Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Punkkulturen leker

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

Designleksaksrörelsen började 1998 på ToyCon, sammankomst för leksakssamlande fanatiker i Hongkong, där de två konstnärerna Michael Lau och Eric So byggde om sin samling av GI Joe, ”a real american hero”, figurer, till något helt annat. Några av figurerna gick från hårdkokta soldater till en seriefigurslika, ofta svarta, hiphopkaraktärer som Michael Lau kallade ”gardeners”, trädgårdsmästare. De dekonstruerade GI-figurerna blev en succé.
Leksakernas punkrörelse har sitt centrum i Japan. Där har 1900-talets plastleksakskultur sin främsta producent i leksaksföretaget Kaiyodo, som gjort plastleksaker sedan 1964. Kaiyodo har också förpackat konst av den japanske konstnären Takashi Murakami i tuggummipaket under titeln ”the superflat museum”.
Bild: 20853483
Hikaru Iwanaga, designleksaksvärldens Johnny Rotten, började göra sina egna leksaker för att det fanns för få svarta leksaker i leksaksaffärerna. I någon av hans Bounty Hunter-butiker kan man köpa t-tröjor med texten ”All Other Toys Suck” på. Han har nu dragit sig tillbaka eftersom han tycker att allt ”blivit för kommersiellt”.

Filmen Toy Story var mer än något annat en vuxenvärldens hyllning till den massproducerade plastleksakens drömvärld. I Toy Story släppte en efterkrigsgeneration uppfödd på plastleksaker loss alla sina leksaksminnen. Filmen handlar om Andy, nio år, hans favoritleksak är en cowboy som heter Woody, en licensierad leksak med plasthuvud och tygkropp från en svartvit tv-serie. Granne med Andy bor den ondskefulle snorungen Sid. Sid sliter sönder sina leksaker och sätter ihop dem igen i nya, vidriga och smärtsamma kombinationer. Sids rum är ett skräckkabinett av dekapiterade leksaker.
Om Andy är leksaksindustrins allra mest tacksamma efterkrigskonsument så är Sid hans skugga. Båda älskar plastleksaker, men där Andy ägnar sig åt klassisk leksakskonsumtion pysslar Sid med design.
Designleksakerna är en sorts leksakernas postmodernism med ena benet i en Happy Meal-låda och det andra i konst-, design- och inte minst graffitivärlden.
Woodrow Phoenix skriver i sin bok Plastic culture – How Japanese toys conquered the world att leksakens kraft inte handlar ”om regression eller barnslighet, den är ett erkännande av möjligheter”. Och när en av de nyaste stjärnorna i designleksaksvärlden, Friends with you, får sina saker beskrivna på musik- och konstsajten crowndozen.com låter det så här: ”Det ni gör återkallar den där barnsliga känslan av mirakel till mitt liv, men det gör det i ett sammanhang som är acceptabelt för oss vuxna”.
Där finns svaret på varför jag ibland är en mer hängiven köpare av en massa roliga plastgubbar och samlarfigurer än mina barn. För att jag är Andy som har växt upp. Och en av designleksakernas lockelse är att de låter mig vara det. En annan är att det är en av de där platserna där gränsen mellan barnkultur och vuxendito inte är så knivskarp som den är på en lekplats eller i en BR-butik. Det är ganska svårt att se var det ena slutar och det andra börjar.

När konstnären
och plastleksaksbyggaren James Marshall, eller Dalek som han kallar sig, fick frågan vilken fiktiv karaktär han helst skulle velat uppfinna blev svaret två: Homer Simpson eller Darth Vader. Det fångar in designleksaksrörelsen ganska bra. En gul loserpappa från Springfield i ena änden och universums svarta ondska i den andra.
I den nyutkomna boken I am plastic presenteras designleksaksvärlden i storformat. Boken ges ut av Kidrotbot som både säljer och producerar egna designleksaker och har fått undertiteln ”the designer toy explosion”.
Designleksaksrörelsen är en konst- och designrörelse som hämtar sitt stoff från framför allt den japanska leksakskulturen men också en rörelse som oundvikligen kommer att lämna avtryck på leksaksindustrin. En av de mest framgångsrika designleksakerna Uglydolls förevisades av en chef på ett Disneykonvent 2002, och chefen lär ha sagt: ”Det här är vad ungarna gör därute och de sopar banan med oss”.
De här leksakerna kan bli för leksaksindustrin vad till exempel Wallace och Gromit blev för barnfilmsindustrin. En ny lekfullhet.
I den kaffebordsstora I am plastic finns gott om inspiration. Här syns fina figurer som Friends with yous träleksaker som ser ut som om Sid från Toy Story har lagt vantarna på Brios restlager, liksom Jeremy Fishs husbilar i plast med kaninöron eller sköldpaddsskal, Mori Chacks typiska rosa Gloomy bear med stora svarta sorgsna ögon, James Fowlers märkliga Sonysamarbete, den psykedeliska Monsterism-världen, liksom Gary Basemans träbenskaniner med batongtjocka näsor och stora stirrande ögon.

En av de bästa, och en av få kvinnor som presenteras i I am plastic är Sara Antoinette Martin. Hon sitter i Brooklyn, New York, och gör sina ”Debatable beasts”, ifrågasatta odjur, som Snömannen, Loch Ness och The Kraken. Jag frågade henne vad det är hon hittar i den här leksaksvärlden.
– Jag gillar sådant som är sött men dödligt. Jag älskar känslan av blank vinyl och alla de där figurerna som är så galna och totalt plumpa, svarar Martin.
Hennes figurer har alla små runda svarta ögon på klotrunda huvuden. Dessa blev de ifrågasatta odjuren, med en släng av ängslighet och fåfänga. Som man kan förvänta sig av några som är betvivlade.
Och när Martin talar om inspirationskällor nämner hon förstås flera av den här världens stora namn, men kanske intressantast:
– Jag älskar sådana där leksaker man vrider ur automater för en tia för de kan vara så knasiga.
Det är de där som ingen vill att barnen ska köpa när man storhandlar. Som är släkt med de små billiga sakerna som finns vid kassan i leksaksaffärerna: nyckelringar, suddgummin, tuggummin.
Mest engagerat talar Sara Antoinette Martin om gör-det-själv-andan i den rörelse som hon är en del av. En av de första designleksakerna, Be@rbrick av det japanska leksaksföretaget Medicom, var en så kallad plattformsleksak, en vit plastfigur som kan målas på hur många olika sätt som helst.

En sorts tredimensionella målarboksfigurer i plast. Panduro med graffitiattityd. Konstnärer, graffitimålare, designers och företag bjuds officiellt in för att måla egna varianter. Men man kan också köpa en Munny och göra en egen version. Mest målade på det här sättet sedan dess är just Kidrobots Munny-figur och Toy2R:s Qee-björn, som senast fick Adidasöron i en reklamkampanj för sneakers.
En leksak som man själv får kladda på. Där du är Sid. Och det är förmodligen den del av designleksaksrörelse som snabbast kommer att dyka upp i en leksaksaffär nära dig. Ett paket med en vit plastfigur, tio spritpennor och uppmaningen: börja klottra.