Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Propaganda som feel good

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

En flod av entusiastiska svenska filmanmälare rekommenderar en film vid namn Juno, också Oscarsnominerad som bästa film. Jag går alltså dit.

 När jag går hem funderar jag på ett problem. Om man ska göra en effektiv propagandafilm för pro life, alltså abortmotståndet, så att det inte märks att bibelbältet står bakom, kanske rentav har finansierat, och så att alla liberala filmkritiker står på nosen, kan man göra det effektivare än så här?

 En söt sextonåring blir med barn. Väldigt diskret, nästan genom den helige ande. Inga störande sexscener. Hon bestämmer sig genast att behålla barnet, och inte göra abort. Hennes föräldrar bekymrade, men charmiga.

 Flickan bestämmer sig för att föda, och sedan genast ge bort barnet, och letar efter familj. Allt går fint och flickan spelas lysande och tufft. Små komplikationer när adoptionsfamiljen spricker, men den neurotiska hustrun, adoptivmamman, är trots allt nog barnälskare. Kan nog ta hand om ungen ensam, trots att mannen sticker.


Så långt ser jag en film som invaggar mig i charm och tillit. Men något spricker när hon föder. Agitationen blir för jämntjock. Plötsligt brister all trovärdighet, och det egentliga syftet blir glasklart.

 Omgiven av glada kamrater, som hejar på, föder hon med ett svettigt leende, betraktar entusiastiskt och utan synbar saknad det lite smetiga barnet som lyfts ur henne, och som hon gladlynt säger sig aldrig mer vilja se; det lyfts bort och övertas ett dygn senare av den nu ensamstående adoptivmamman (är detta verkligen lagligt ens i USA?) som är nervös men lycklig. Flickans egen mamma, som betraktar överlämnandet, är också lycklig. Flickan själv övergår till att spela gitarr, lycklig. Bara man inte gör abort kan allt ordna sig.

 Inget fel med politiska filmer. I kväll tänker jag se Charlie Wilsons war. Jag vet att det är en politisk film. Men ingenstans var jag förberedd på att Juno, som jag såg i en fullsatt salong tillsammans med entusiastiska tonåringar, var en insockrad feel good men dock politisk propagandafilm från USA:s yttersta höger, om hur riktigt och framför allt lätt det är att inte göra abort.