Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Publiken simmar i en sjö av skönhet

Foto: Carl Thorborg/Kungliga Baletten
Ur ”Svansjön” på Kungliga Operan.
Foto: Carl Thorborg/Kungliga Baletten
Calum Lowden och Daniel Norgren-Jensen.
Foto: Carl Thorborg/Kungliga Baletten
Haruka Sassa.
Foto: Carl Thorborg/Kungliga Baletten
Daniel Norgren-Jensen.
Foto: Carl Thorborg/Kungliga Baletten
Ur ”Svansjön” på Kungliga Operan.
Foto: Carl Thorborg/Kungliga Baletten
Haruka Sassa.
Foto: Carl Thorborg/Kungliga Baletten
Margareta Sörenson.
Foto: EXPRESSEN / MIKAEL SJÖBERG
1 / 9

Rudolf Nurejevs ”Svansjön” förskjuter verkets fokus till mannen som huvudperson.

Margareta Sörenson ser en klassisk balett som ställer skyhöga krav på dansarna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Stackars prins Siegfried i sitt slott. Där sitter han och drömmer och längtar bort. Bort från plikten att bli kung, bort från stränga mamma som bara vill att han ska gifta sig med någon av hovets alla vackra unga kvinnor. 

När Rudolf Nurejev, balettens stora manliga stjärna, förnyade koreografin till ”Svansjön” 1984 på Parisoperan utgick han från sig själv. Så Stockholmsoperans val av just hans version av baletternas balett, förskjuter verkets fokus till mannen som huvudperson, förlorad i en drömvärld. Alienerad, eller om man så vill, omöjlig att anpassa till omvärldens krav. Sagans slut blir, som i 1895 års original, smärtsamt sorglig. Prins Siegfried blir förälskad i en svan och är dömd att gå under.

På Stockholmsoperan har i decennier dansats en ”Svansjön” med lyckligt slut, återskapad efter hur verket dansades länge i Sovjetunionen, verkets ryska hemland. Ett happy end är onekligen egendomligt, det hörs om inte annat på Tjajkovskijs musik som i ”Svansjöns” avslutande fjärde akt är ett enda stegrande i brusande sorg, förfäran, kamp och undergång. 

Det är inte lite som krävs när det gäller komplicerade höga hopp och uthållighet i en tre timmar lång föreställning.

Kanske är det också först i vår tid som Siegfried kan få komma ut som tvivlare i kärlek och queer på en operascen. Nurejev själv outades av andra, men först efter sin död i aids. Men därmed skapar man också en roll för en manlig dansare med inte bara skyhöga krav på teknik, utan också dramatisk tolkning. 

Det är inte lite som krävs när det gäller komplicerade höga hopp och uthållighet i en tre timmar lång föreställning. Premiärkvällen dansades Siegfried av Daniel Norgren-Jensen, som behärskar danstekniken väl (och premiärnerverna) men inte räcker till i känslomässig uttrycksförmåga. 

Kärleken till en kvinnovarelse, en svaninna, måste i sagans värld övertyga hur absurd den än är. Och premiärkvällens Svandrottning, Haruka Sassa, är verkligen värd att älska. Sasso dansar den likaledes orimligt krävande rollen med finaste teknik, men också med en inre glöd, en stark känsla för den i en manlig struktur fångad kvinna, som vill få tillbaka sin frihet och återgå till att bli en vanlig drottning. 

Kårpartierna är nog ändå det som gjort ”Svansjön” så älskad.

Scenografin bjuder på nycklar till Nurejevs tolkning av sagan. Svanarnas sjö ses som en gigantisk tavla i fonden. Psykologiska och psykoanalytiska tolkningar av sagan var i tiden på 1980-talet, liksom en genuin förtjusning i pastellfärger och nyanser, milt vackra men också aningen matta. Kostymerna är en uppvisning i rosa och ljusblått, vilket tonar ner kontrasten till de bländvita svanarna. Nurejevs koreografi lyfter också fram trollkarlen Rothbart, som håller alla svanarna fångna. Calum Lowden dansar diaboliskt och bidrar starkt till den magiska känslan i sagan.

Kårpartierna är nog ändå det som gjort ”Svansjön” så älskad – närmare 30 identiska vita svandansöser i fantastiska figurationer som understryker kollektivet, både dess styrka och hjälplöshet. 

Nurejev lade också till mer dans för manliga dansare i första och tredje aktens scener från slottets festligheter. Inte minst en manlig polonäs är anslående, och här finns fina insatser som AdiLiJiang Abudureheman, förbluffande säker som en dansant hovherre.  

En nationalscen med ett balettkompani bör kunna presentera en någorlunda klassisk ”Svansjön” av god kvalitet. 

Det gör Kungliga Baletten, och Hovkapellet spelar så fjädrar yr under Philippe Bérans ledning. Publiken kan simma i en sjö av skönhet, saga, drömmar och besvikelse.  



https://www.youtube.com/watch?v=4rEBnLxrXX8

BALETT

SVANSJÖN 

Musik Pjotr Tjajkovskij

Koreografi Rudolf Nurejev

Iscensättning Charles Jude

Scenografi Ezio Frigerio

Kostym Franca Squarciapino

Ljusdesign Vinicio Cheli

Med Haruka Sassa, Luiza Lopes, Madeline Woo, Daniel Norgren-Jensen, Kentaro Mitsumori, Dmitry Zagrebin, Calum Lowden, Dawid Kupinski, Ethan Watts, Nadja Sellrup, Jeannette Wren, AdiLiJiang Abudureheman, Sarah Erin Keaveney, Abby Morgan, Gianmarco Romano, Emily Slawski, Gabriel Jahnke, Coralie Aulas, Taylor Yanke, Hiroaki Ishida

Kungliga Operan

2. 55 t.


Margareta Sörenson är kritiker på Expressens kultursida.



”SD säger ‘vi menar ju så klart inte dig’”

KULTURKRIGET. Jens Liljestrand möter Mustafa Panshiri, tidigare polis och numera föreläsare och debattör i integrationsfrågor, i ett samtal om boken ”7 råd till Mustafa”.