrig riktigt stråla samman och skapa en sammanhängande berättelse, eftersom Vučić har ett finger med i varje enskilt narrativ.

undefined

Ryske presidenten Vladimir Putin.

Foto: TASS / ALEXEI DRUZHININ

Denna flexibla inställning till ideologi kommer också med ett nytt idiom – konspirationens. Konspirationsteorier har länge använts som ett sätt att upprätthålla makt: det sovjetiska ledarskiktet såg kapitalistiska och kontrarevolutionära konspirationer överallt; nazisterna såg judiska. Men de konspirationerna var i slutändan bara stöttepelare för själva ideologin, antingen det var kommunisternas klasskamp eller nazisternas raslära. För dagens regimer, som har svårt att formulera en enkelriktad ideologi – som inte kan göra det, om de vill kunna fortsätta sända olika budskap till olika människor och därmed bibehålla sin makt – har tanken att vi lever i en värld full av konspirationer blivit till själva världsbilden. 

Du, den lilla människan, tror dig oförmögen att förändra någonting.

Konspirationerna stöttar inte ideologin, de ersätter den. I Ryssland fångas detta i en betydande nyhetspresentatörs signaturreplik: ”En slump? Det har jag svårt att tro!” säger Dmitrij Kiseljov medan han svingar sig från den ena skrönan till nästa, i inslag som snuddar vid historia, litteratur, oljepriser och färgrevolutionerna och alla landar i slutsatsen att världen är ute efter Ryssland och att alla världens demokratirörelser egentligen är orkestrerade av ljusskygga, maktfullkomliga krafter. 

På samma sätt har den kinesiska regeringen varit snabb att döma ut Hongkong-demonstranterna som villiga redskap för en illasinnad västvärld, ivrig att förödmjuka Kina. Och effekten detta ändlösa staplande av konspirationer i slutändan får är att du, den lilla människan, tror dig oförmögen att förändra någonting. För om du lever i en värld där ljusskygga krafter kontrollerar allt, krafter du aldrig riktigt lyckas se eller förstå, vad är då chansen att du ska kunna påverka något?

Men alla dessa krumbukter hindrar inte demonstranter från att riskera sin egen säkerhet i Hongkong, gummikulor i Tbilisi, våld och misshandel i Moskva. Istället för att leta efter de gamla och fallerade stora narrativen borde vi kanske lyssna noggrannare till protesterna, för att lära oss var striden kring demokratin faktiskt utkämpas i dag, bortom det sorgligt urholkade språket från 1989.

undefined

Demokratiaktivister i Hongkong reser en staty av en demonstrant med ett paraply, en symbol för motståndet.

Foto: MEHDI CHEBIL / POLARIS POLARIS IMAGES

”Var som vatten” är en slogan från protesterna i Hongkong. Det betyder att demonstranter bör undvika att ge myndigheterna en tydlig måltavla: samlas inte på en enda plats där ni lätt kan omringas, ha inte uttalade ledare som kan arresteras, låt demonstrationerna flöda som tidvatten för att förvirra myndigheterna. Demonstranterna anammar en del av ledarnas flytande logik för att göra sig själva svårare att nå – det är trots allt en taktik som funkar åt två håll.

Med denna flytande taktik kan till synes mindre betydelsefulla händelser och symboler plötsligt fyllas med mening: i Hongkong har ett lagförslag kring en ny utlämningslag blivit en symbol för en större kamp för rättigheter och för relationerna med fastlandet; i Tbilisi har ett obetydligt parlamentsbesök av en obetydlig rysk lagstiftare lett till envetna protester; i Moskva har ett val till stadsfullmäktige som många inte ens lägger märke till blivit en synekdoke för hela den konstruktion som är putinismen. 

undefined

En demonstrant bärs bort i Moskva.

Foto: EVGENY FELDMAN / AP TT NYHETSBYRÅN

På detta sätt ser vi hur nya, nästan slumpmässiga händelser och symboler plötsligt kan komma att representera demokratisering, de dyker upp på sätt som är omöjliga för regimerna att förutspå, och när regimerna väl kommit ikapp kan nya symboler och språkliga utsagor vaskas fram och koalitioner av krafter samlas omkring dem.

Regimerna de slåss mot har ingen enskild ideologi, men förenas i sin föresats att krossa kollektiva rörelser.

Kanske är det denna förmåga att finna kopplingar och momentum i ett fragmenterat landskap som utgör den gemensamma kärnan för vår tids proteströrelser. Regimerna de slåss mot har ingen enskild ideologi, men förenas i sin föresats att krossa kollektiva rörelser och ta ifrån människor motivationen att protestera. Som en Harvard-studie av den kinesiska regimens propagandastrategi på internet visade tillåter den kinesiska regeringen ett visst mått av kritik online, men censurerar omedelbart minsta tecken på organiserat motstånd: ”Det kinesiska folket är fria som individer, men som kollektiv slagna i bojor”, är studiens slutsats. 

Förmågan att skapa kollektiva rörelser och en tro hos individen på att förändring är möjlig är den baslinje som dessa proteströrelser har gemensamt, det är demokratin nedkokad till själva sin essens.

Tittar man internationellt kan man dessutom urskilja nya mönster mellan länder, i vad som väckt demonstranternas missnöje – de reagerar på saker som inte passar in i det gamla sättet att tänka på frihet kontra förtryck från 1989, men som på subtilare vis underminerar demokrati och medborgarrättigheter. En sådan sak är det osynliga nätet av off shore-pengatvätt och dolda ekonomiska transaktioner som förenar regimer i olika länder där protester uppstått. 

undefined

USA:s president Donald Trump och Kinas president Xi Jinping.

Foto: SUSAN WALSH / AP TT NYHETSBYRÅN

Det kan vara Georgien, där en enskild oligark kontrollerar såväl regeringen som en betydande procentandel av landets BNP och misstänks ha kopplingar till Moskva via ett nätverk av dolda pengar – det kan vara själva Kreml, vars dolda tillgångar som sköts av lojala oligarker knyter regeringen till Donald Trumps närmsta krets, eller Tjeckien, där demonstranter befarar att skuggpengar från Ryssland och Kina påverkar landets politiska ledning. 

Även om demonstranterna för tillfället betraktar sina problem som skilda från varandra kan man föreställa sig hur de skulle kunna använda dessa sammankopplade frågor till att samlas kring ett universellt mål. Denna protest skulle högst troligt slås ner på nytt, och demonstranterna omgruppera sig och samlas kring ett nytt syfte – det handlar inte så mycket om demokratiseringsvågor som om flytande rörelser för en flytande tid.

 

Av Peter Pomerantsev

Översättning från engelska Amanda Svensson


PETER POMERANTSEV: Så lurar Kreml svenska medier att återge lögner 

Peter Pomerantsev intervjuas om det ryska medieklimatet av Karin Olsson i Almedalen 2018.

FOTO: Filip Van Roe/Ordfront, MIKHAIL METZEL/TASS, STELLA PICTURES/XINHUA/YAO DAWEI