Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Punkrock

Rebellen har blivit gubbrockare

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Förlåt mig Rock-Sverige men ert nya punkhopp Mattias Alkberg sjunger om gulliga norrländska farbröder som super och rasar mot elbolagen och det är inte så dumt, men det är faktiskt helt ofarligt. På en annan utpost i en snällt åldrande punkmyt sitter Johnny Rotten och äter insekter i djungeln med några toplessbrudar som dokusåpedeltagare, medan den gamle Sex Pistols-sångarens forna manager Malcolm McLaren sjunger karaoke och räknar pengar. Ja, många säger att rebellen blivit gubbrockare: jag tror att den i själva verket har varit det hela tiden. Att punken bara är en benämning på den där trassliga fasen när pojkar lär sig svära och blir till män. Därför är det skönt se anarkisternas favoritkostymör Vivianne Westwood ställa ut sina gamla nerspydda T-shirtar i en utställning på Victoria and Albert Museum, för här blir det tydligt att alltsammans redan från början var ett vitt låtsasuppror av gentlemannatweed och läderliberalism, designat för montrar, rävjakt och catwalk. Och att dagens unga gaturevoltörer med palestinasjal och mögeldreads aldrig kommer ha samma genomslagskraft om de inte skaffar sig lite mer trovärdiga stylister. Så där McLaren alltid tagit åt sig äran för punkrockens politiska attityd har flickvännen och skräddaren Westwood fått skulden för rebellens fall - för dess estetisering, feminisering och trendkåta ådra. I slutändan var det ju hennes fel att symbolerna blev hippare än det man fyllde dem med och att ungdomar numera kan köpa sönderklippta T-shirtar på Konsum utan att behöva vara destruktiva i praktiken. Men med åren skrev Vivianne Westwood om historien. Hon satte krinolinen och korsetten i centrum, gjorde aristokratiska prinsessklänningar och porrade till sig ordentligt. Det handlade inte längre om en snorig grabb running wild, utan om en couturehäxa med stort arsle och förjävlig frisyr. I dag är Vivianne Westwood mer än någonsin en konservativ överklasskärring som vurmar för kungahuset och nationen. Hon har skitat ner viktorianska draperingar i över 30 år utan att någonsin lyckats rucka på stabila punkfundament som kön, klass och tradition. Och i jämförelse med den där anglofila trashlyxen känns ju ett par rejäla silikontuttar som en in-your-face-provokation underifrån.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!