ESSÄ. När vi under de här dagarna följer det som händer i Ukraina påminner vi mest av allt om nån som missat sändningens början och satt sig ner för att titta på en repris av gårdagens fotbollsmatch. När andra halvlek redan har börjat har vi fortfarande fullt upp med att reagera på det som hände i den första. Vår reaktion är hela tiden försenad.
Om man för bara några veckor sedan hade kunnat betrakta oss européer som deltagare i det som händer, så påminner vi just nu mest av allt om fotbollsfans, som inte ens är särskilt intresserade av matchen som pågår.
Kriget i Ukraina har pågått i mer än en vecka, men trots det är det många europeiska kommentatorer som fortsätter att tala om ”kris” och ”spänning”. Trots att ”krisen” tog slut för länge sedan, och trots att det har brutit ut ett fullskaligt krig i Ukraina är det många européer som ändå föredrar att tro att Ukraina på något sätt kommer att kunna ta sig ur det här. På egen hand. Nu, när Putin ständigt ”stormar in i straffområdet”, nu, när han det ena fula målet efter det andra, så tittar vi bara på och hoppas att Ukraina kommer att kunna försvara sig bättre.
Vi vill tro på mirakel och att underdoglaget kommer att vinna på sina kontringar. Och vi är många som vill se allt det här med egna ögon och som nu går ut till storbildsskärmarna på torgen. Vi är den fria världens fans, vi har köpt upp alla gulblåa accessoarer, alla flaggor, vi är redo att stötta Ukraina med rop och skyltar, men vi är fortfarande inte redo att göra det som verkligen behövs: att förse Ukraina med de försvarare vi har på högsta nivå.
När de ryska spelarna bryter mot alla regler och jämnar Ukraina med marken så fortsätter vi, de europeiska tittarna, att köpa rysk gas.
Vi vill vara åskådare, inte deltagare. Vi vill inte spela mot den som vi är rädda för. Vi är redo att ge Ukraina skor och fotbollar, men att göra mål, det får de väl fixa själva. Tycker vi.
Samtidigt verkar många européer fortfarande inte ha sett att de ukrainska fotbollsspelarna inte bara har sitt hemlands logga på sina tröjor, utan hela Europas. Ukraina spelar nu för oss alla. Men ändå är vi försiktiga. Vi är redo att köpa biljetter till den här matchen, men vi är inte redo att stänga luftrummet över stadion, eftersom vi inte vill göra Putin förbannad – vi tänker på konsekvenserna som kan komma i slutet av första halvlek, trots att, jag får upprepa mig här, andra halvlek redan pågår sedan länge. Vi vill se på när Ukraina kämpar, men samtidigt befinna oss i säkerhet.
När de ryska spelarna bryter mot alla regler och jämnar Ukraina med marken så fortsätter vi, de europeiska tittarna, att köpa rysk gas, eftersom vi vill följa århundradets mest dramatiska strid från våra varma och bekväma hem. När vi ser att Ryssland spelar fult delar vi ut varningar, men än så länge nöjer vi oss med gula kort i stället för röda.
Vi fullföljer ingenting. Vi inför till exempel sanktioner mot banken VTB, men inte mot Rosbank, för den ägs av Frankrike. Vi är fortfarande väldigt rationella. Vi hoppas att den galne tränaren Putin kommer att sansa sig, och medan Ryssland spelar rugby uppmanar vi därför Ukraina att spela fotboll. I sina samtal med Putin liknar Macron en domare som försöker lugna ner en bråkstake på sidlinjen, och han verkar inte inse att Putin sedan länge inte är intresserad av några regler, att det enda som kan få honom att sansa sig är en rungande örfil. Men när Putin borde bli avstängd på livstid hotar vi med avstängning nästa match.
Vi försöker att föra dialog med en person som ger order till sina spelare från en bunker, vi försöker att komma överens med en person som inte bara vill vinna matchen utan annektera hela stadion. Hans enda mål är att upprätta sina egna regler, och därför måste vi alla sluta vara åskådare och återgå till matchen.
Ukrainarna är trötta, vi måste ge dem chansen att göra ett byte! Vi är skyldiga att göra allt Ukraina nu ber oss om, för den dag Ukraina förlorar – då har hela Europa förlorat. Vi måste sluta med våra halvmesyrer, vi måste sluta att vara rädda, och äntligen ställa om till anfall, för matchen går mot sitt slut, och det är många mål kvar att göra.
Av Sasja Filipenko
Sasja Filipenko är författare. Han är från Belarus men lever i exil, under hot om 10 års fängelse ifall han återvänder. Hans senaste bok på svenska är ”Röda korset”.
Översättning Hanna Sandborgh. Hon är bosatt i Tbilisi, Georgien.