Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Putins Ryssland är en totalitär dokusåpa"

Rysslands president Vladimir Putin. Foto: Maxim Shipenkov / AP TT NYHETSBYRÅN
Thomas Engström, författare och medarbetare på Expressen Kultur. Foto: Mathias Blom / BONNIERS
Författaren Peter Pomerantsev. Foto: Filip Van Roe / ORDFRONT

Ingenstans märks nihilismen och det moraliska haveriet i Putins Ryssland så tydligt som i mediemaskineriet.

Thomas Engström läser en hypnotiserande skildring av en totalitär dokusåpa på väg mot katastrofen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

sakprosa

PETER POMERANTSEV

Ingenting är sant och allting är möjligt
Översättning Djordje Zarkovic och Helena Hansson
Ordfront, 259 s.

"Jag älskar att äga", bräkte Muf för några år sedan. Det väckte viss bestörtning och löje, vilket givetvis var syftet. I ett land präglat av fredlig klasskamp betraktas det inte som klädsamt att utropa sig till vinnare.

Möjligen hade kampanjens upphovsmän trivts bra i Boris Jeltsins och Vladimir Putins nya Ryssland. En gång i världen, före bolsjevikernas inträde, var den grundläggande rättsliga utgångspunkten att tsaren ägde allt (folket förvaltade bara hans egendom, på nåder, då härskaren av praktiska skäl inte hade tid att ta hand om allt småkrafs). Från och med revolutionens fullbordan ägde alla, det vill säga ingen, allt. Först när Sovjetoket lyftes i början av 1990-talet kunde man börja äga någonting på riktigt - och då såg man minsann till att göra det med besked.

Ordet "dekadens" förekommer inte i "Ingenting är sant och allting är möjligt", Peter Pomerantsevs ljuvligt välskrivna skildring av vår tids Ryssland - det vore liksom överflödigt. Moskva vibrerar här av en febersvettig omognad, av ett hypernihilistiskt trots. Har man en Bentley att felparkera utanför klubben är det förvisso en bra början, men inget som längre får några ögonbryn att skjuta i höjden. Bäst att komplettera med egna fotografer i släptåg, och hemskt gärna en egen mystiker som får läsa högt ur sina manifest och viska pampiga meningslösheter i husses öra. Sådant gör intryck. Sådant slår.

 

LÄS MER: Jag har tappat min tro på Västeuropa

 

Pomerantsev, född i Sovjetunionen men uppvuxen i Storbritannien, arbetar under ett årtionde för den ryska tv-kanalen TNT. Han varvar grälla dokusåpor med försök till mer inträngande dokumentärfilmer och blir, vilket han är medveten om, snart en del av den ryska ... ja, den ryska vadå? Ironiseringsterrorn? Underhållningsskräckpropagandan? Han vet inte själv. Men gång på gång undrar han, när han ibland får tillåtelse att gräva vidare i korruptionsskandaler och rättsövergrepp, om skälet inte är att någon del av regimen bara vill göra sig kvitt en annan, rivaliserande falang.

Ofta besannas dessa farhågor, vilket driver Pomerantsev att rikta in sig mer och mer på enskilda, tragiska fall där boven i dramat inte har någon koppling till staten. Och lycka till med det i ett land där gränsdragningsbegrepp som "stat" och "näringsliv" saknar mening, där allt sedan länge har smält samman till en enda hungrande, skrävlande nationalistmaffia.

Nej, Pomerantsev får efterhand inte göra särskilt bra tv av dessa människor och deras livshaverier. Det är som om han just därför har tvingat sig själv att börja om på nytt. I ett sista försök att andas liv i sina försmådda intervjuobjekt har han skrivit ett hypnotiserande reportage, en underkylt bitter svada från det ryska imperiets institutionaliserade samhällskollaps.

 

LÄS MER: Farväl till välfärden

 

Ett av Kreml sanktionerat mc-gäng far runt på amerikanska Harleys, håller upp ikoner av Jungfru Maria samtidigt som de reciterar Stalin, och firar "befrielsen" av Krim med att sjunga om den slaviska rasens överhöghet. Av Kreml uppfunna "oppositionspolitiker" medietränas till pladdrande floskelliberaler. En prostituerad kvinna från Kaukasus har äntligen lite "goda nyheter": hennes syster där hemma, som ett tag var på väg att bli självmordsbombare, har lagt ner jihadismen för att i stället börja sälja sig hon också.

Många i väst sörjer Rysslands misslyckande med att bli en liberal nation. Men är inte detta det liberala projektets logiska slutpunkt? Den bokstavligt talat värdelösa friheten; det bokstavligt talat meningslösa livet. Ryssarna var under större delen av 1900-talet avskurna från den samhällsutveckling vi i väst har tagit för given, och därefter har de på kort tid gjort allt för att hinna ikapp.

Så har de också lyckats, eller vad man ska kalla det. Och nu, när landet har förtärt klart sig självt, riktas aptiten utåt. Välkomna till det tjugoförsta århundradet, då allting definitivt är möjligt.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!