Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Psykiska ruiner

Wilhelm Jensen (1837–1911). Foto: Picture-Alliance / Dpa

Maja Lundgren läser en grundligt grävande tysk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

Wilhelm Jensen

"Gradiva. Ett pompejanskt fantasistycke"

Översättning Ulrika Wallenström

Albert Bonniers, 134 s.

Den tyske författaren Wilhelm Jensens berättelse "Gradiva", om den unge arkeologen Norbert som blir besatt av en graciös flickfot på en antik relief och sedan sömngångaraktigt styr kosan mot Pompeji, är mest känd för att Freud gjorde en studie av den. Freud betraktade arkeologin som en analogi för det psykoanalytiska arbetet, och det återuppståndna Pompeji lämpade sig särskilt väl som metafor för det bortträngdas återkomst. "Gradiva" var som skräddarsydd för den sprillans nya psykoanalysen på så vis att den neurotiske huvudpersonen, Norbert, är en världsfrånvänd marmornörd med sexualskräck som väcks ur sin slummer och lär sig älska.

Via Freuds essä nådde "Gradiva" så småningom fram till Paris där det hände sig att några surrealister blev eld och lågor. Salvador Dalí och André Masson målade Gradivatavlor; Dali satte rentav likhetstecken mellan sin fru, modell och musa Gala och Gradiva. Sin självbiografi tillägnade han Gala-Gradiva. André Breton döpte ett galleri efter henne. Gradiva, "hon som går fram" eller "den framåtskridande", var idealkvinnan, både drömd och verklig, som när verkligheten ligger platt och grå för mannens öga kommer svirrande och återförtrollar världen med sin kärlek. Alain Robbe-Grillet gjorde filmversion av "Gradiva" 2006, betydligt mörkare.

 

Men inte förrän nu finns Wilhelm Jensens novell från 1902 på svenska, i fin översättning av Ulrika Wallenström. Och visst är den raffinerad, läcker, dessutom komisk. Norberts växande förvirring då han traskar runt i Pompeji, dit han flytt för att undkomma vämjeliga och av arkeologi ointresserade turturduvor på bröllopsresa i Italien ("Norbert Hanold kände det som om han från alla håll fick utspädd honung hälld över sig och måste slicka i sig och svälja den en klunk i taget") skildras med milt överseende och många ironiska formuleringar. "Solen verkade ha gått in för att prestera något alldeles exceptionellt idag". Det hör till saken att romerska och grekiska spöken lär ha föredragit att visa sig mitt på dagen, inte vid midnatt.

Läsaren får sväva i ovisshet i det längsta: är den Gradiva Norbert möter i Pompeji en hallucination, en verklig kvinna eller ett spöke (det senare som i Théophile Gautiers novell "Arria Marcella", som säkert inspirerat Jensen)? Det är mycket styvt gjort, man vet länge inte vad man ska tro. Hänvisningar till "det sjätte sinnet" dallrar bland ruinerna.

 

Successivt anar läsaren snäppet mer än Norbert, och det är alltid tillfredsställande för en läsare att ha det övertaget över en litterär gestalt, även om den fullständiga förklaringen kommer som en överraskning. Simsalabim.

Berättelsen är tillräckligt besk för att inte kännas som ett stålbad i honung, upplösningen osannolik men ganska charmig. Wilhelm Jensen har använt sig av den klassiska novellens knorr, oväntad vändning. Det är effektivt berättat, oavsett om man som Freud tycker att slutet är för konventionellt, eller om man tycker att det är en höjdare.