Regissören Rikard Bergqvist förvandlar "Hairs" färgsprakande låtkavalkad till ett existentiellt vrål. Han ger fulla fasen i nostalgin trots att det säkert sitter fullt av 50- och 60-talister i publiken på Göteborgsoperan och vill dansa tillbaka längs minnenas boulevard. Det är dags för en ny publikgeneration nu. Kanske just den som det handlar om, där hormonerna fortfarande rusar runt och det sista man vill är att kamma sig och skaffa ett jobb. De klamrar sig fast vid sitt ungdomslimbo, medan klockan obönhörligt tickar på.
Dagens ungdomar blir visserligen inte inkallade, men det är som att de tar långa omvägar jorden runt för att inte råka fastna i ekorrhjulet. Precis den nästan desperat eskapistiska känslan lyckas den fullkomligt fenomenala ensemblen förmedla på Göteborgsoperan.
Malin Zakis koreografi är en kombination av jazz och street och allt sitter på plats, musikaliskt, sceniskt, sångligt. Alla tycks så bekväma i Tomas Sjöstedts scenkostym, var och en med sitt unika uttryck. Ingen nämnd ingen glömd.
Upplägget är detta: Ungdomsgänget ockuperar en splitterny galleria i stil med det abnorma Mall of Scandinavia. De befinner sig alltså på en plats där de egentligen inte får vistas. De måste skynda sig att leva.
Martin Östergren står för den musikaliska ledningen och kapellmästare för de tio livemusikerna på scenen är Dan Lindén och Rickard Åström. Sedan blir det åka av. I centrum finns den Jesus-liknande hipstern Claude (Vilhelm Blomgren), självupptagen och vilsen, med inkallelseordern hängande över sig som ett orosmoln. Ska han ut i kriget eller inte. Gänget säger nej, det surrealistiska föräldraparet säger jo, men själv vet han inte. Än mindre klarar han av att hantera kärleken från Jeanie (Klara Nilsson).
Rikard Bergqvists översättning är samtida utan att vara sökt. Provokativ och giftig, rolig och rörande. "Hair" rörde om i grytan när den flyttades till Broadway 1968 eftersom en tredjedel av ensemblen var vit och musikalen innehöll flera nummer som reagerade på den rådande rasismen. Att sjunga om sex i mixade relationer, var kontroversiellt. Och nu känns det överraskande modernt att tre svarta brudar sjunger om att de skulle vilja ligga med en vit man, "I need some milk in my coffee".
Föräldraföreningen mot narkotika har kanske ett och annat att invända mot andra akten. Den består nämligen huvudsakligen av en hallucination framkallad av "rekreationellt mentalt expanderande droger", som Magnus Linton uttrycker det i programmet.
Jag tycker att det är ett genidrag att skildra krigets fasor genom en utdragen, våldsam hallis. Faktiskt så gripande att jag måste svälja hårt under den överväldigande finalens "Let the sunshine in".